30/5

BENJAMIN MILLER OLSSON

Spårvagn 11

Under sommarens första dag fylls elvan successivt tills den blir lika fylld som en sillburk. Pensionären söker desperat efter en sittplats bland alla tygpåsbärande badgäster.

Här någonstans sitter en ungkarl längtande efter att få uppvisa månader av gymmande på en strand, en klippa, full av oskygg sensualitet.

Bredvid sitter en bitter gestalt som inte kan avgöra om bitterheten grundar sig i andras sommarnjutning eller på grund av det inringda helgjobbet.

Framför sitter ett par, vilka, fastän de flertalet gemensamma åren, blir lika nykära som deras första sommar.

Och här sitter jag, svettig i linnekostym, kvävande i lädersulorna, och tänker på vår första sommar och allt som skulle följa.

Saltholmen

I min fåfänga har jag traskat ner till havet bakom Paradiset för att genom badets kylande instans dämpa mina skakningar.

Men nu skakar inte bara min hand utan hela min kropp darrar fram och tillbaka på just den plats vi satt förra sommaren med någon kompis jag inte minns.

Om det är den kalla Atlanten eller din frånvaro här som får mig att fortsätta darra trots solens sedan länge värmande funktion vet jag inte, däremot vet jag att alla nakna bleka kroppar, gungande segelbåtar, robusta klippor, varma havsbrisar inte längre gör någon skillnad.

Och jag kan knappt själv tro detta; medan jag klär på mig stiger du fram bakom mig, med ett sådant oskyldigt uttryck att vi skulle kunna vara två ”bekanta” som råkar stöta på varandra, fastän du säger att du fortfarande är densamma vet jag att du är allt annat förutom dig själv gentemot mig, du säger att du älskar mig men inte är kär i mig, på vilket sätt hjälper det mig?

Din telefons notiser är av större vikt än min kvävande smärta.

Paradiset

Fladdrande löv, som dansar framför en, på ett grönskande träd, när man själv sitter i ett av världens hörn, i lä, det är sannerligen paradiset.

Lyssna till hur sneakersen skrapar upp gruset, låt dig känna hur solen steker dig och du kanske får uppleva livets njutning eller din betungande ensamhet i paradisets ljus.

Återigen; fågelkvittrets påminnelse om livets enkelhet, som jag inte ser, skuggan klättrar över mig, hjärtslagen håller mig i liv, jag vet inte längre om jag dricker för att leva eller glömma – är inte det egentligen samma sak?

Livet är så okänsligt komiskt, framförallt i paradiset, här finns varken möjligheter eller förluster, däremot Ionas välbehövliga komplimanger och Johannes spontana skämt.

Illusionen är härskaren över allt, sanningen din otillförlitliga kamrat, nu börjar jag om med vetskapen att även kärleken möglar, att synden alltid hinner ikapp, att du inte längre älskar mig.

Singular

Hädanefter är jag ofrivilligt singel, ofrivilligt ensam, vilket innebär: att musklerna är konstant spända väntandes på latenta besök, att Instagram ökar sina intäkter för varje vecka, att svartsjukan kommer krypandes inombords, att vännerna är såväl nödvändiga som otillräckliga.

Att vara singel innebär att hoppas få dela natten men sluta upp att få uthärda den själv.

Att vara singel innebär att spela pingis med sig själv, man kan varken vinna eller förlora.

Att vara singel innebär att tiden abstraheras till den grad att du håller dig kvar till småtimmarna över bardisken, medan personalen har öl och disktrasor i varsina händer.

Att vara singel är sannerligen underhållande så länge bollen är i rullning.