JOHANNES MILICH

Fragment

Att vara 23 och blicka fyra år tillbaka i tiden för att inse att ingenting längre är sig likt. Förutom…

Jag tände två ljus, satte på kroatisk musik och åt pljskavitcha med blitva. Jag sörplade i mig blandningen av olivolja, vinäger, salt och peppar som låg i botten av salladsskålen, så som man gjorde i min släkt. Jag vet inte om det kändes som ett bröllop, en bön eller en begravning.

Hon är alldeles för bra. Ja, därav bördan på hennes axlar. Det svåra som hon står inför: att tunna ut livet i likhet med hur man beskär trädet.

En alldeles särskild dag av Ettore Scola. Hur en homosexuell journalist spelad av Marcello Mastroianni och en hemmafru spelad av Sophia Loren »famlar sig« fram till varandra, som en dans där ingen vet vad den ska göra. Som schack utan »strategi«. Hur båda anpassar sig innan de öppnar dörren till sina lägenheter: Marcello som städar bort papper han öst ner på golvet och lägger revolvern (som han tänkt ta självmord med?) i byrålådan. Sophia som tar av sig förklädet (för att inte se ut som en obildad hemmafru). Marcello när han nästan stänger dörren men ändrar sig och frågar: »Bjuder du på en kopp kaffe?« Fulländningen: På taket när de viker ett av Sophias lakan och oundvikligen möter varandras ansikten.

Allt detta sker på en innergård i Rom samtidigt som Mussolini möter Hitler utan att blinka. Tveksamheten som i slutändan alltid får kärleken att besegra politiken?

Vår tid höjer upp konsekvensetiken till skyarna. I andra hand pliktetiken. Men kärleken hör bara till dygdetiken. Det grekiska i förhållande till det tyska och engelska.

De moderna samhällena utnyttjar den grekiska dygdetiken utan att själva lämna något bidrag till den.

Navigationen i de ogenomträngliga snår som kännetecknar hennes mystik. De förtrollar… Och de kan göra en vilsen.

Det är lätt att kritisera. Det finns en karaktärstyp som njuter av att vara cynisk. Problemet med den karaktärstypen är att den är karaktärslös. Det gäller att stå för något, men utan att blunda för problemen.

Sociala medier är nihilismens högborg. En övervägande majoritet av alla memes man ser och blir taggad i spelar på hopplösheten. »2020« och så en bild på en död katt och så vidare. Snabba piller som får en att känna gemenskap i stunden. Ja tillvaron blir förbaskat mycket enklare om man lägger huvudet i sanden. Det blir också enklare att umgås med människor, som lider av samma sjukdom. Men det behöver inte vara så. Vi måste våga tro på det friska livet.

Snart slut på fastan. Vi är redo att söka oss ut till gatorna. Dofterna. Lekarna. Några första, stapplande steg. Detta år ruskade om oss. Vad ska ruska om oss nu?

Att våga vara sig själv i samtalet men inte ge hela sin livshistoria på en gång. Nu är jag på rätt väg.

Det har snöregnat i sidled hela dan. Det närmaste vi kommit snö hittills.

Skrivit ett fragment om sensibilitet för eventuell publicering. Men jag är självkritisk. Allting dömer jag själv ut. Kanske ett tecken på utveckling. Och ängslan. Våga. Men också vara snäll mot dig själv. Vänta om du behöver.

Anledningen till att jag tycker om att lyssna på äldre artisters senaste album är inte för nostalgin, utan för det nyskapande. Vi får inte glömma att sådana här album inte har funnits förut.

Fortsätta skriva om det som betyder något för mig. Men också när pandemin släpper leva mer i verkligheten? Och i den processen ha tålamod.

Den mest uppiggande frasen i vår tid: »Det gäller tack och lov inte alla.«

Intresset för en författares dagbok eller anteckningar växer efter romanerna eller verken för att förstå dem bättre. Sedan: en växelverkan mot allt djupare förståelse.

Förr avvisades uppfattningar därför att de var typiskt »kvinnliga«. Idag för att de är typiskt »manliga«. Vi måste bestämma oss. Antingen för det universella; då kommer uppfattningen helt enkelt från en människa. Eller för en pragmatisk universalism. Eller en essentialism. Och så vidare…

Påminna mig om Theodor Kallifatides ord. Om man kan tänka och skriva har man en skyldighet att göra något för världen. Men vad? Iallafall arbeta med ett positivt och varmt budskap.

Människan är fullständigt tudelad. Vad jag än säger så finns det argument både för och emot. Båda sidorna behöver få inflytande. Men genom deras bästa argument.

»Det rinner igenom en som en jävla sol.« Den tillfälliga nåden av lycka på en uteservering.

Våra livsval är något annat än de tomma tunnornas. Men kan det vara lyckliga tunnor?

Humorn räcker inte hela vägen. Någonstans måste allvaret ta vid.

I Sverige jobbar män i köket och kvinnor som servitriser. I Grekland tvärtom.

Jag är bekväm och begärande på samma gång. Ena stunden läser jag med stor spänning om resande under antiken, i andra stunden vill jag möta ett annat liv och skriva till I. Begär och principfasthet i konflikt. Ett aktuellt problem: Att begäret förutsätter självutplåning i en sådan grad. Eller är det tidlöst?

Marguerite Duras skriver att författare överallt och alltid varit ensamma människor. Tydliggör ytterligare mitt dilemma. Jag vill inte vara ensam men har saker som jag vill säga. Min mission: att få ihop dem.

Den saken som var jobbigast i min barndom: hemlängtan. Det som i efterhand gjort den så rik.

Tittat igenom hela mitt arkiv med insta-stories. Ser olika faser. Livet med festande ser roligt ut. Orkar jag skrivandets ensamhet? Dock: vilken stress som ligger bakom varenda video… Exponering, bekräftelse. Kanske leka lite mer igen. Jag vill inte vara en mörk konstnär.

Huvudsaken: man ska inte ha en identitet en gång för alla. Tillåta sig omväxling. Samtidigt ha tålamod och hålla i sin kompass.

Skriva en text om läsande. Hur ta sig an ett verk?

Sammanställning:
Duras: Författaren har alltid varit ensam, överallt, alltid.
Freud: Konsten skapas ur brist.
Men, jag kan inte välja konsten över gemenskapen. Konsten är inte värd det för mig.

J:s första intryck av mig var att jag såg tankspridd och fokuserad ut samtidigt.

Dylan i låten Key West när han fraserar och betonar:
»I do what I think is right, I do what I think is best.« Beslutsamt och tveksamt på samma gång. Med eftertryck. Hela det albumet gestaltar människans svårigheter och likväl hennes värdighet. Lite som Theodor Kallifatides när han citerar en grekisk dirigent: »Beethoven är mänsklighetens försvars-advokat inför gud.«

J när jag bjudit hem en tjej: »Göm gitarrerna!«

Berätta till exempel om ditt engagemang i SSU men att partipolitiken inte passade dig just då. Du ville stimulera tänkandet och fann det i litteraturen och de intellektuella sammanhangen. Nu kan du istället känna dig trött på det intellektuella och vilja söka dig till andra människor av kött och blod.

Den senaste tiden har jag känt en brinnande lust efter det konkreta. Diplomati och så vidare. Kanske är det därför jag inte bara gav tiggaren utanför Coop, en man med fårat ansikte, min pant häromdagen utan också såg honom i ögonen. När jag gick ut från affären sa jag »hejdå« varpå han stannade mig.
– Do you speak English?
– Yes.
– I have a wife and three children.
– Yes.
– We are sleeping outside and it will be very cold tonight. I can buy a tent at Centralen for my children for 240 kr.
Han tittade på mig och vädjade. Jag sa att jag inte kunde fixa det just ikväll varpå han svarade att det skulle bli en kall natt och tittade bekymrat ut i vinterkvällen. För att komma undan sa jag det sedvanliga:
– I will see what I can do.
Jag gick hemåt och försökte försvara mitt avvisande för mig själv. Det är en destruktiv struktur som upprätthåller fattigdomen, tänkte jag medan vinden blåste isande kallt mot mitt ansikte. Jag kom hem till min 90 kvadrat stora tvåa och fortsatte tänka. Jag tog inte av mig ytterkläderna utan satte mig vid köksbordet. »Jag har det förbaskat bra. Han har ingenting. I jämförelse har jag nästan allt.« Men nej, jag höll på att bestämma mig för att inte gå tillbaka. Jag fortsatte ändå att tänka på den kommande natten. Jag kunde ligga sömnlös och höra vinden utanför fönstret, vilket skulle påminna mig om att de ligger därute och fryser. Det skulle inte få mig att sova gott. Jag gör det, bestämde jag mig för. Jag gick tillbaka till torget och tog ut 200 kr i automaten. Jag hade hittat 38 kr i småmynt hemma. En ytterligare tanke hade varit viktig för mitt beslut. Resten av kvällen skulle han sitta och hoppas på att jag eller någon annan skulle komma tillbaka, som hade sagt att vi skulle »tänka«. Och sannolikt var han inte dum, han fattade att ingen förmodligen skulle komma tillbaka. Men vad kan man göra när man sitter där under filten annat än att hoppas. Och denna gång kom någon. Han sken upp. Efter att ha klappat honom på axeln och försäkrat mig om att han skulle ha möjlighet att hinna köpa tältet gick jag hemåt igen. Jag visste att jag inte skulle gå runt och vara självgod resten av veckan, men att detta ändå förhoppningsvis var början på något större. Man vill inte vara den cyniska vänstermänniska, eller snarare marxistiskt orienterade teoretiker som lever i strukturens värld och gömmer sig bakom materialismen. Som därför inte hjälper någon inom det rådande systemet, aldrig hjälper någon av kött och blod, utan viftar bort det som idealistiskt trams. Då gör man typiskt det misstag som Camus talar om i Människans revolt – lever i föreställningen om en ständigt uppskjuten rättvisa. Ibland handlar det om att hjälpa en person här och nu. Det intressanta är att det praktiska steget får teoretiska konsekvenser.

Vad är det som gör många av de nutida svenska författarna, för att inte tala om poeterna, mediokra, om inte rent av pinsamma? De skriver »street« och använder akademiska, krångliga ord. Avståndet mellan de två världarna är enormt. Det är inte att det ena känns genuint och det andra falskt. Nej, både och känns just falskt.

Jag känner nu att det främsta sättet att hålla hjärnan igång är att variera rutinerna något. Ibland ta en kaffe på Mahogny tidigt, men inte varje dag – då stelnar det.

Underbart när de inramade studierna får mig att längta efter poesin och litteraturen. Att läsa om Ka i Orhan Pamuks Snö gör att jag för första gången i mitt liv blir nyfiken på att läsa och skriva poesi.

Ibland är morgonen i sig ett löfte. Den där intensiva berusningen av luften, dofterna och ljuset, kaffet i kroppen. Friskheten som får mig att vilja ta emot allt. Jag tror att det är sådana morgnar som anger riktningen i mitt liv.

Våren betyder mer och mer för mig. Också den ett löfte. Också den intensiv. Inte minst eftersom den tränger in i den bleka, tomma, försvarslösa kroppen.

Restaurangen har öppnat igen efter corona. Delägaren super sig lite för full och när nästan alla har gått sätter han på Glen Campbells Wichita lineman. Han har blivit känslosam och säger »lyssna noga, den är så vacker… Vet ni vad den handlar om? Han är förälskad, och han jobbar som en sån här radioarbetare, som lagar teletrådar… och han lyssnar efter sin älskade i trådarna.«

Den tidiga grekiska morgonen tränger igenom ensamhetens tunna skinn. Varje detalj når mig i det språk som jag inte kan. Varje lykta i det mörker som sakta klarnar upp för dag. Utanför ett litet hus i den första byn vi stannar i ser jag en man och en kvinna sitta vid ett bord. Jag ser också skenet från de mobiler som enstaka morgonpendlare håller i när de står vid hållplatser längs vägen. För varje by ser jag något mer. Ett stationsfik som ger chauffören en pappersmugg med kaffe genom rutan. Morgonradion. Utåt sett förstår jag att det måste se ut som att jag har ett ogenomträngligt skal, men jag tar i själva verket in allt, förbereder mig på allt. Men på gatan är jag hellre en betraktare än en aktör. Allt syns från vägen nu, det ser fortfarande ganska kyligt ut, även om det är betydligt varmare här nere i november. Men ansiktena är bleka, det syns nu när solen skiner in genom rutorna.

Tanken på att krama honom framför kameran snuddade vid henne. Det borde rädda honom från att dö, tänkte hon.
– Jag hade tänkt massera dig.
– Tack, jag hinner inte.
Relation som blivit något oklar under konflikten.
Han kramade henne. Först lätt och flyktigt, men sedan hårt och tillgivet.

Nerför trappan:
– Jag ska sätta upp några saker på väggarna nu. (I lägenheten på andra sidan stan.)

Hodjan och hans dotter som symbol för min moraliska inställning just nu. Respekt och kärlek, under idéerna. Inte trots idéerna, utan inklusive idéerna. De flesta människor är inte idioter. De har sina skäl.

Göran Rosenberg: Att tro på gud är att tro på ansvar. Livet är för kort för att inte ta det på allvar. Människan kan bli så många olika saker.

P.O Enquist: Inbillningskraftens hjärtmuskel. Man måste omsluta verkligheten för att hitta sanningen.

Vi kommer långt till och med utan att förändras. Det gäller bara att tina upp. Men väl upptinad är förändringen, det vill säga nyfikenheten inför världen svår att värja sig mot.

Vad vill jag?
• Restaurang (gemenskap, frihet)
• Forskning/intellektuellt arbete (tankefrihet, uttrycka mig)
• Politik (struktur, inspiration, integritet, ansvar, ta tag i mig själv uppifrån)
Vilken nivå vill jag befinna mig på? Olika livsstilar/energier i livet. Olika attityd, olika sätt att hantera problem.

Att handla är att tro.

Chefen:
– Du jobbar på din födelsedag.
– Bra, då slipper jag planera.

Huvudsaken när man beskriver sig själv eller någon annan är inte etiketterna, utan temperamentet. Etiketterna är bilder, temperamentet är rörelse.

Studentdag. Jag är på väg till passexpeditionen när jag hör tutorna från allén nära Ullevi. Jag kommer närmare en bil som stannat vid rött. Från baksätet hänger två tjejer ut från de öppna fönstren med varsin röd flagga som de låter vaja i vinden. Den turkiska. De skriker och tjuter och blåser i sina visselpipor.

De stora konstnärerna är alltid på gränsen att sluta. Deras verk är en revolt mot passiviteten. Så är konstnärens största kritiker han själv. Han skapar verken trots sig själv.

Det är inte roligt att vakna upp efter en lång festnatt och vara trött på sig själv, sin röst, sina skämt och sitt sätt att röra sig. Att kasta sig ut i det sociala spelet direkt efteråt är sällan en bra idé. Nu satte jag mig istället på en bänk i parken som i maj doftar som mest. Framför mig en vägg av syrener. Min tro på mig själv börjar komma tillbaka i mötet med naturen utan röst.

De är slavar under sin identitet. Mer inskränkta människor är svåra att hitta. Kultur ska öppna sinnena. Inte stänga dem.

Att göra sig redo för sommaren är som att spänna segel. Varför? Den skönhet som omger oss är ett löfte om lycka. Och jag vill visa den respekt.

För att kunna vara avspänd behöver du först hissa och spänna seglet. Annars kommer du att kura ihop dig för vinden.

När seglet är hissat och spänt; lev i avspändhet. Arbeta i avspändhet. Men framförallt: sitt på uteserveringen i avspändhet.

Här ute känner jag mig på samma gång barnslig och mogen. Livets enda ofrånkomliga stadier; barndomen och åldrandet möts här i samma aktivitet.

Ostadigt väder. Vi äter middag hemma i Vasa. Precis efteråt kommer skyfallet. Panik utbryter på Levantines uteservering. Klänningar och kostymer blir genomvåta, solglasögon värdelösa. Jag sneglar mot fasaden mitt emot vår lägenhet för att titta på regnet. På balkongen, precis på hörnet, med utsikt över Vasaparken ser jag en siluett i färd med att slå sittkuddar mot varandra (de har redan blivit blöta). Efter en intensiv och bestämd insats tar siluetten med sig kuddarna in i lägenheten och stänger balkongdörren. Siluetten är Horace Engdahls.

Oavsett socialist, liberal eller konservativ – tänkandet står över dessa ideologier. Grekisk medvetenhet. Kunskap inte som verktyg utan som förståelse.

Ett bortglömt ord: elegant.

Allt oftare ville jag klä mig som havet.

Göra det som jag själv har lust med. Spela med de möjligheter som i stunden ligger till hands. Då kan saker gå väldigt snabbt och enkelt.

Sitter i koloniträdgården på midsommarafton. Vackert. Flädern i blom. Sedan bär det ut till paradiset. Jobb. Sedan får vi se. Men det blir iallafall en 4:a akvavit.

Kroat på Paradiset bortom gaveln. Kroatisk träningströja. Lång, typiskt kroatiskt utseende. Jag har mycket att göra, men efter en stund hinner jag gå till hans bord och fråga sällskapet vad de tror om matchen mot Spanien på måndag. Det är två medelålders par som sitter med varsin stor stark. Jag säger att jag nog ska se den på kroatiska klubben Velebit. Han säger att det finns en kroatisk klubb i Gamlestan också, en mindre. Olika föreningar, samma folk. Mycket boule. Jag borde hålla mig borta från kloten, spelet är på sånt allvar.

De sitter kvar ganska länge och pratar. Tar ett par, tre öl var trots att det bara är eftermiddag. Det är en fin plats på uteserveringen. Bortom synhåll. Anspråkslös. Jag blir glad varje gång jag ser dem. De tar det lugnt, det är civilisation.

Vi sitter och äter frukost i utkanten av en uteservering när en kvinna i trettioårsåldern går förbi på trottoaren. Hon sjunger och det låter lite som Monica Zetterlund. Hon sätter sig vid bordet precis vid dörren för att vänta på någon och fortsätter att sjunga. Det är inte vanligt att folk går runt och sjunger för sig själva på stan. Det är ännu ovanligare att det dessutom låter bra. Jag brukar inte prata med främlingar på caféer men för ovanlighetens skull tar jag till orda:
– Vad härligt att du sjunger.
Hon skrattar till.
– Bob Hund.
– Jag trodde att det var Monica Zetterlund.
Vi börjar prata lite. Vi hade kostym och finskor på oss och hon sa att hon inte klädde sig som vi när hon var 23.
– Då var det Paris Hilton.
I anslutning till Paris Hilton börjar vi prata om hundar. Efter en stund kommer det en tassande hund på trottoaren.
– Här har vi en fin hund.
– Det är min mammas hund.
Hennes mamma kommer efter. De går in och beställer. Hunden kommer till vårt bord och går sedan och äter ett papper som ligger vid en bil. När vi går säger jag att hon får fortsätta sjunga.
– Du med.
– Ja, nästa gång är det jag som sjunger.
Alla skrattar. Det var en solig dag.

Kropparna på Saltholmen ser från detta avstånd ut som en mosaik.

Det som jag tycker om mest med henne är hennes sätt att prata och att använda sina händer.

Doften på Tre små rum. Ligger i en källare, mattor på väggarna, jazz och saker överallt. Så doftar inte barer i Sverige. Men den här gör det.

När jag tänker på framtiden är den som en dröm. Den stora kärleken, familjen, huset och allt det där. Men det är också drömmandet som gör det så svårt för mig att vara vaken i nuet. Livet är ju inte en plan, utan en process. Jag måste försöka komma ifrån känslan att jag inte är helt förverkligad förrän klyftan har upphävts mellan drömmen och verkligheten. Detta trots att jag tror att det är sanningen.

Jag vet vad jag vill: Bo på landet i Sydeuropa, till exempel på Tinos där det finns lika många kapell som hagar. Där leva i takt med årstiderna. Slunga honung, odla vindruvor. Skriva, måla – men det praktiska arbetet är viktigare – det är det som är den stora konsten. Jag lever med min stora kärlek och runt oss springer våra barn. Under en berså, inhägnad av rosor har jag mitt bord. Där står alltid en karaff. I byn har vi vänner. Vi träffar dem på torget i skuggan av träden, eller så är vi hemma hos varandra. Vi pratar kanske då och då om händelserna i världen. Men vår värld går inte utifrån och in, utan inifrån och ut. Där odlar vi vår trädgård. Vi lever i denna avkrok, men älskar också den närmaste staden.
Bränderna i Sydeuropa sprider sig snabbare än vad de hinner släckas. På Sardinien beskrivs de som ett »eldhav«. En svensk i Antalya säger att hennes semester har blivit drabbad. Hundratals turkar har fått se sina hem brinna ner till grunden. En av dem är Mehmet Demir. Av det hus som varit hans familjs sedan 1982 har bara lite köksutrustning och en stege klarat sig.
Landsbygden drabbas hårdast, där åkrar, olivträd och betesdjur brinner upp. Bönderna släpper ut sina hästar i det vilda för att de överhuvudtaget ska ha en chans att överleva. De saknar försäkringar – djuren, nu nedbrunna kadaver, var deras försäkringar. Byar på den grekiska ön Evra är nedbrända och därifrån närmar sig eldsvådor Atens förorter. På Peloponnesos kämpar brandmän för att rädda Olympia där de olympiska spelen föddes. På Sardinien, i norra Spanien och södra Frankrike har över 4000 hektar skog slukats av bränderna.
I värsta fall håller vi på att förinta den medelhavskultur som jag älskar. Det är bokstavligen som att se mina egna drömmar brinna upp.