VENESSA KOOHNAVARD

Balett - en stelnad konstform värd att utmanas

I väntan på publikinsläpp minglar finkulturella människor i klungor, ivriga att komma in i salongen i Stockholms operahus. De är lite för bekväma var och en med sitt glas vin i handen för att ta steget in till sina platser. Det är vinter och Nötknäpparen har premiär. För mig är det femte året i rad jag ser den. Nötknäpparen är en klassisk balett som visas varje år före jul och den uppskattas stort av äldre par och familjer från den övre medelklassen som har Nötknäpparen som jultradition. Vi går in i salongen, platserna fylls, orkestern presenteras »and here we go again«. Nötknäpparen är en förutsägbar föreställning och jag får anstränga mig för att hålla mig vaken under öppningsscenen. Hur kunde baletten bli så förutsägbar? Varför blir jag aldrig positivt överraskad av något på scen när det kommer till klassisk balett? Kanske en koreografi som tar en oväntad vändning, en orkester som spelar ett stycke med synthar eller en svart kvinnlig dansare som får vara solist. Något som inte skulle få mig att dåsa till. Den klassiska baletten har blivit anpassad för en begränsad målgrupp som är villig att betala en dyr biljett för att få en vacker upplevelse utan att behöva tänka eller tycka. Hur – och varför – har den klassiska baletten i Sverige stannat i utvecklingen?

På teaterscenen kan vi se en kvinna spela Hamlet, en svart man i huvudrollen och hundratals olika tolkningar av klassiska verk som Anton Tjechovs Måsen. Vi läser i programbladet: Ett Drömspel, tolkat fritt efter August Strindberg. Vi ser omarbetade versioner som förvandlar dessa klassiska verk till dansteater. Teater-publiken får möta en ny form av scenkonst allt oftare. Regissörer har friheten att inte bry sig om att behaga publiken och visa grotesk teater på scen med aktuella budskap. Vi tvingas att tänka och diskutera: vad var det vi nyss såg? Frågan är när den klassiska baletten ska bryta dess invanda mönster och följa med i en sådan utveckling. År efter år ser vi klassiska balettverk sättas upp utan ansträngning för att göra uppsättningarna annorlunda. Jag har sett Nötknäpparen sättas upp av tre olika danskompanier vars uppsättningar av verket ser likadana ut. Kostymerna och scenografin må vara annorlunda, såsom det praktiska på scen, men inte koreografin, handlingen eller syftet med dansen. Versionerna är likadana och det enda som byts ut är dansarna och orkestern. Denna konservativa konstform måste våga omarbeta verken och visa nya tolkningar av klassiska uppsättningar som La Bayadere. Denna balett, som kan bli över tre timmar lång, behöver utmanas och moderniseras så att den yngre publiken inte börjar gäspa och behöver ägna all sin kraft på att försöka hålla ögonen öppna när orkestern spelar en dramatisk ton och solisten gestikulerar hejdå innan han springer för att göra ett hopp. Den klassiska baletten uppfattas av mig, en ung vuxen scenkonst-och kulturintresserad person, som en stel konstform – den måste utmanas och ansvaret ligger på de stora institutionerna. Annars kommer den att dö ut, lika väl som den klassiska musiken. 2014 koreograferade Alexander Ekman en fritt tolkad version av Svansjön för Den Norske Opera med 8 000 liter vatten på scen. Dansen hade likadan handling som originaluppsättningen men koreografin var annorlunda. Uppsättningen blev så omtalad och världskänd att självaste Beyonce fick för sig att plagiera hans idé och använda samma koncept under sin världsturné. Vad krävs för att se banbrytande tolkningar som denna på balettscenen vilka kan ge oss de konstnärliga upplevelser som vi söker efter?

Baletten är delad i två. Det är klassisk balett och modern dans. Berlins Staats Opera presenterade 2019 den neo-klassiska The Second Detail av William Forsythe, en världskänd amerikansk koreograf med fokus på neoklassisk balett. Hans koreografi väckte en diskussion om sådana frågor som den moderna dansen brukar ställa oss. Koreografin var inte i synk med den abstrakta klassiska musiken som var mixad med en elektronisk bas. Dansarna var klädda i en vit-gråfärgad bodysuit med håret bakåtslickat, kammat med extremt mycket gelé. Inte ett enda hårstrå syntes till. De satt på sina kala stolar på scen och iakttog publiken medan en eller två av dem hade ett kort individuellt solo samtidigt men inte i synk. Utan någon kommunikation eller fysisk beröring med de andra dansarna, ingen pas de deux (när två dansar klassisk balett ihop med bl.a. lyft och piruetter). Publiken fick se varje dansare utföra ett solo vilket en sällan får uppleva – oftast är det solisterna eller semisolisterna som får sina »10 minutes of fame«, medan resterande ensembledansare får stå i bakgrunden i samma position och byta position efter femton minuter för att sedan göra en stel koreografi i synk som en armé av ballerinor. Fokus ligger på det ytliga och inte på syftet med dansen. Klassiska balettverk är oftast konkreta och övertydliga. William Forsythes The Second Detail var tvärtom. Den var stilren, snygg och abstrakt men den fick mig också att tänka kring vad denna föreställning betyder för mig, vad den hade för syfte och vad den ville förmedla.
I början av dansen fanns det en skylt på scen där det stod »The«. Närmare slutet av föreställningen kom en ny dansare in på scen, avvikande från gruppen då hennes kostym var annorlunda jämfört med resterande. Håret var långt, rufsigt och okammat, kostymen såg ut som ett skrynkligt papper. Hennes närvaro var som en motsats till de andra, osymmetrisk och manisk. I slutet lades det till en skylt bredvid »The«: »End«. Dessa detaljer förändrade budskapet och perspektivet på dansen. Såg jag en början till slutet av ett civiliserat människoliv som fick sällskap av en som är exkluderad av samhället och vill göra sig hörd? En röst som inte når ut till resterande medparter, som blir utelämnad ensam i samhället? Kan titeln vara kopplad till den avvikande dansaren som är den andra detaljen, att hon representerar någon som är utstött av en grupp? Kanske en hemlös kvinna, eller någon som är inlagd på ett mentalsjukhus? Dessa tankar får mig som betraktare att ta mig till en sunkig bar efter föreställningen, beställa en stor och stark öl och diskutera med mina vänner – vad var det vi nyss såg? Vi som människor vill inte bara uppleva uttryck i form av fin scenkonst utan vill också kunna känna den på en intellektuell nivå som leder till diskussioner där vi brukar vara oense då vi sett det uppförda verket från olika perspektiv.
Det slog mig hur sällan sådana verk hamnar i repertoarerna. Den neoklassiska baletten är underskattad och därmed riskfylld att satsa på för en stor institution. Det betyder emellertid inte att neoklassiska verk inte sätts upp, det gör de. Det finns till och med hela danskompanier som fokuserar på den formen av balett, exempelvis Cullbergbaletten som har sin bas i Stockholm. Men de uppmärksammas och marknadsförs inte på samma nivå som exempelvis Nötknäpparen. Balett förknippas i Sverige med de klassiska verken och har ett stigma som får den yngre publiken att välja bort balett och gå på teater istället. En annan faktor till varför den yngre publiken väljer bort att se balett på ett operahus är biljettpriset, vilket oftast ligger över deras budget. Dessa faktorer gör baletten mindre tillgängligt för den yngre målgruppen och begränsar sin publik.

Danskompanier som är mer experimentella, exempelvis Cullbergbaletten, vågar utmana sin publik och utforska konstformen. Men dessa kompanier är oftast mindre och självständiga. De turnerar och uppskattas stort av den utländska publiken som får se gästdansarna inta stora scenen i deras lokala opera för första gången och kanske för sista. Biljetterna går oftast åt då det endast är två föreställningar på en helg, och vips så får invånarna i den stad danskompaniet besöker aldrig se dem igen. Dessa kompanier finansieras inte av en stat som exempelvis Kungliga Operan, Sveriges nationalscen, som agerar på ett helt annat sätt än de mindre kompanierna. Kan det vara så att institutioner som Kungliga Operan väljer att sätta upp klassiska verk på repertoaren med avsikt att finansiera institutionerna och med garanti att få slutsålt då det huvudsakligen är en äldre publik som de vänder sig till och som dessutom är köpkraftig? Om det är så riskerar de att gå miste om en ny generation som är nödvändig att »locka« för att hålla baletten levande. Om denna konstform fortsätter att vara begränsad och anpassad efter en viss målgrupp kommer den både att sluta utvecklas och dessutom att vara ohållbar. Just nu kan jag inte föreställa mig en yngre målgrupp betala 600 kronor för att se ett klassiskt verk som både är konservativt och gammalmodigt. I nuläget handlar baletten mer om att behaga publiken än att locka den till en ifrågasättande position som kan vara politisk eller handla om etik och moral.

Jag uppskattar den klassiska baletten och menar inte att det ena utesluter det andra. Nötknäpparen får och ska sättas upp på det klassiska vis som publiken förväntar sig att möta baletten. Det finns individer i Sverige som aldrig har upplevt balett på en nationalscen med professionella dansare, om de vill se balett så vill de se klassiska verk som Svansjön. Det problem som jag ser i den klassiska baletten är att den har stannat upp i utvecklingen och att institutionerna inte vågar utmana publiken på det sätt som teatern har gjort och fortsätter göra. Det finns inget facit för vad institutionerna ska göra utan det handlar om att experimentera med konstformen, ta del av nya koreografers spännande idéer, utveckla och omarbeta klassiska balettverk.
En lösning kan vara att ta in yngre och modernare konstnärliga ledare som förstår den yngre publiken men också hur det konstnärliga ledarskapet ska föra fram baletten och utveckla den ur ett futuristiskt perspektiv. Enligt mig upplevs inte den klassiska baletten som en bred konstform, den är riktad till en äldre målgrupp med stort kulturellt kapital. Baletten ska våga utmana sin publik och locka yngre målgrupper med experimentella uppsättningar. Jag som privatperson älskar att gå på balett, se unika föreställningar av världskända koreografer. Men konstformen måste utvecklas och bli mer lättillgänglig och inte bara riktas till de äldre med kulturellt och monetärt kapital. De stora institutionerna får inte glömma att scenkonsten inte bara finns för att väcka en tillfredsställande känsla utan också en tanke. Den ska inspirera publiken och via inspirationen väcka en diskussion som kan refereras vidare i samhället. Det är min ståndpunkt, den jag står för.