BENJAMIN MILLER OLSSON

En verklighet (drömd)

När hon plågad av lätt huvudvärk, klibbig svett och retlig hunger tog sig till duschen kunde hon genom det upphettade vattnet förnimma dialogen med honom över den futuristiska bardisken där hon hade varit tvungen att luta sig fram för att uppfatta hans meningar från andra sidan baren under ljudet av neddämpad techno. Hon erinrade sig medan hon smörjde in sina små bröst med balsam hur han nyfiket hade frågat vad hon ägnade sig åt förutom att modella och dricka öl på Götgatan. Om det inte vore för att han leende hade frågat »Hur är det med Alma?« skulle hon sakta ha vidrört sin klitoris klämd mellan pekfingret och långfingret tills hon blev lika varm inom sig som duschen hade upphettat kroppen för att sen fortsätta in nedåt mellan de fuktiga blygdläpparna. Istället för att åtnjuta en orgasm för första gången på länge ändrade hon temperaturen vilket med ett iskallt stänk satte varje muskel i spänning. Sedan hon stängt av tillförseln för duschkranen stod hon kvar och andades med armarna omslutande kring sig medan dropparna från den nakna kroppen smattrade mot klinkergolvet. Fastän vatten fylldes inom henne och vatten flöt över henne kunde det inte forsla bort den plötsliga tomhet som infann sig hos hennes medvetande. Kylan, vilken befäste hennes nakna kropp, kongruerade med den återkommande spricka som klöv varje tilltro till tillfälliga tillstånd likt gårdagens.
Tidens imperativ gav henne inget utrymme åt att gräva i intet. »Lika bra att jag försov mig så jag slipper tänka på detta mer« konstaterades medan hon klev ut ur duschen till den något immiga spegeln. Hon kunde se sin bleka kropp med måtten; height: 177 cm, bust: 80 cm, waist: 61 cm hips: 88 cm, shoes: 39, hair: brown, eyes: blue, nationality: swedish eller det var i alla fall vad som beskrevs i portfolion till henne på den internationella hemsidan. Likväl som hon betraktade sig själv var det också blicken från den andre i spegeln som fäste. Fastän den andre i spegeln var hon själv hade hon inte erfarit det genom hela livet. Det var först på senare år när hon övergått från tonåren som denna andre inte besvärade henne med sin värderande blick. Trots att hon var sen inför dagens lönearbete, eller snarare »arvode«, stod hon stilla kvar framför spegeln. »Varför undrar du inte hur jag mår? Ser du inte att jag lider?« frågade hon den andre, vilken naturligtvis yttrade samma fråga tillbaka. Efter en stunds tystnad upplevde sig bägge uppmanade att svara: »Men varför lider du? Du som inte längre trycks ner av vare sig anorexia eller självhat, vad kräver du nu av tillvaron? ... Vad jag kräver? Jag vet inte, ett annat liv kanske… men vad skulle det vara?«. En sådan stark vibration från hennes telefon genljöd att den nära nog vittnade om notisernas innehåll: »Var är du??«, »Ring när du kan!«, »Eller gö inte de ska sitta i möte”«, »Skynda ba!!« De var skickade från hennes något neurotiska manager, vars utsökta komplimanger, lovord inför kommande internationella plåtningar och implicita krav på ökad aktivitet på instagram hade slutat att inverka på hennes själsliv. Även om hans »uppdateringar« ljöd – »kirrat ett nytt coolt jobb åt dig i Milano!!« eller »Blir inget för dig på fashion week, sååå tråkigt…”« – hade hon genom åren successivt med en viss artig ironi börjat att endast svara bekräftande på hans sms.
Stressad men samtidigt återhållsam skyndade hon att varsamt täcka porerna vid näsan, vilka inte hade försvunnit med duschen, med sin beautyblender för att sen ta på sig de något neutrala svarta trosorna, urtvättade strumpor, svarta kostymbyxor, det vita åtsittande linnet, en blåvitrandig skjorta som hon fått från ett jobb av Balenciaga, men som var så använd att hon sen skulle behöva få den struken senare och en dubbelknäppt kavaj i herrstorlek vilket gav den en pösig avslappnadhet men samtidigt en lyxig underton vilket hade blivit så trendigt bland invånarna i Svearikets huvudstad. Vid valet av skor uppenbarades en särskild ambivalens fastän samlingen av skor från diverse modehus, outlets och second hands låg i en osorterad hög till hennes förfogande. Eytys »athena leather« som hon hade använt igår och vilka nu besparades skohögens kaosartade arkitektur framträdde som ett smidigt alternativ: »Fan hade jag inte dem förra året också? Dessutom kommer väl någon annan modell ha dem ikväll på Elle Galan... jag får försöka hitta mina cowboyboots istället!« Sedan detta viktiga beslut hade tagits började hon rota bland skorna till dess att de äntligen blev funna. Efter att ha klivit i cowboybootsen kunde hon inte motstå att betrakta sig själv i hallspegeln. »Den här outfiten blir perfekt ikväll«, hörde hon sig tänka. Även om hon aldrig varit särskilt upptagen kring sina ideala drag, fashionabla stil eller antalet virtuella följare gav detta nu upphov – genom spegelns påminnelse – till att framtida scenarion infann sig där spontana komplimanger, erotiska blickar och inkommande DM’s skulle tilldelas henne under den kommande kvällens glamorösa tillställning. När hon skulle bege sig iväg med den sexuella självsäkerheten hon erhållit delvis på grund av de läckra cowboybootsen gav hennes vänstra stortå ifrån sig en somatisk signal att kall luft kittlade den! Detta fann sin logiska härledning i att lädersulan hade lossnat!! Ett sådant skrik uppenbarade sig från henne med en vokabulär att man i gammal folktro skulle anse att självaste satan åkallats! Den stendöva och näst intill stendöda 86-åriga Barbro som bodde över henne kunde varken uppfatta klagoskriken eller svordomarna utan höll precis på att skriva ett brev till Ebba Busch Thor där hon med varierande kristna referenser formulerade utskällningar mot henne; »... om du inte abrupt avbryter att dansa efter Sverigedemokraternas pipa så må vår herre ge dig ett rättfärdigt straff. Med kalla hälsningar Barbro«. Däremot kunde den koncentrerade KTH-studenten Albin som var grannen under motvilligt höra varje ilsket skobyte som utfördes ovanför hans skrivbord. Han skulle precis gå upp och knacka på för att sen yttra »ursäkta men jag sitter faktiskt och skriver min master skulle du kunna vara så snäll och visa lite hänsyn«, men påmindes om sitt olagliga hyreskontrakt i fjärdehand och hejdade sig eftersom det inte var klokt att göra sig onödigt bemärkt i trapphuset.
Efter alla misslyckade försök att återställa självsäkerheten genom ett par nya skor underkastade hon sig de bombastiska »athena leather«. I en mekanisk rörelse tog hon sig snabbt till tuben på Medborgarplatsen som endast låg en gata bort från hennes etta. SL kort, stämpling, steg nedåt på rulltrappan, två minuter kvar för Röd Ropsten, två minuter passerade och hon klev in och satte sig med blicken på telefonens senaste »händelser«. Med den scrollande tummen över skärmen började hon ta djupa andetag, denna ritual av att få erfara alla latenta överraskningar frigav hennes musklers spänningar. Inget framträdde dock av intresse i de olika världar hon besökte, men tummen fortsatte ihärdigt och hon började lyssna till de ljud som sammanflätades; skakningar i vagnen, en avlägsen hostning, mummel i bakgrunden och en snubbe som pratade i telefon: »Men älskling jag har ju tvättat dina vita jeans, … ses vi på Odenplans sen då? Jag har köpt sushi till oss!«
Det hördes bestämda steg bakom henne och ett återupprepat mumlande: »Fegheten är den största synden… fegheten är … den största synden…« Rösten kom närmare tills den plötsligt slutade bredvid henne. Där uppenbarade sig en gestalt i en sliten schackrutig kostym, solblekt jockeymössa över ett rufsigt rött hår och dessutom en svart katt i famnen! »Får man ens ha med sig katter så i tuben?«, var den första reflektion som denna märkliga figur gav upphov till hos henne. »Kan han verkligen vara tiggare? Kanske inte ändå.« Som om hon hade glömt att bibehålla tankarna i medvetandet yttrade nu mannen, genom att vända sig mot henne, entusiastiskt från ingenstans: »Fröken, detta är ingen vanlig katt, fröken förstår att herr katt har en framträdande position i samhället ända sen han stiftade bekantskap med Diderot!« Den tidigare tyst vilande katten fick fram ett »mjau« i bekräftande ton. Hon hade alldeles för väl erfarit tubens olika nyanser av skojare, pervon och alkoholister men detta överträffade alla hennes förväntningar: »Han måste ju vara galen!« tänkte hon nu medan hennes käke medvetet spändes och blicken koncentrerades på telefonen. Med ett nedstämt ansiktsuttryck, ett ansikte som för övrigt var omöjligt att härleda åldern på, vände sig mannen med katten vidare och fortsatte framåt. »Nästa Centralen« genljöd genom vagnen och hon tog tillfället i akt att ta sig mot den bakre delen av vagnen, dörrarna öppnades men innan hennes kropp befann sig på perrongen hann hon se en stilig man med grå dubbelknäpp kostym, svart basker och en tjusig käpp som sittande räckte över lite mynt till mannen med katten. »Han var tiggare ändå« blev hennes slutledning medan hon var på väg till blå linje mot Kungsträdgården.

Snö, lika förorenad som nedsmält täckte vägen mot den anspråkslösa bakre entrén för salongen »Vinterträdgården« på Grand Hotel Royal. Kylan vilken hade påfrestat den redan svaga blodcirkulationen fick henne att hasta fram mot porten. När hon trädde in i värmen infann sig hennes kropp bland kroppar bland maskineriets väldiga puls; stylister, fotografer, montörer, frisörer, makeupartister, modeller, städare, chefer, konsulter.
Efter att ha uppgett sitt namn vid incheckningen fick hon ett lila band med uppmaningen: »Du måste vara mycket noggrann med bandet då det ger dig tillträde till efterfesten sen.« Sedan hon tackat begav hon sig med trötta steg upp till våningen där modellerna höll på att sminkas, stylas och slungas mellan de olika skönhetsdomänerna. När hon så gott som var framme vid makeupartisternas enorma montage av sminkbord, stolar och strålkastare, hörde hon en välbekant röst bakom sig.
– Linnea! Som jag har letat efter dig honey!
Det fanns endast en som benämnde henne »honey«-managern. Självfallet skulle de också utbyta de obligatoriska kindpussarna som irriterade henne vid varje givet tillfälle.
– Varför har du inte svarat på mina sms? eller förresten doesn’t matter nu är du ju här, yttrade han något mindre neurotiskt än vanligt.
– Sorry mobilen dog förut svarade hon och för att undvika en stel situation la hon stramt undrande till:
– Har vi några fler från agenturen här idag?
– Självklart honey det är Elsa, Amanda, Oliver och en till som du inte har träffat än. Hon heter Elin och är brand new. Han betonade särskilt brand new genom att slänga fram den undre handflatan i luften som han för övrigt gestikulerade konstant med, och sa:
– Be kind to her då det är hennes första catwalk, förresten, kan du inte snacka med henne? Det hade varit bra för teamkänslan!
Likt tidigare dränerande samtal föredrog hon motvilligt att nicka lätt med huvudet, bekräfta genom mumlande och lugnt svara sure, visst, gärna, självklart, vilket hon förmodligen skulle gjort om inte en kraftig kram överföll henne.
– Åhhh som jag saknat dig Linnea! Inte visste jag att du skulle vara här!
– Alma! Vad glad jag blir att få se dig! – Värmen fyllde hennes frusna kropp och den fysiska närheten tillfredsställde tillvaron, hon var verkligen glad över Almas närvaro.
– Och du är också här Gustav, yttrade Alma gentemot managern och tillade:
– Är du snäll mot min lilla Linnea idag eller?
– Of course darling, jag såg förresten att du hade en fantastisk shot på Island för the dazed, men jag vet att du hade kunnat nå högre med min agentur, säker att du fortfarande inte vill byta?
– Tack du, det hade jag säkert men pengar är bara nästan allt, nu måste vi in till sminket!
Sedan Alma dragit henne under armen till sminkbåsen, där de skulle omhändertas utifrån önskemål av stylisten, visioner av Lykos marketingchef och personliga avtryck från den frilansande make-up artisten som förmodligen precis upptäckt en ny yogakurs, började de snacka om helgen som spenderades i tid och pengar på Wollmar, Bleck och avslutningsvis Under Bron.
– Och sen på Under Bron då – fortsatte Alma i en självsäker ton – träffade jag en sån trevlig kille, han heter typ Oscar eller nåt och vi typ började snacka om…
– Varför var han så »trevlig« då? avbröt Linnea.
– Nej han va ju snygg framförallt! Och rätt som det var började vi hångla så mycket och sen så…
– Men vad hände med Ludvig då, träffar du inte han nu?
Alma satte sig på en av de lediga stolarna för sminket och speglade sig lätt genom att först vända ena kinden åt sidan och därefter den andra för att söka efter potentiella överraskningar.
– Nej då, han var väl lite gullig men jag tappade intresset, dessutom skejtar han vilket gör att han luktar konstant svett… jag tror faktiskt att jag ska börja hålla på med lite mer »fräscha« killar och på tal om det, Oscar jobbar ju på Forsman & Bodenfors och han...
Syreinsläppet förslöts då den inneboende luften spände bröstet medan möjligheternas möjlighet uppenbarades för Linnea. En tänkandets cirkulation var utlöst; »Nu kanske jag kan träffa honom, borde jag skriva? Fast kommer jag få något svar? Han är väl ändå intresserad av Alma, men kanske vi kan börja ses som vänner! Men tänk då om vi friendzonar?«
– ...Så vad tycker du jag ska göra?
– Göra vadå?
– Vad jag ska skriva till Oscar? ... Men vad blek du ser ut, allt bra?
– Nej då… jag behöver bara lite luft. Jag kommer alldeles strax tillbaka.
– Säker på att vi inte ska dela på en cigg?
Hon hade redan lämnat rummet. Genom diverse inhyrda montörer, bland andra modeller och förbi mängder av tillfällig materialitet i form av skor, kläder, kameror, ljus och belysning slingrade sig hennes vilja framåt. »Var kan närmsta toalett finnas?«, tänkte hon. Inklämd i ett diskret hörn låg rörelsens ändamål, ingen påfrestande kö hindrade henne från att låsa in sig på den välstädade toaletten, sätta på kranen och fälla ner sitsen medan telefonen togs fram från bakfickan. Lösenord: 5683 »LOVE«, Instagram-appen, sökfältet, Ludvig. Vid meddelandefliken fick agensen hos handen ett abrupt slut. Egentligen rådde det ingen brist på intresserade aktörer i hennes omfång, hade hon ens någonsin behövt prestera gentemot en annan? »Hur svårt kan det vara, jag börjar väl skriva ’hej’ bara eller kanske kommentera hans story, fast då…« tänkte hon tvekande. Sakta började insikten komma; lika väl som hon bemästrade valet av sexuellt utbud saknade hon varje förmåga till initiativ. Svårigheten att välja fick det redan lilla rummet att krympa, luften begränsades i takt med att väggarna tryckte ihop sig, situation blev till en sådan grad absurd att ett nervöst skratt framkom ur hennes sedan tidigare ihopspända läppar. Den ytterst kissnödiga Elleskribenten som hade uppehållit sig genom att scrolla på en vegansk »asian fusion« matblogg i mobilen påmindes nu i och med detta skratt från andra sidan dörren om sina kroppsliga behov, vilket responsivt genererade en säker dörrknackning med yttrandet: »Ursäkta det är faktiskt vissa som behöver använda toaletten också!« Linnea hade övervunnit sig själv, vilken prestation: »Självklart vill han ha mig, hur skulle annat vara möjligt?« Med denna övertygelse i verket skickade hon ett konventionellt men samtidigt distanserat initiativ: »Hej, vad händer ikväll?« Vilken eufori, hela hennes fysiska existens var fylld i extas som om han redan var erövrad, det fanns bara en rationell utgång och den skulle bli oundviklig. För att undvika den sociala skammen som väntade på andra sidan dörren spolades toaletten innan hon öppnade den ursäktande där en längre kö redan hade bildats.

Omedveten om sitt eget cirkulerande genom korridorerna, över heltäckningsmattorna som hon gick på lika mjukt som om skorna saknades, tog hon sig runt på första våningen tills hungern gjorde sig påmind. Istället för att vända sig om mot den kortare vägen till catering-buffén fortsatte hon sin eskapistiska vandring. När hon till slut återigen anlänt till den provisoriska matsalen för dagens diverse medarbetare satte hon sig ensam ner vid ett lätt nedsmutsat bord med engångsdukar som varken var av plast eller tyg. Där befann hon sig lika likgiltig som pappersmuggarna i rummet, väntande på något. Då de flesta redan hade ätit sedan någon timme tillbaka var de utspridda runda borden nära dystert ensamma, men istället för att titta runt på de två byggnadsarbetarna som drack varsin svart kopp kaffe eller de utländska modellerna som funnit varandra i en engelskspråkig samhörighet, så började hon att lukta försiktigt medan ögonen slöts. Utan att veta varför kunde hon inte sluta att koncentrerat fösa in de dofter som omgav henne. Den uppvärmda lunch-buffén som stått framme lite för länge var den mest påtagliga (för henne) och först efter ett litet tag påmindes hon om bambarasterna i grundskolan, livets enkelhet och lekarnas återkommande spänning. Vilket lugn, vilken tystnad som besökte henne. Vad för en händelse krävs för att få en människa att bryta med sig själv? Är det sinnena som behöver omskakas eller måste själen omvärdera tillvaron? Kanske hade hon nått en högre insikt om sitt liv, kring något ovetande efterlängtat, om hon ifrågasatt livsvalens giltighet, men den fullkomliga njutningen hade uppslukat alla latenta syllogismer.
– Ursäkta, är det okej om jag sitter här?
Hon återfann blicken som i ett nyvaket tillstånd från en dröm. Vid andra sidan bordet stod en jämnårig modell väntande på svar. Hans något rogivande gestalt vilken inte motsvarade den generella självgoda karaktären hos »modellpojkar« irriterade henne lätt. Kanske var det den något stora svarta kostymen av en gammalmodig smak, som fick henne att associera honom utanför »stan«, möjligtvis var han från Göteborg. Då det frekventa modellandet hade fått Linnea att lära känna den ena delen av branschen och den andra henne, fanns det ingen tid att bekanta sig med denna främling. Hon svarade därför lika entusiastiskt som hon var trött från gårdagen med en intetsägande nick. Med ett fortsatt varmt leende satte han sig, vecklade ut den svarta kavajen medan han slog upp en bok i knät. Hon kunde inte minnas senast hon läst en bok, utan endast alla dem hon inte hade läst. Alex Schulmans bok hon fått av en avlägsen vän under en ännu avlägsnare födelsedag låg fortfarande tiggande i damm och väntade på henne. Förvisso hade hon börjat läsa igenom Ett litet liv förra sommaren men aldrig lyckats hålla koncentrationen längre än några sidor. Däremot hade hon en gång fängslats av en bok i skyltfönstret i Rönnells antikvariat till den grad att hon inte kunde sluta betrakta det måleristiska omslaget i fina nyanser av rött. Men när hon skulle gå in för att köpa den hade de stängt precis innan. För att kunna köpa boken via internet samma kväll fotade hon den medan hon reflekterades i skyltfönstret med solnedgången bakom sig. Den kvällen hade hon fotat så många bilder; på sig själv, en fin solnedgång över Södermalm och ett hundratal roliga fyllebilder på sina vänner och ovänner att bilden på boken Manhattan av Zara Kjellner hade försummats i havet av digitala bilder i ett digitalt »moln«.
Där framför honom fick hon en sådan impuls att fråga honom om vad han läser, men just som hon höll på att fråga hejdade hon sig. Skulle han ens svara? Och än värre, vad skulle hon svara om han sen frågade tillbaka? Nej hon var alldeles för trött för att inleda någon diskussion, dessutom verkar han ändå höra hemma utanför stan. Ändå så var det något kittlande hos honom.
Återigen överraskade Alma henne genom en kram bakifrån med sådan kärleksfull energi att till och med den koncentrerade modellpojken slängde blicken från sin bok när hon var nära att trilla ur sätet. Varmt blod började åter strömma i den likgiltiga kroppen, hon hade vaknat en andra gång; hennes vilja var tillbaka i världen. På väg tillbaka till sminkbåset genom de långa korridorerna med Alma fann hon en lust utan att veta varför att fråga den där yngre modellen om livets banor, svårigheter och att skämta med Alma tills de fick kramp i magen, vilket hon också gjorde. Vilken glädje framkom inte i tanken att få finnas? Mer skratt, fler kramar och ytterligare skvaller mellan modellerna fick hela det grandiosa rummet med högt tak och anrik stuckatur att införliva sig i Linneas pulserande kropp.
– Ursäkta, hör alla mig? Nu skall alla modeller förbereda sig för kvällens Show! Be era stylister och make-up artister göra en sista check och sen kör vi!
Det var kvällens inhyrda konsult i »event management« som var något för gammal för att lyckas bära upp de mörka glasögonen inomhus. Om orsaken var en sponsring, fyrtioårskris eller näsgodis kunde ingen vara säker på, möjligtvis en kombination. En gemensam rörelse tog kraft där modellerna förbereddes och förberedde sig, ärade gäster gjorde sig närvarade med röster och avtryck från nedervåningen, snart skulle kvällens stora Gala invigas. Linnea, som hade varit uppslukad i modellernas interna samtal kunde inget annat än förvånas över arrangemangets volym då hon väntade i ledet på väg till scenen, där var inte endast modeller utan även skådespelare, reklamare, artister, designer och många fler – vissa skulle gå upp på scenen andra skulle motta något av de oändliga pris som skulle delas ut.
Det var ingen mindre än Kakan Hermansson som intog scenen med ett sådant självförtroende att varenda lifecoach i Sverige började tveka på sitt yrkesval, när dessutom den förväntansfulla publiken började klappa i takt med hennes numera virala strof »Nah-nah nah-nah-nah she’s got the look«, verkade hela Grand Hotel lyfta två millimeter.
– ELLE-GALAN HUR ÄR LÄGET? Ni är så fina (konstpaus) men också några som blivit lite äldre (skrattsalvor).
Här i Vinterträdgården var den ena hälften kända utan att man visste varför och den andra delen utan att de själva visste det. Utan att ge publiken det minsta andningsutrymme fortsatte hon i sin grandiosa klänning:
– Om det är någon som sitter där ute och tänker att »Aha Kakan Hermansson vilken dubbelkaksmoral hon har sytt upp massa klänningar inför Galan«. Nej men vet ni vad det här är för klänning om inte annat än H&M-conscious! Så gå in på H&M hemsida nu ikväll och hyr du också en återanvänd omsydd kostym! Rädda världen och stay fucking cool man!
Som en dirigent styrde Kakan sin publik till skrattsalvor, applåder och till med att dansa på hennes uppmaning under avancerade belysningseffekter. Kvällens sponsorer hade inte kunnat hoppas på en framgångsrikare show. Sedan ett otaligt antal priser delats ut med vederbörandes tacktal var det Linneas tur med ett antal andra modeller att beträda catwalken för årets pris i Design. Eftersom hon under hela kvällen spenderat tiden i diverse bakomliggande lokaler till scenen hade hon endast fått ta del av talen, musiken och skratten. Det var först nu, i fullt ombyte och perfekt smink, längst fram i kön som hon kunde se in till detta storslagna spektaklet. Till slut presenterades kollektionen till en mörkare belysning och taktfull musik. När Linnea väl kom upp på scenen tog hon sig fram avslappnat på catwalken med den starka strålkastaren riktad mot sig. Även om koncentrationen var så fixerad som möjligt kunde hon urskilja ett antal kändisar som med sina telefoner filmade henne. Det var framförallt en person hon kände igen i ögonvrån, men varifrån kunde hon inte uppfatta medan hon med rakt huvud framåt in i kameran med de lätt vickande höfterna tog sig fram. Eller var det inte den där »poddsnubben« som hade stött på henne under småtimmarna förra sommaren på Trädgården? Men nyfikenheten fick inte sitt svar för lika snabbt som Linnea kommit ut på scenen var hon nu återigen bakom kulisserna.

Lika bekvämligt som det var att de trånga skorna, den svettiga skjortan och den trånga skinnjackan lämnade Linneas kropp steg förväntningarna inför kvällen med ombytet. Det lugnande nikotinet som varit en konstant följeslagare i Linneas vuxna liv krävde sitt utbyte då hon de senaste timmarna inte ens intagit en enda cigarett, kanske därför att hon gjort slut på ett helt nyinköpt paket dagen innan. När därför ett färdigt och ombytt tjejgäng av stylister och modeller, som höll på med ett samtal om hur modig någon feministisk aktivist var, erbjöd solidariskt fri tillgång till ett av umgängets camel blå, tvekade hon inte en sekund att följa med till den bakre entrén för att insupa den efterlängtade tobaken. När de kommit ut, hann hon inte ens tända den erhållna cigaretten då något makabert inträffade.
Där i kylans hänsynslöshet stod ett tjugotal mörka gestalter, väntade på världen, nedkylda. Medan hon sakta betraktade deras närvaro eller snarare frånvaro erhöll hon ett illamående av tidigare okänd sort. De, männen, förmodligen från olika östeuropeiska länder, verkade vara klädda och gjorda av samt för kroppsarbete, bar varken några karaktäristiska byggnad-uniformer eller utstrålade någon av den typiska vulgär-skämtsamma atmosfären sinsemellan. De var så tysta att ingen av de andra rökande modellerna och backstage-personerna uppslukade i sina samtal verkade lägga märke till dem. Om endast någon av dem hade busvisslat eller till och med slängt iväg en opassande kommentar åt de kvinnliga modellerna skulle hennes illamåendet ha avtagit, men tomheten i deras blickar höll sig intakt. Vad har livet gjort mot den människa som inte längre kräver något av livet? Linnea visste inte varför dessa främlingar bedrövade henne så, men hon klarade inte att befinna sig i deras närhet. Hade hon inte upplevt smärtans alla nyanser? Hade hon inte skurit sig som tonåring? Hade hon inte dagligen nedtecknat det fruktansvärda självhat som hon hade burit på i så många år? Varför skulle detta tilltagande illamående bedröva henne nu? Utan att de övriga modellerna, som hon precis snackat med, lade märke till hennes avlägsnande tog hon sig tillbaka genom den lilla porten från bakgatan. Inne i värmen lyckades hon ta ett djup andetag och för att dämpa smärtan tog hon sig ett glas bubbel som delades ut till diverse innehavare av det lilla bandet. Om det endast var efterverkningarna av den plötsliga smärtan eller om den fortfarande fanns kvar inom henne kunde hon inte avgöra i tumultet av intervjuer och den fotografering som nu upptagit hela backstage-rummet. Med små rörelser under trånga utrymmen av modeller som höll på att byta om inför kvällens efterfest och modeller som fortfarande skulle upp på scen tog hon sig runt hela arrangemanget tills hon slut nådde fram till ingången av Galan. Där smög hon in för att kunna se Alma gå på catwalken men också av en gnutta nyfikenhet. Den kollektiva euforin som rådde bland publiken ingav en tillräckligt betryggande effekt för att uppmärksamheten skulle riktas bort från de ännu kvardröjande smärtorna. Men när Kakan Hermansson återigen gjorde sitt intåg med ytterligare ett klädbyte på den belysta scenen för att introducera kvällens stora tema förstod Linnea att hon måste ha missat Almas visning precis innan. Den lugnare ton som Kakan började med denna gång fick euforin och småsamtalen mellan de sittande i publiken att avta avsevärt.
– Varje år undersöks tusentals graviditeter för att se om diagnosen »downs-syndrom« finns hos fostret. Detta görs för att ge möjligheten till abort eftersom de inte anses tillräckligt »friska« …

Sedan hon stillsamt avslutat denna presentation dämpades ljuset i den välfyllda lokalen till förmån för en video som fyllde den installerade led-skärmen på scenen. En ung inzoomad kvinna började på svensk-engelska tala på skärmen med seriös betoning om kärlek, respekt och sin downs syndrom. När den inspelade videon avslutades till hashtaggen #TheRightToShine medan kvinnan på skärmen gjorde sitt fysiska intåg på scenen översteg det kvällens tidigare puls avsevärt då flertalet i publiken började applådera, vissla, filma och till och med en lite för gammal influencer med ett antal olästa inkasso-mail från Klarna började gråta utan att veta varför. Ytterligare två till klev ut på catwalken med glittriga prinsessklänningar allt inför Linneas åsyn medan hon stående befann sig i salens periferi. En vibrering från hennes telefonen avbröt uppmärksamheten eftersom hon sökte notisens innehåll redan innan hon hade avgjort behovet av det. Det var ett inbjudande svar från Ludwig: »Hej du, joo hänger med två polare, möts vi upp sen eller??« En sakta sammanpressning började trycka i hennes bröst så till den grad att hon tvingades backa till en av de många ensamma extrastolarna i mörkret. Var det inte detta hon längtade efter? Var inte detta begärets ändamål? I djupet av sin spänstiga förvirring lyckades hon likväl konstatera att det måste vara något annat som hänt, men vad? Hon började lika framgångsrikt såsom en trädgårdsmästare på Antarktis försöka vårda och begripa ett jag under alldeles för mycket is. Och när salen tändes upp slogs hon av hur tankens ovisshet och livets likgiltighet uppehållit henne från att se hur hela publiken hållit på att lämna en redan halvtom lokal. Sedan hon lyckades urskilja Alma bland folkhopen tog hon sig desperat upp från stolen för att hinna ikapp henne. Om hon bara hade uppehållit sig en stund till skulle hon skådat hur de tysta östeuropéerna traskade in och med sina trötta kroppar började nedmontera det tillfälliga sceneriet. Men hon var redan i ryggen på Alma inklämd i en social sillburk upp genom flertalet stentrappor mot Spegelsalongen. Linnea fick sig en hand så försiktigt på sin ena axel att hon nästan inte kände av den. Men när hon vände sig om såg hon hur den yngre modellen Elin var såväl osäker som nervös då hon frågade: »Vet du hur man tar sig till efterfesten?« Linnea tog hennes hand utan att svara eftersom ljudvolym var så hög att hon skulle behöva skrika för att svara. Det var först när de kommit fram till ingången mot Spegelsalongen som Linnea släppte hennes hand och när hon vände sig om såg hon hur Elin stod helt förundrad inför det enorma taket med dess väggar av guld, speglar, kristallkronor, stuckatur eller kanske var det den påkostade oändliga buffén med sitt breda spektrum av smaker som gjorde sin inverkan. Linnea kände sig varken för gammal eller erfaren när hon betraktade Elin men någon form av tomhet började göra sig gällande inom henne, kanske kände hon igen sig själv alldeles för väl och mindes första gången hon själv hade förundrats inför Stockholms exklusiva sammanhang. Nu när det numera inte fanns några överraskningar kvar för Linnea fanns det endast ett substitut som glädje; alkohol. Istället för att visa runt, introducera, omhänderta Elin under kvällens riskfyllda festande smög sig Linnea medvetet ifrån henne trots sin annars trogna vana att skydda de yngre modellerna från strömmen av erbjudet näsgodis. Till den höga musiken som spelades från något trendigt lesbiskt par på podiet gjorde Linnea sin entré bland klungor av svettiga dansande människor, stressade diskare med staplade glas, smattrande fotografblixtar. I valfrihetens tyranni blev hon tvungen att välja mellan alla sponsrade gratis-bås; Carlsbergs fyllda ishinkar med öl, Absolut vodkas breda sortiment av drinkar eller den exklusiva Moëten vars glas alltid var pliktfyllt uppfyllda. Det fick bli två glas bubbel, det ena stående svepande, det andra gående drickande. Sedan hon svept det första glaset gick bakfyllan i tillfällig reträtt men en stickande känsla av att behöva stöta, mingla, flörta, lyssna på andras människors andra liv infann sig vid baren. Utan eftertanke skrev hon fem interrogativa aningen desperata sms till Alma om var hon var men slogs då av tanken att Alma måste befinna sig under samma tak. Med ena handen i champagneglaset och den andra i mobilen arbetade hon sig fram, fick ta flertalet omvägar, behövde vända återigen för att undvika oönskade sammanträffanden. Till slut hamnade hon vid ett övre plan med översikt över hela arrangemanget där en buffé av delikatesser tillsammans med kaffedrinkar stod till ens förfogande. Sedan en nykter kulturminister gått förbi henne, en bartender givit henne en drink och influencern Margaux Dietz tagit över 100 selfies bredvid henne kunde hon uppfatta Almas gestalt i den bortre delen av övre plan. Nästan framme vid Alma stannade hon upp vid anblicken av de två andra utländska manliga modellerna som stod och samtalade med henne. Linnea kunde varken avgöra huruvida det var Alma som flörtade med dem eller de som flörtade med henne utan kunde endast konstatera att hon var alldeles för disträ för att föra ett samtal på engelska, det enda hon behövde var att sitta med Alma nu som för tre år sedan under den där hemmafesten då hon fick reda på att den sju år äldre pojkvännen var lika trogen som Casanova. Hjärtslagen blev frekventare av okända skäl och hon började söka efter potentiella lösningar mer än bubblets kylande instans. I den kollektiva rörelsen som uppstod när DJ paret övergick till att spela en remix av Carolas »Säg mig var du står« tvingades Linnea att förflytta sig bland alla kroppar som annars skulle krocka in i henne med sina långa klänningar, axelvaddar på kostymer och stora hipster sneakers. Hon lyckades uppfatta sin manager i folkhavet sjungande till refrängen medan han filmade med den senaste iphonen i handen. Den yngre modellen lyckades hon också skåda från sitt stilla hörn av lokalen. Hon dansade utanför H&M conscious båset där flertalet olika rabattkuponger utdelas. Dessutom, då ljus-systemet tillät, såg hon den svartklädda modellen i sin svarta kostym lite stramt dansa med flertalet andra då och då smuttande på sin espressodrink. Egentligen skulle hon vilja gå fram till honom, fråga honom, beröra honom. När deras blickar möttes och han fäste blicken rakt in i henne erhöll hon inte den känslan hon så länge längtat efter utan istället en tryckande känsla i hjärtat medan lungorna regelbundet sattes i panikartade andningssvårigheter. När magen dessutom gjorde sin röst hörd genom att börja vibrera förstod hon att tiden var kort för att rädda den kommande situationen. Därför skyndade hon sig fram så snabbt mellan alla dansande halvkändisar att någon skådespelare hon sett i någon serie råkade backa in i henne så att glaset föll ur handens grepp och finfördelas ut över parkettgolvet. Innan den andra hunnit vända sig för att be om ursäkt var Linnea redan på väg till toaletterna i ett angränsande rum. Om det inte vore för att en nedåtgående poddare som gick igenom sin andra skilsmässa drog en lina lad inne på toaletten skulle Linnea få göra den välbehövda spyan. Istället blev hon tvungen att pliktfyllt svälja den uppgående spyan i gommen vilket var om inte vidrigare än när hon återkommande behövde ta emot sin första porrskadade pojkväns säd varje gång de låg eller snarare när han låg med henne. Kranvattnets flöde räddade henne från att vilja kollapsa men den inre tomma tomheten, förvirringens oförståelse, den okontrollerbara pulsen krävde att hon måste bort från allt, alla, allting.

Kyla, kylan hade redan gjort sitt intrång i den långa entré-ingången från gatan när Linnea vacklade fram och ömsom höll handen på räcket och ömsom täckte munnen. I takt med att hon kom närmare den uppfriskande kylan dämpades illamåendet och om det inte vore för den utdelade champagnen som cirkulerade i hennes tunna kropp skulle de långa smala armarna förfrysa sig.
Hon hade förväntat sig att gatan skulle vara fylld av väntande gäster i kö, rökande grupperingar och taxichaufförer med sina telefoner uppe bakom ratten i väntan på kvällens nedtrappning. Istället fann hon där endast en smutsig, använd röd matta, ett upplyst Grand Hotel bakom sig och ett oanvänt kungligt slott framför sig speglandes i saltsjön, omgärdad av mörkrets stjärnor. Det var först när hon hörde två gestalter som hon uppfattade dem.
Där stod den inhyrda konsulten i event management i sin nyköpta dubbelknäppta kostym i lätt rosa sammet med munnen så smattrande att om det inte vore för den frekvent rökta cigaretten skulle syreinsläppet avta. Fastän den andre besvarade hans skämtsamma jargong lika lättsamt som inbjudande var det någon saknad av ömsesidighet. Linnea kunde bara urskilja ryggen på henne eftersom hon varken ville se eller bli sedd av den avdankade konsulten.
Men då nyfikenheten överskuggade såväl illamåendet som kylan började hon slänga några blickar från sitt mörka hörn under taket vid entré-ingången mot de två samhöriga individerna. Efter ett litet tag lyckades hon urskilja, trots den mindre närsynthet hon led av, att den välsträckta på gränsen till självgoda kvinnan var verkställande direktör för Elle. Eftersom Alma hade varit på »front-pagen« i det senaste numret hade hon bland annat läst en intervju med den nya VDn. Linnea försökte erinra sig huruvida det var metoo-vågen, sol glasögonmärket Chimi eller Bianca Ingrossos inredningsstil hon hade hyllat, möjligen en kombination. Hennes alkoholpåverkade tankekraft skingrades till ljudet av deras accelererade samtalston som hon endast delvis kunde uppfatta genom fraserna; miljöprojekt i Kongo, näsgodis, Kamala Harris, vikten av trender. Men den nyfunna uppmärksamheten avbröts snabbt av att en liten tassande varelse intog hennes ögonvrå. Där gick en svart katt lika självsäkert som en entrévärd. Kanske hade hon inte tittat på katten om den inte gick förbi henne. Men vad gör en svart katt vars tassar redan blivit blöta av snön ute så här dags? Inte finns det väl några råttor på Blasieholmen? När Linnea ödmjukt tänkte »har du gått vilse lilla katt?« vände katten sitt huvud uppåt och efter en stund tystnad besvarades Linnea med ett nekande »mjauu« som snarare uppfattades som »nejjj« i hennes öron. Efter detta ställningstagande smet katten iväg nedanför de parkerade bilarna under Linneas stora förskräckelse. Hon sökte den så ivrigt med blicken att till och med den självupptagna konsulten tog notis om hennes plötsliga panik. Men vid frågan: »Men hur skall vi kunna lyfta fler kvinnliga plus size modeller inför nästa gala?« från VDn blev konsulten så euforisk att han blev tvungen att tända ytterligare en cigarett i kylan medan hans mun smattrade ur sig diverse »management projects«. Kanske, om han inte hade börjat berätta om de olika marknadsföringsstrategierna som Monki gjort med en svensk fotograf i Paris, skulle de uppfatta den mörka gestalten i det ännu mörkare ljuset som med bestämda steg gick ner på gatan mot dem. I takt med att han börjar jogga uppfattar Linnea något som glänser till i en gatlyktas belysningsfält men tvekar om hon verkligen ser rätt. Medan han börjar springa flämtande inges en sådan skräck i Linneas kropp att hon blir lika paralyserad som lyktstolparna. När han kommer närmare slår det henne att det är en av de många inhyrda gästarbetarna hon såg förut, vilket det också är, en man vars levnadsteckning inte skall nämnas i denna novell. I takt med hans ökade acceleration i de smutsiga vinterarbetskläderna lyfter han den högra armen vilket uppenbarar en kraftig yxa och när hans väldiga gestalt kommer närmare förstenas hon av skräck. Då hennes panikslagna ögon möter hans likgiltiga beslutsamma blick under de buskiga ögonbrynen i det mörka ljuset förstår hon att allt är för sent; en obeskrivbar känsla, en tidlös närvaro, en barnslig längtan, allt av allt finns i henne. Men, medan yxan höjs upp i en bestämd ambition susar han förbi henne såsom hon vore en av alla de kalla entréstolparna i en sådan fart att konsulten tappar såväl njutningen i samtalet som den nytända cigaretten då han ser vad som skall ske. I förvåningen över hans plötsliga avbrott vänder sig VDn sakta för att uppfatta händelsens ursprung. Allt är däremot försent, med kraften ur två sammanpressade händer på skaftet svingar han yxan rakt över konsultens näsben så att bladet trycker sig in i pannan mellan två redan själlösa ögon. Innan VDn hunnit uppfatta det sprutande blodets innebörd förnimmer hon en frän doft av diesel och sprit. Skriket från hennes lungor föregår all förståelse över den mardröm som utspelar sig framför henne, men hon befinner sig inte i något drömmarnas rike och när han med ännu större kraft sliter bort yxan som fastnat i näsbenet strömmar varmt blod över gästarbetarens flåsande gestalt. Så fort han återfått kontrollen över yxans brutalitet knuffar han henne och hon faller lätt mot asfalten med sina Celine högklackar hon köpt för fullpris på Birger Jarlsgatan dagen innan. Utan någon tvekan höjer han återigen yxan medan hon i panik varierar att skrika efter hjälp och erbjuder flera miljoner om han endast låter henne leva. Antingen kan han inget av den svenska grammatiken eller har han redan bestämt utgången för sitt handlande, det är förmodligen båda skälen som kommer till uttryck i att han med en rasande kraft svingar yxan mot hennes tunna strupe. I samma sekund som skaftet utgör ett hårt ljud i mötet med kullerstenarna sedan den huggit igenom hennes smala strupe avtar skriket på hjälp. Det blir så tyst att Linnea nästan kunde höra hur blodet forsade neråt mellan kullerstenarna, får den lätta snön att smälta och sugas ner till moder jord. Det är skakningar i käken som bryter tystnaden, tänders ostämda frekventa möte med varandra och ångan från lungorna, som för Linnea till självmedvetande och det är en rädsla lika markant såsom när hon framför sina föräldrar vid barnets ålder var tvungen att välja hos vem hon skulle bo. Då trycktes de flickmålade naglarna lika hårt in i handflatorna som nu. Men när mördarens kropp sträcker sig upp, ryckande upp yxan som fastnat i halsen, möter gatulampans ljus hans anlete och Linnea ser då en tår rinna ner. Hon är ensam, ovetande hur länge hon stått kvar, så chockad med de två livlösa kropparna framför sig att hon inte hinner se vart och hur han begav sig iväg. Men sedan hon slappnat av något och känner efterverkningarna i såväl käken som handflatorna upplever hon hur torra hennes läppar gjorts av vinternatten. Hon sträcker sakta upp huvudet tills nacken tar emot. »Är stjärnor klarare än någonsin eller är det endast jag som glömmer deras nattliga närvaro«, undrar hon medan kroppens agens återkommer. Sedan hon under obestämd tid betraktat det lika självklara som oförstående himlavalvet vänder hon sig för att gå upp för entréingången. När värmen omsluter henne och en avlägsen favoritlåt gör sig gällande från efterfesten inne på Grand Hotel så börjar mungiporna sära sig tills dess att ett leende finns. Leendet bara breddas i takt med närmandet av musiken och när hon väl är framme vill hon börja skratta. Vid anblicken av Alma som svettig låter hela sin kropp dras med i musiken bland andra många andra euforiska kroppar i dyr second och trendiga inköpta plagg tränger hon sig fram tills att hon kastar sig över Alma.
– Linnea var har du varit? Så som jag har saknat, är allt bra?
Hon tvingades att sträcka fram munnen till hennes ena öra för att göra sig hörd;
– Ja det är bara bra, jag pratade med en kille förut bara.
– Men va nice, du måste berätta! Men hjälp mig först att välja vilken kille jag ska hem med ikväll!
De båda började utbrista i skratt eftersom de visste att en sådan natt skulle innebära en gemensam morgon på caféet ilcaffè där intima detaljer och magskratt skulle utbytas.
Två meter längre bort dansar den yngre modellen Elin lite för stelt och Linnea känner till hennes osäkra blick allt för väl. Hon sträcker sin långa smala arm emot henne för att sedan dra in henne bland Alma och de resterande äldre modellerna. När hon fortfarande inte slappnat av vänder sig Linnea till henne med orden:
– Du, glöm aldrig att du är bäst i världen! Det är bara att slappna av med mig ikväll, jag kommer vara där för dig!
Även om den alkoholpåverkade andedräkten säkerligen ingav sin skepticism för Elin huruvida Linneas ord verkligen hade någon sann innebörd kände hon likväl hur bröstet lättade avsevärt.
– Tack, du är alldeles för snäll, du med! Hoppas vi kan dansa hela natten!
Det var så många frågor hon ville ställa till Linnea men om hon avhöll sig på grund av att hon var för nervös eller att Linnea redan var på väg bort för att hämta mer alkohol visste hon inte. Väl framme vid en av de många bardiskarna trängdes Linnea i väntan på alkoholhaltiga drycker. En välbekant röst beställde tre vodkadrinkar bakom henne och när hon vände sig om såg hon hur managern slungade fram sina händer för att erhålla sin beställning. I en ovan impuls kramade Linnea om honom mer kärleksfullt än någonsin om inte för första gången. Till och med managern blev en smula generad för att den annars så strama Linnea gav just honom en sådan vänskaplig värme. Sen mindes han den rimliga konsekvensen av promillen i blodcirkulationen, men så mycket hade hon väl inte druckit?
– Hey HONEY! Vad alldeles amazing du är ikväll då!
– Jag måste berätta en sak för dig, jag var med om en sjuk sak för dig förut.
– Självklart I’m all yours! men jag måste bara svara min kille för natten, sade han medan han blinkade med ena ögat och tog upp telefonen.
– Så nu kan jag lyssna! Berätta allt för mig honey!
Dundrande musik som tystas, rörelser som saktas, andning som stannas; efter en kort närvaro i en frånvarande existens svarade Linnea:
– Skulle bara säga att jag alltid tyckt om dig så mycket men alltid glömt säga det!
Sedan hon nästan skrikit detta i hans öra för att göra sig hörd genom den höga musiken i rummet kysste hon honom, tog sin drink eller om det var någon annans och sprang till mitten av dansgolvet. Svetten rann kollektivt för de allra festsugna längst fram vid dj båset och när Alma drog med Linnea upp för att bestiga dj podiet tvekade hon inte det minsta. De fick en ledig plats med utsikt över hela det luxuösa arrangemanget då Ebba Busch Thor precis tvingats lämna sin plats i ett uppstressat tillstånd eftersom hennes sekreterare berättat om ett illvilligt brev hon mottagit från sin tidigare konfirmationspräst. Väl där uppe tömde Linnea sin drink, slängde med håret och filmade ett antal likadana klipp. I det blixtrande ljuset såg hon ut över alla entusiastiska, välklädda, glädjefyllda människor, så lika och olika på samma gång och kunde inget annat än le, och denna gång visste hon varför hon log. När den färgskiftande strålkastaren slumpmässigt träffade den främmande modellen kunde hon inget annat än motstå att känna hur hela hennes kropp uppslukas i begärets våta lagar. Utan att, som hon alltid gjorde, rådfråga Alma huruvida hon skulle prata med en snubbe eller inte tog hon sig fram med bestämda steg mot honom. Lite väl nära för att inte kunna misstolka innebörden av initiativ frågade hon:
– Vad heter du? Jag glömde fråga förut!
– Va, vad sa du? Musiken är så hög, hör dig inte!
– Vänta, kom med mig istället!
Oavsett om han hörde henne eller inte följde han troget efter henne tills hon satte sig utanför toaletterna i lokalens förmodligen minst högljudda del och där på sammets-soffans lugna yta inledde de ett samtal med blickar slukade i varandra, ett samtal som skulle förändra hela hennes liv.