SIGRID ARÉN

Ibid., ett återseende

Agnes släckte, stängde dörren och låste efter sig när hon lämnade seminariesalen. När hon precis skulle gå slog det henne: hade hon kanske glömt något? Hon vände sig om en sista gång och såg genom glasrutan in till salen att hon inte suddat ut återstoden av dagens föreläsning från whiteboardtavlan: Hur och varför sammanfaller sången med nedstigandet? stod skrivet i röd tusch.

Det var mörkt ute fastän eftermiddagen knappt tagit slut, senhöstens definitiva inträde, och den redan folktomma korridoren kändes ödsligare än vanligt under lysrörens kliniska sken. Hon gick mot arbetsrummet med anteckningarna från seminariet under armen; det var fragmentariska sådana, nästan bara små notiser. Men av någon anledning sparade hon allt kvarblivet i arkivlådor placerade längs väggarna inne på rummet. Hon hade precis börjat stapla dem vertikalt.
De tre senaste terminerna hade hon hållit en specialkurs i »den orfiska masken som manlig poetisk tradition« för studenter på avancerad nivå. Intresset hade varit överraskande stort till en början (tjugofem anmälda som mest vilket var mycket för en humanistisk kurs i allmänhet och en snävt litteraturvetenskaplig sådan i synnerhet) för att sedan kontinuerligt avta. I år var det totalt sex studenter närvarande, för det mesta unga Rilke-entusiaster med utgångspunkten att de besatt alla svar på förhand. Eller enbart intresserade sig för tillkomstens berusning. Vad de hade gått miste om var den orfiska poetikens grundläggande premiss: Svaren är oväsentliga. Frågorna vilseledande. Hon längtade efter mer uppmärksamma studenter, som kunde förstå innebörden av hennes studium och acceptera dess paradoxala men avgörande villkor. Dock hade hon själv knappast lyckats frigöra Eurydike från objektssfärens bojor. Så länge tesen förblev obesvarad fanns ännu anledning att fortsätta med kursen. Ibland önskade hon nästan att den skulle vara just det, oupplöslig det vill säga. Som en pågående fotnot i skrivandets stund.

Dagens tema: fas tre: sönderslitningen. Föregått av fas två: nedstigning samt död. Kursplanen kunde egentligen liknas med en triangel och hon brukade avsluta i skärningspunkten mellan bisektriserna.

På väg hem kunde hon inte sluta fundera över en känsla som grott i magen under dagen, som hade legat och tryckt mot levern med små pulserande slag för att sedan stiga kronologiskt uppåt. Den var omisskännligt fysisk, ett känslospektrum hon saknade det rätta språkbruket för att sätta ord på och därmed inte heller förmådde konkretisera. Kanske symtom på ett hämmat begär, köttsliga äventyr.
Hon spände vaderna i en krampaktig, statisk rörelse och trampade allt häftigare på pedalerna. Cykeln var hal och klumpig mot asfaltlövens friktionslösa underlag, ändå släppte hon på bromsen och slöt ögonen. Hon blundade alltid i nedförsbackar. En gammal vana.

Spegeln i sovrummet fångade in hennes ansikte när hon förflyttade sig mellan garderoben och sängen. Hon stannade upp för ett ögonblick; kände inte igen sig själv. Det gråsprängda runt tinningarna hade börjat sprida sig ut i svallet och ögonlocken var tunga av draperad hud. Men hon var alltjämt vacker.
Längst in bland hyllmeter av koftor hittade hon en vit polo med kort ärm. Den var i en stickig ullblandning med angora. Hon drog polon över huvudet, det vita materialet mumifierade hennes torso. Det var som med Leichenbändern: ännu ett ord som inte gick att översätta. I den senaste tolkningen hade svepningen fått duga, med en förmildrande ursäkt i appendix.
Medan hon hällde ut necessären med läppstift över nattduksbordet insåg hon hur hela livet – eller i alla fall det liv hon kunde minnas – varit en parering mellan ursäktande och bekännelse. Det förra i rent professionella sammanhang och det senare i privata. Egentligen var det nog bara två sidor av samma mynt, och allt har sitt pris.
Hon valde till slut det plommonfärgade läppstiftet, drog det sakta längs överläppen med blicken hela tiden fäst i spegeln för att inte måla utanför den tunna linjen. Hon avslutade sedan ritualen med ett dovt smackande.

Det var länge sedan hon besökt en bar, minns knappt hur man för sig tänkte hon, och det än mer om besöket är utan sällskap. Som ung student hade hon haft flera stammishak där hon spenderat sina kvällar. I efterhand var denna kväll kanske ett löjeväckande försök till att återskapa och substituera en redan svunnen tillvaro.
Nu var verkligheten en annan och baren var av sorten som skulle kunna vara alla barer och som i sig själv bidrog till att konstituera fenomenet; kontinentalt mahognyklädd.
Under halvdunklets bristande kamouflage kände hon sig pinsam och attraktiv på samma gång. Eller snarare pinsamt sexig; som att det förra sken igenom av hennes tafatta anspråk på att åstadkomma det senare. Sie war schon Wurzel. Studenterna hade tolkat det som en omskrivning, en förskönande akt av det så kallade horamadonnakomplexet. Hon försökte framföra att poesin var omskrivning. Även när det gällde befläckelsens poesi. Kanske hade de lyssnat.
Nog om det tänkte hon, här inne vill hon utforska något utanför marginalen och slog sig ner, roterade lätt på den gnisslande cylinderstolen. Inom kort omslöt hennes svala läppar rocksglasets trubbiga kant. Isen smälte gradvis in i den bärnstensfärgade spriten när hon stötte den mot bardisken för att påskynda utblandningen. Män dras instinktivt till kvinnor som dricker whisky. Och speciellt kvinnor som dricker whisky helt ensamma.
En något yngre man hade nyss infunnit sig på andra sidan av bardisken. Han satt i en eftertänksam pose med ansiktet vilande i högra handflatan, armbågen mot bänkskivan. Hon dröjde kvar med blicken en sekund för länge och mannen hann märka att hon tittat bort mot honom. Han log blygsamt tillbaka, nynnande på en visa eller en sång hon inte kunde uttyda men anade enligt hur hans läppar formade sig i små ovala rörelser. Din luta, vad är vitsen? Om detta var upptakten till ett möte var de i starkt behov av en medlare. Eller bara en initiering. Det dröjde inte länge.
Till hennes förvåning hade sändebudet inträtt i form av en kastanjebrunt lockig bartender, troligtvis inte äldre än några och tjugo. Touche. Med skråmässig precision ingav han intrycket av att denna typ av ärende var en tillfällighet, och inte, vilket samtliga i rummet egentligen var väl medvetna om, hörde till kvällens sedvanliga program av akter. »Från herren i svart där borta« sa bartendern och serverade henne ytterligare ett glas whisky, single malt. Han gillade den käcka personliga tonen hos tingen under himlen. Hon var naturligtvis en del av detta. Hon mottog hans invit med tystnad. Läppjade på drycken denna runda i stället för att som tidigare dricka rätt upp och ned, avvaktade. Hon stirrade sedan förstrött på det lila avtrycket i kristallen som bildat en sällsam färgschattering mellan matthet och transparens. Det brände i bröstet.
Inom kort vidarebefordrade den lockige ett nytt meddelande. Denna gång i form av en enkelvikt lapp.
»Förresten, innan du går. Vad heter du?« hade han skrivit i versaler.
»Jag heter Agnes« svarade hon på lappens baksida, vek ihop den, reste sig och gick för att sedan vända sig om en sista gång. Det var ingen där. Efter skriftväxlingen hade han redan hunnit gå sin väg tänkte hon med en förnöjdhet som snabbt övergick i ett slags vemod, följt av en känsla av att ha gått miste om något hon aldrig ägt till att börja med.

Appendix
John Ashbery, »Syringa« ur Husbåtsdagar
Rainer Maria Rilke, »Orpheus. Eurydike. Hermes« ur Neue Gedichte