SIGRID ARÉN
GRÖN
mot kvällen, när solen lagt sig i
havet, och horisonten gapar gul
av ett infinnande tomrum,
likt resten av en uppbruten apelsin,
äter vi av skalet, dricker av saften,
och tittar ner mot viken,
där vattnet är matt och stumt,
det tiger som i hemlighet
bärandes en ovetskap om
oss själva
medan himlen sluter sig,
blir den fet och grönaktig,
som om den absorberat
oljeströmmarna i vattnet,
följer blicken längs med
i panorering,
sökandes efter ett avbrott,
där bilden slutar och nuet
vidtar men synen är
förställd i tillståndet,
avgrunden som inte annat
kan en för stunden
evigt upprepa sig självt,
upprepa oss