MATILDA OHLSSON

I en tid av det absoluta

Övertygelsen om samtalets kraft ligger i tiden. I samhällsdebatten kastas med jämna mellanrum samtalet med stort S fram som en formel för förändring, oavsett om det gäller politiska allianser eller förskolepedagogik. Inte minst syns det i ett offentligt samtal om sex, begär och samtycke. Det viktiga är att vi pratar om det. Missförstå mig rätt, att klä sina erfarenheter i ord kan spela en avgörande roll för förändring, såväl för individ som för kollektiv. Förutsättningen för en sådan förändring är dock att det språk som används tillåter individen att komma närmare sina erfarenheter. Det kräver ett samtal och ett språk som möjliggör en rörelse bortom en begränsande samhällelig diskurs. Idag tenderar samtalet om begär och sex att präglas av en modern kritisk reflex, en form av avslöjande reflex, som utmärker sig genom sin blick på verkligheten som något som kan genomskådas. Den moderna reflexen vill avslöja en sanning, vad som hände och vem som gjorde vad tillåts ta överhanden. Språket och de berättelser som kommer med det ger människor en chans att mötas i det gemensamma, samtidigt utgör dessa berättelser ramarna för hur vi förstår begär och lust. I samtalet finns emancipation men dess frigörande egenskaper kommer inte sällan med en yttre gräns, som istället för ett närmande av den egna erfarenheten riskerar att skymma sikten för den.

Dagens offentliga samtal om sex, begär och samtycke förhåller sig många gånger till ett formande av identitet. Kathrine Angel, författare och fil.dr i historia vid Cambridge university, beskriver det genom en form av samtyckesdiskurs. I ett samtida samtal om sex tycker hon sig se en utveckling där framförallt kvinnor förväntas att formulera sitt begär, som en form av skydd mot våld. Hon frågar sig »Why should women have to know themselves in order to be safe from violence?« och pekar på att det i bakgrunden ofta rör sig ett outtalat krav på att definiera sin lust. Angel härleder problemet till synen på sex som en transaktion, där båda parter förväntas sätta ord på sitt begär och tydligt formulera sina förväntningar. I samtalet återfinns en underliggande föreställning om begäret som något självklart och färdigformulerat. Angel beskriver hur det inom diskursen går att identifiera ett nyliberalt språkbruk som riktar fokus mot nyttomaximering. Känn din kropp, maximera din njutning. Inte minst kopplar hon språkbruket till en feminism som får sin näring från synen på idealkvinnan som självsäker och oberoende, där ett jämlikt samhälle förväntas uppnås genom kvinnans förmåga att ta för sig. Inom en sådan feminism befinner sig det egna identitetsprojektet i blickfånget. Angel menar att en sådan retorik inte bara begränsar möjligheten att utforska det egna begäret utan även riskerar att stå i vägen för mötet med andra människor.
I det offentliga samtalet tränger sig även ett juridiskt språk på. Ett språk på jakt efter att avslöja bevis. Det ligger i sakens natur att juridikens uppgift är att belysa skuld, problemet uppstår när juridikens språk tillåts dominera det dagliga samtalet. Då finns det enbart två roller att välja på, offer och förövare. Utrymmet för att blicka inåt begränsas. Ett juridiskt språk för att bevisa skuld riskerar att ställa sig mellan individen och den egna erfarenheten. Såväl för offer som för förövare. Samtidigt har socialkonstruktivismen antagit en ny skepnad. Det perspektiv som tidigare har erbjudit en djupare förståelse för hur vi gemensamt konstruerar vår verklighet fokuserar nu i allt högre grad på den egna upplevelsen. En förändring som inte minst blir framträdande i diskussionen om samtycke. På de anklagades bänk beskrivs händelserna i relativa termer. Utifrån mitt perspektiv har ingen kommit till skada. Argumentationen tenderar att stanna vid den subjektiva upplevelsen och intresserar sig inte för samspelet med andra människor. I ett samhällsklimat präglat av ensidighet blir behovet av att avskriva sig anklagelser överordnat och vad som går förlorat är intresset, och möjligheten, för att förstå den andra. Den subjektiva upplevelsen uppenbarar sig i form av skydd. I ljuset av den utvecklingen kan verkligheten inte längre avslöjas utan blir istället förhandlingsbar. Plötsligt står den egna upplevelsen i vägen för möjligheten att möta den andra.
Ovan resonemang har hittills uppehållit sig vid tanken på det offentliga samtalets retoriska begränsning. Språket har förmågan att låsa in oss i konventioner men besitter på samma gång möjligheten att låta oss mötas. Samtalet som sådant behöver därför lyftas fram genom dess betydelse för människors närmande av varandra, något som inte låter sig göras utan att rikta uppmärksamhet mot relationen mellan individ och samhälle. Under 1900-talets inledande period intresserade sig filosofen och mystikern Simone Weil för det kollektivas inflytande på den enskilda individens tankevärld. Weil menade att i varje gemenskap kommer kollektivets behov att vara det överordnade målet, på bekostnad av individens möjlighet till frihet i tanken. I boken Tyngden och nåden lyfter hon fram människans behov av sammanhang men hon betonar samtidigt hur samma gemenskaper korrumperar individens medvetande, något hon menade stod i vägen för utforskandet av ett individuellt inre. Weil önskade belysa förhållandet mellan individ och vad hon beskriver som det sociala:

^{Det sociala sprider över det relativa en glans av något
absolut. Botemedlet ligger i begreppet ’i relation till’. Relationerna bryter
sig loss ur det sociala. De är uteslutande den enskildes förmånsrätt. Samhället
är grottan; att lämna den innebär ensamhet.}

Weils tankar om individens förhållande till det sociala skulle kunna säga något om möjligheten att förstå sig själv i ett samtida samtal om begär och sex, ett samtal som tenderar att översvämmas av det absoluta. Individen tvingas att förhålla sig till ett samtida språk som inte sällan består av det absoluta i form av rätt eller fel. Skyldig eller oskyldig. Begäret tillåts inte att vara flera saker samtidigt. Weil beskriver hur samhället, genom det sociala, skapar ett avstånd mellan individen och verkligheten. De berättelser som får ta plats i ett offentligt samtal är en del av att forma vår förståelse av begär och lust men är på samma gång det som försvårar en djupare självkännedom. Weil efterfrågar en uppmärksamhet som riktas inåt och som inte låter sig påverkas av en yttre struktur. Genom omgivningens krav på en viss form av berättelse sker en rörelse bort från en egen erfarenhet. En förflyttning som riskerar att komma med ett pris, en uppoffring i form av distans där individen får utrymme men verkligheten blir avlägsen.
Frågan som infinner sig är om en samtid präglad av individualism och det absoluta kan påbörja en rörelse mot något annat. I Virginia Woolfs litterära värld har övertygelsen om en individualism som förutsätter intimitet fått stå i centrum. Inte minst i Vågorna låter det sig skrivas fram och i litteraturvetaren Elsa Högbergs doktorsavhandling Intimacies: Ethics and Aestetics in Virginia Woolfs Writing återger hon det på följande sätt:

^{Intersubjective relations are represented in The Waves in terms of boundaries which are alternatively
upheld, transgressed and dissolved. The novel connects the absolute autonomy of
the self with aggression and warfare at the same time as it depicts this self
as a fragile entity subject (...) Woolf, I argue, exposes in The Waves the fragility of the constructs of self and
nation, and she suggests that an awareness of this fragility may form the basis
for non-violent relations}

Woolf söker svar på hur människor kan mötas bortom en subjektiv autonomi och istället närma sig en individualism som tillåter beroende och känslighet. Möjligtvis en individualism som lösgör sig från en liberal ideologi och söker sig närmare en existentialistisk förståelse, där subjektet synliggörs men samtidigt står i relation till sin omgivning. Högberg hittar i Woolfs författarskap en intimitet. Hon beskriver det som en tillfällig upplösning av det egna jaget och en öppning för möjligheten att låta sig formas i mötet med andra. I Woolfs författarskap formuleras en kritik mot hur ett autonomt subjekt stirrar sig blint på upprätthållandet av gränser, något hon menar gäller såväl nation som individ. Mötet och uppmärksamheten på den andra får stå tillbaka till förmån för ett upprätthållande av den egna identiteten.

Samtalets kraft förutsätter verkliga möten mellan människor. Det gemensamma riskerar att korrumpera individens tankevärld skriver Weil. Samtidigt beskriver Woolf hur synen på individen som ett autonomt subjekt, frånkopplat sin omgivning, försvårar människors möjlighet att mötas. Enas gör de dock i övertygelsen om ett sammanhang som öppnar upp för det komplexa. Snarare än en låsning vid färdiga svar bör uppmärksamheten riktas mot en närvaro människor emellan som tillåter flera skeenden parallellt. En möjlighet att blicka inåt men samtidigt låta sig formas och förstås i relation till sin omgivning. För att samtalet ska få verka frigörande krävs ett andrum i upprätthållandet av gränser gentemot omvärlden.