EDVIN ERIXZON

Elitismen

Jag började skriva en text om elitism med övertygelsen att all form av elitism var negativ. Jag hade reagerat på det jag tyckte mig kunna urskilja som kulturell elitism i texter hos människor jag såg upp till. Jag ville bevisa hur den här kulturella elitismen ofta stod i motsats till de jämlikhetsideal som jag vet att flera av dem som ger uttryck åt denna kulturella elitism innehar. Men medan jag tänkte och skrev om ämnet insåg jag att problematiken är mer nyanserad än så och självklart är språket i de texter jag syftar på riktat till den tänkta läsekretsen.

Det som jag talar om är alltså att skriva en text som är speciellt riktad till människor med högt kulturellt kapital. Antagandet om läsarens bildningsnivå gör texten mer eller mindre intetsägande för den som inte har samma referensramar som skribenten eller den tänkta läsekretsen. Antingen används svåra akademiska ord eller så refereras tänkare utan förklaring. Jag förstår att det jag läser är riktat till någon form av bildad elit, men det avslöjar också att författaren inte vill anstränga sig för att låta fler kunna ta del av budskapet. Eller värre – om budskapet ses som icke önskvärt för en större mängd människor att ta till sig.
I fallet att referera till tänkare finns givetvis också en ödmjukhet, då inte författaren som refererar idéerna vill låtsas som att denne är upphovsperson. Men detta är ingen anledning till att inte tydligt förklara vad som menas. Man kan berätta kort om vem den refererade är, eller förklara sin tanke mer direkt. Genom att dra fram ett gäng mer eller mindre kända namn och hänvisa till sin kunskap om dessa skapas en känsla av underlägsenhet hos läsaren. Samma känsla återfinns alltför ofta i vardagligt tal, när en grupp sitter och talar om sin gemensamma smala nördkunskap med en icke insatt bredvid. Känslan av underlägsenhet infinner sig osökt hos den exkluderade. Namn refereras hit och dit och det värsta av allt är känslan av självklarhet. »Nej men det vet du väl vem det är?« »Äsch, det är ingen idé att jag förklarar, det tar så lång tid«, eller »du skulle inte förstå ändå«. Denna känsla av underlägsenhet kan utvecklas till en misstro mot sig själv, eller alienering.
Vi måste försöka att ständigt vara inbjudande och uppmärksamma ifall våra referenser går någon förbi. Vi bör på samma sätt inte vara rädda att fråga ifall en referens går oss förbi. Ingen gynnas av att någon känner sig exkluderad från kunskapen. Det är först om vi har gemensamma ramar och utgångspunkter i vår premiss, förstår samma betydelser utifrån samma ord, som vi kan ha en meningsfull debatt. Vi vinner inte på missförstånd.
Givetvis vore det både arrogant och egocentriskt att tro att alla har samma intressen som en själv, men om kunskapsområdet har allmännytta bör det ju inte vara dolt i märkliga ord. Kunskap är makt och precis som all makt i ett demokratiskt samhälle, bör den i mitt tycke vara så transparent som möjligt. Åtkomlig.

Historiskt sett har makt alltid haft en meritokratisk konnotation. En konnotation av elitism, att de som sitter på makten är de mest lämpade. Om det nu är Gud som satt dem däruppe eller om det beror på deras viljestyrka och förmåga, deras mod eller deras oändliga visdom, det finns alltid något som rättfärdigar och nödvändiggör att just de styr. Givetvis tjänar detta en funktion som eftersträvar att bevara lugn och motverka revolutioner genom att ge folket argument för varför de bör styras i sin dumhet. Men människorna med makt behöver också rättfärdiga för sig själva att just de förtjänar sina privilegier. Det är en mycket trevlig känsla att få bekräftat för sig själv hur pass mycket bättre lämpad än andra man är för sin samhällsposition.
Det finns en tydlig koppling mellan det kulturella kapitalet och det ekonomiska kapitalet. Historiskt sett har ett kulturellt kapital i form av särskilda kulturyttringar och åtnjutandet av dessa varit förbehållet de ekonomiskt priviligierade. Men för de mindre priviligierade har annan konst funnits. Teater, farser, danser och festivaler har underhållit de lägre samhällsskikten – de styrda – i alla delar av världen. Även om vi idag ser en större öppenhet för utomeuropeiska konstformer i de »kulturelitistiska kretsarna« finns ändå något förakt gentemot lägre former av konst. Kanske är detta förakt inte så utbrett men det existerar alltjämt. Förakt mot farser, som drar sin humor ur sexskämt och dumheter. Förakt mot blockbusterfilmer – som försätter åskådaren i en intetsägande trans av actionbilder och popcorn. Förakt mot reality TV – vars charm ligger i skandaler, drama och okunniga individer. En Avengers film är skapad av några som sannerligen kan sägas tillhöra eliten. Den är en sammansättning av allt det storbolagen via erfarenhet fått reda på säljer som allra bäst på världens biografer. Härigenom är den en noggrant kalkylerad vara som ska tillfredsställa alla de krav som bolaget tänker sig att konsumenterna har på underhållning. Samtidigt är det inte svårt att tänka sig att regissören och det effekt-team som ligger bakom filmen bara får visualisera någon typ av pojkdröm om actionhjältar som de själva ville vara som små. Men det är denna naiva pojkaktighet som är uppriktig och når ut genom filmduken och skapar tittarglädje, vilket är varför det också är ett smart drag av storbolagen att låta dessa drömmare få skapa sina succé-produkter. Idag är åtnjutandet av olika kulturformer inte alltid beroende på den socioekonomiska statusen, men distansen mellan »fina« och »fula« kultur-yttringar existerar alltjämt.
Det är inte så märkligt att de som fått chansen att få högre utbildning – vilket näst intill alltid berott på kapital och således status i samhället – delat uppfattningar om att den stora massan är ganska korkad. Uppskattningen av aristokratiska och sedermera borgerliga nöjen och konst uppfattades av många inflytelserika människor ända in på nittonhundratalet som ett uttryck för högre intelligens. Vi kan se denna typ av elitism än idag. Att se skönheten i en dikt eller en teaterpjäs ses som ett uttryck för ett mer utvecklat sinne. Att uppskatta en film som bryter mot konventioner ses som ett bevis för intelligens och ställs ofta emot uppskattandet av valfri Blockbuster-succé. Ligger det något i denna betraktelse? Jo, kanske krävs det en större ansträngning av åskådaren för att uppskatta det förra alternativet. Mer hjärnaktivitet. Men man ska inte blanda ihop intelligens (det vill säga kapaciteten att tänka) med intellektualism (det vill säga att vara beläst). Två tyska filosofer, Theodor Adorno och Max Horkheimer, talar om populära konstuttryck gentemot mer svårtillgängliga sådana och drar slutsatsen att det inte är konstigt att gemene man sitter och glor på skräp-TV då det är den mängd stimuli den heltidsarbetande knegaren orkar ta in när denne arbetat hela dagen, varje vecka. Varför skulle gemene man då vilja slösa energi på att sätta sig in i idéer som är svårtillgängliga? Men samtidigt som jag håller med om vad de två tyska herrarna menar, skulle jag vilja poängtera att det som kan klassificeras som skräp-TV eller Blockbuster-filmer kan inge tittaren tankar och idéer som inte alls behöver vara hjärndöda. Jag tror att konstens värde skapas helt och fullt i kontakt med betraktaren och därmed kan vad som helst inge vilka tankar som helst i kontakt med rätt tittare. Avengers kan också leda rätt betraktare till djupa känslor och svåra tankeställningar. Filmen måste bara träffa rätt hos tittaren. Inte minst en slovensk filosof vid namn Slavoj Žižek ger exempel på det här, när han förklarar svåra filosofiska idéer med hjälp av referenser till Hollywood-filmer i sina filmer The Pervert’s Guide to Ideology och The Pervert’s Guide to Cinema.

Ibland frestas vi nog alla av att använda oss av elitism. Ofta omedvetet. Ska man förväntas förklara och utveckla sin egen expertis för varenda dumbom som inte läst tillräckligt?
När talet kommer in på hur en ledare som Hitler faktiskt kunde väljas demokratiskt, eller när man tänker på hur våra nuvarande folkvalda politiker saknar förmågan att ta de åtgärder som behövs för att sakta ner eller stoppa miljökatastrofen, då är det lätt att man i huvudet drar en elitistisk analys. Vore det kanske inte bättre om vi styrdes av någon sorts expertkommitté, en kommitté som kunde ta de nödvändiga besluten och där varje medlem var den mest påläste experten inom respektive samhällssektor?
Man kan också fråga sig om orsaken är att det inte är tillräckligt demokratiskt. Vi lever ironiskt nog idag i en tid i ett skriande behov av mer demokrati samtidigt som demokratin ses på med mer skepsis än för ett antal år sedan. Demokratin har blivit en maktdynamik där den styrande eliten har mycket att säga till om på bekostnad av majoriteten. Oligarker och storföretag börjar nå en maktnivå sällan skådad sedan slutet av 1800-talet genom lobbying-verksamheter och politikers rövslickeri för kapitalet. Samtidigt ligger demokrati-begreppet under attack från båda sidor av det politiska spektrumet.
Till höger frodas en stark misstro mot de förtroendevalda experterna som ska representera folket. En misstro mot det utsmyckade språket, mot användandet av korrekta begrepp, av icke-folkligt språk. Ibland framträder en misstro mot bildning över huvud taget. Livets hårda skola ses som ett kriterium som borde värderas högre än högskolepoäng, och jovisst kan man hålla med om att folkrepresentanter borde avkrävas en mer reell samhällsbild genom att leva ett oprivilegierat liv i mitten av folket, snarare än en långvarig utbildning.
Samtidigt vacklar vänstern i sin tro på demokrati då auktoritära makter väljs in i nationers regeringar. Hur kan man tro på »mer demokrati« när en majoritet vill rösta fram rasism och en auktoritär regim? Och hur kan man tro på »mer demokrati« när de folkvalda representanterna inte gör tillräckligt för att förhindra klimatkrisen? Varför lyssnar de bara inte på experterna?
Sällan blir högerkantens misstroende mot expertstyret så tydligt som när Jimmie Åkesson i Sveriges radio säger: »En regering som endast förlitar sig på expertkunskaper inger inget förtroende«, eller i amerikansk TV, när den republikanske politikern Newt Gingrich säger: »I’ll go with how people feel and I’ll let you go with the theoreticians.« Gingrich menar att den statistik som visar att brott har minskat i Amerika inte stämmer med hur människor känner att det är. På något sätt har de rätt, ett sant demokratiskt samhälle ska inte endast styras av kunskapseliten, utan alla ska få tycka till. Misstron mot experterna är utbredd i dagens samhälle, inte minst när Trump såväl som Putin fört en kamp mot fakta, och deras budskap att all fakta är vinklad av ideologier har fått ett otroligt starkt fäste i vårt av media överkonsumerande samhälle.
Ett av mina favoritcitat om elitism kommer från den franske författaren Frantz Fanon, som slogs för avkolonialiseringen av nationer och sinnen. Både rent fysiskt, i Algeriet-kriget, men framförallt med sin penna, har han varit oerhört inflytelserik i kampen mot kolonialismen.

^{Den som väljer att tala ett språk som det krävs högskoleutbildning för att förstå kommer naturligtvis alltid att kunna bevisa att massorna måste styras. Men den som talar i konkreta vändningar och behärskar sin perversa lust att blanda bort korten och förhäva sig gentemot folket kommer att upptäcka att massorna uppfattar alla nyanser och alla underfundigheter. Den som tar sin tillflykt till teknisk jargong visar att han vill betrakta massorna som oinvigda. Talaren ger folket stenar istället för bröd, han håller dem utanför. Otillgängligheten är en förklädnad, bakom vilken man anar en långt farligare tendens. Man vill på en gång beröva folket dess egendom och dess suveränitet. I själva verket kan man för folket förklara allt man vill att de ska förstå. Om man däremot anser sig kunna vara dem förutan, att det kan störa de många privata bolagens affärsintressen, som är betjänta av att folket blir ännu fattigare, då är ju saken klar.}

Som Fanon skriver i Jordens fördömda kan elitism alltför ofta handla om just en »pervers lust« att framhäva sin egen förträfflighet. Samtidigt finns i expertstyret, som ofta gömmer sig bakom de krångliga tekniska orden, en makt att missbruka sin makt. Om man anser att de som kommer att drabbas av ens maktutövning är oinvigda och utan tillräcklig kompetens för att få hysa en åsikt, är det lätt att tala över huvudet på dem och få igenom sin vilja. Vi har blivit matade med idén att allt som genomförs i samhället beror på ekonomi och budget. Men ekonomi är en väldigt krånglig sak att förstå sig på, och det är bäst om vi lämnar makten över den till dem med rätt utbildning. Vi förstår inte tillräckligt mycket ändå för att ha något att säga till om. Vi är lämnade utanför. Men sedan kraschar ekonomin. 2008 leder bostadsbubblor till att börsens värde faller handlöst. Realpolitiken får följder. Folk i mängder blir av med jobben. Folk ruineras. Vad händer efteråt? Har vi inte tappat förtroendet för de välutbildade ekonomerna och deras system som skapade krisen? Bör vi inte reglera dem eller demokratisera makten? Nej, vi låter samma experter guida oss till att fortsätta precis på samma sätt som förut, och håller tummarna för att det dröjer ett bra tag innan nästa krasch. Vi förstår oss ju inte på dessa krångliga processer och svåra ord. Men det är klart, det är mer nyanserat än så.
Under upplysningen föddes idealet om ett vetenskapligt språk som skulle kunna användas för att förstå verkligheten. Detta vetenskapliga språk är i behov av väldigt exakta termer, så att tvetydiga ord inte ska leda folk som läser samma text, till olika tolkningar. Därför har fler och fler krångliga ord tillkommit, med den egentliga förhoppningen att underlätta gemene mans förståelse för komplicerade saker, men med det motstridiga resultatet att flera tvärtom känner sig alienerade från det akademiska. Den inflytelserika upplysningsfilosofen Jean Antoine de Condorcet skrev på 1700-talet:

_{Om deras språk förbättras kan vetenskaperna bli riktigt allmänfattliga. Snillet besegrar inexaktheten i de vetenskapliga språken såväl som alla andra hinder. Det ser sanningen trots den främmande mask som döljer den eller gör den svårigenkännlig, men kan den som bara har möjlighet att ägna kort tid åt att bilda sig förstå och komma ihåg de enklaste begrepp om de vanställs av ett inexakt språk? Ju färre begrepp han kan komma ihåg och kombinera, desto större behov har han av att de skall vara exakta och riktiga. Hans egen intelligens kan inte förse honom med ett system av sanningar som skyddar honom mot misstag, och hans tänkande, som han varken skärpt eller stärkt genom lång träning, kan inte fånga det svaga ljus som slipper genom dunklet och tvetydigheterna i ett bristfälligt och oriktigt språk.}

Condorcet skriver i citatet om sin förhoppning att språket ska sträva efter att bli mer och mer exakt. Genom att folk inom vetenskaperna slipper använda svepande eller mångtydiga termer kommer deras idéer att bli mer allmänt lästa och förstådda. Det här är både en välsignelse och en förbannelse. Ordförrådet och de ibland komplicerade idéer som refereras i akademisk skrift (eller bildad litteratur) alienerar folk som inte är invigda, medan deras funktion egentligen är att förtydliga och undvika missförstånd. Samtidigt kan det argumenteras för att vetenskapen är mer demokratisk än någonsin. På grund av att det finns exakta ramar kring hur en vetenskaplig text ska struktureras, kan i praktiken vem som helst läsa och bidra, bara de studerar tillräckligt mycket. Det vill säga, de tråkiga och byråkratiska ramarna är där för att se till att man inte ska behöva ha enorma skrivartalanger för att kunna bidra. Och de exakt definierade orden är till för att man inte ska behöva vara ett geni för att ta del av och medverka i den akademiska miljön. Detta är idén bakom, men det är ett pågående arbete att demokratisera och se till att vetenskap kan bli mer allmänfattlig. Reproduceringen av kulturellt kapital gör att vissa individer har betydligt lättare att ta till sig de akademiska skrifterna.
Så varför skrivs inte de akademiska skrifterna bara enklare? Vissa nutida författare anstränger sig i alla fall för att vara så lättförståeliga och okomplicerade som möjligt. Andra är antingen inte så skickliga skribenter – eller har gripits av lusten att förhäva sig – och använder långa obegripliga meningar, fulla av tillkrånglade formuleringar och svåra ord. Risken i att förenkla och förklara saker och ting utan alla komplicerade ord i originaltexten är att innehållet förvrängs och ges de mångtydiga betydelser som Condorcet varnade för. Om den utbredda bildningsnivån var högre och ordförrådet var större, kanske Condorcet kunde fått rätt i att de exakta termerna kunde förbättra allmänfattligheten. Men som det ser ut idag är orden bara ännu en slöja som alienerar allmänheten från viljan att veta mer.
Experterna har alla spetskunskaper inom sitt specifika ämne, som i syfte att uppnå yttersta precision av sin vetskap använder underliga ord, helt främmande för vardagssammanhang och utan förmåga att förklara vad de sysslar med. Men detta expertsamhälle måste självklart på förståeliga sätt redovisa, framförallt för dem vid makten, men även för samhället i stort, vad de kommer fram till för att kunna bibehålla förtroendet. Här tjänar populärvetenskapliga skrifter ett syfte att hålla folk intresserade och uppdaterade. När det kommer till tekniska innovationer som massproduceras är det inte svårt för vem som helst att förstå nyttan av att satsa pengar på vetenskap. Men samtidigt skrämmer dessa innovationer. Vi har aldrig förut levt i en tidsålder där så många varje dag utnyttjar redskap, som endast en minoritet av människor i världen vet hur de verkligen fungerar.

Elitismen är en dubbel fiende för en vänstermänniska. Dels går elitismens existens emot jämlikhetsidealet som är grunden till vänsterns ideologi. Elitismen gynnar också högerpopulismen, som får sakligt bevis för att de med högt kulturellt kapital ser ner på dem med färre kulturella referenser. Högerpopulismen får även bevis för att vänstern ser de oinvigda som korkade. Kanske har det alltid varit så, då vänsteraktivister och avantgarde levt på tanken om att de progressiva ska leda vägen för massorna. Men här måste de progressiva ställa sig utanför folket. Och om de gör det blir de ju elitister? För att överhuvudtaget uttala sig som ledare krävs det att man har en bild av »folket«. Det är ett kraftfullt ord. Alla politiker menar sig företräda hela folket. Det krävs en någorlunda homogen tolkning av sitt folk för att använda termen. »Folket vill ha…«, »folket behöver…«. Folket måste näst intill ses som en homogen grupp för att några beslut alls ska kunna fattas. Men genom användandet av begreppet har man också satt sig utanför det. Då är man inte en del av folket utan man är en tänkare som förstår sig på folket och folkets bästa. Om man säger sig veta vad massorna behöver och vill, onödiggörs den valdeltagande demokratin. Förhoppningsvis har vi lärt oss något från Sovjetunionens läxor.
Så hur kan vi motverka elitism? Göran Grejder och Åsa Linderborg påpekar i sin bok Populistiska manifestet att elitismens motsats är populism. Populism kännetecknas av en förenkling av rådande politiska omständigheter, ett uppmålande av problemet och sedan ett förslag om en enkel lösning. Populismen på de olika politiska sidorna fungerar på olika sätt.
Vänsterpopulismen fungerar som så att den pekar ut det ekonomiska etablissemanget som den aktör som skall ställas till svars för problemen i samhället. De rika har makten och bör därmed ställas till svars. Högerpopulismen som den ser ut idag vänder sig emot invandrare, som pekas ut som det stora problemet och som förstör vårt samhälle. Högerpopulisterna förstår dock själva det uppenbara, att dessa nytillkomna och ofta fattiga människor inte på något sätt kan räknas som etablissemanget. Istället pekar högerpopulismen ut dem med det högsta kulturella kapitalet som etablissemanget. Här har vi skillnaden beträffande vilka som innefattas då respektive politisk sida använder begreppet etablissemanget. Där vänstern ser den materiella makten som den största maktfaktorn, ser högern den mediala opinionsbildningen som den största maktfaktorn. Ingen av sidorna har givetvis helt fel. Det är självklart att författare, komiker, universitetslärare, forskare och journalister har makt. Via vad de skriver om, pratar om, undervisar om eller forskar om, så formar de samhället med åsikter och perspektiv.
De med det ekonomiska kapitalet kan ägna sig åt en mer materiell elitism. Det vill säga – att döma någon för att denne inte har en stor båt. Att döma någon för att denne inte varit i vissa länder. Att döma någon för att denne inte har de senaste mode-kläderna.
De med det kulturella kapitalet har en elitism som tar en annan form – Att döma ut någon för att denne inte vet tillräckligt mycket, inte förstår kulturella referenser eller använder utdaterade uttryck. Denna elitism gynnar högerpopulismen. Exkludering av dem som inte följer den politiska korrektheten spär på idén att de med högre kulturellt kapital ser de oinvigda som dumma i huvudet och i behov av att styras.
Jag kommer härmed till min huvudpoäng med denna text. Vi bör hålla oss borta från elitismen, kära läsare. Vi bör vara noga noga med att förklara så att även den oinvigda kan förstå vad vi pratar om och varför vi anser det vi pratar om som viktigt. Vi ska vara noga med att inte döma ut någon för dennes bristande kunskap, försöka att inte rangordna olika intressesfärer utan se med öppna ögon på vad andra finner intressant. Jag beundrar starkt dem som kan skriva skarpa texter, och förklara svåra koncept med enkla ord. Går det att någonsin bli helt kvitt elitismen? Förmodligen inte. Vi behöver hierarkier för att förstå och relatera till världen. Propagerar jag för att alla ska förenkla sina diskussioner och skrifter? Nej. Jag vill bara påpeka att om man ser ner på andras intressesfärer, går man miste om perspektiv. Om man är öppen för att alla former av nöjen, oavsett samhällsnytta eller intellektuell stimulans, kan vara lika mycket värda, får man fler sätt att njuta av livet. Jag vill också visa min uppskattning för dem som vågar vara inbjudande i sina texter och i sitt tal. Till er höjer jag mitt glas. Var uppmärksamma mot elitismen. Skål!