PETTER VALLE BORDES

Madrid

Som med all smärta som släpper, infinner sig snabbt ett lugn. Inte när smärtan är helt borta men när den är på väg bort. Det är ett tillstånd av lättnad och närvaro. När den är helt borta kommer oron och då vet man att man är på väg till nästa upplevelse av smärta.
Vid detta tillfälle är smärtan min bakfylla som har lagt sig något. Jag är lugn. Den lätta brisen och eftermiddagssolen tar hand om mig där jag sitter med en kaffe längst Calle de Santa Engracia. Det är söndag här i Madrid och en av mässorna för dagen är slut. Familj och vänner tar plats på uteserveringar, dricker sangria och äter tapas. Alla är uppklädda. Några röster har tagit plats vid bordet bakom mig. Vad jag uppfattar skulle de hem till barnens farmor efter mässan, men stannade till för en kaffe. Jag ser dem inte men det verkar vara ett ganska ungt par och deras två barn i tioårsåldern. De pratar lugnt och respektfullt med varandra. Ett minne dyker upp till röken av cigaretterna. Min syster och jag sitter vid matbordet. Vi försöker lära oss alfabetet på teckenspråk genom instruktionerna på mjölkpaketet. Pappa kommer nyvaken in i köket. Klockan är 16.40. Han andas tungt och går fram till köksbänken.
– Ska ni inte lära er spanska först?
Vi säger ingenting utan fortsätter att äta våra flingor. Han tar upp tobakspåsen, fyller på hylsmaskinen och lutar sig över köksbänken till fönstret. Listerna är alldeles gula av nikotin. Cigarettröken sipprar in i köket, fyller näsan och blandar sig med smaken av havrefras och mjölk.

De första stegen i Madrid var osäkra. »Un bocadillo de polla porfavor«. »De que?« frågade caféägaren. Jag försökte överrösta ljudet från människorna och lutade mig över disken och sade med klar och hög röst, »de polla!«. Det blev tyst i kön. Jag kanske pratar otydligt, tänkte jag. »Este, de polla«. Varför kollar alla på mig? Han pekade på baguetten till vänster, jag nickade och gick ut med min baguette. När jag kom ut satte jag mig på bänken utanför, tog fram min telefon och googlade »bocadillo de polla«. Jag blev genast medveten om hur långt jag hade kvar på mina spanskkunskaper. Efter att ha beställt en kuk-baguette gick jag snabbt ifrån restaurangen raka vägen hem. Jag är en halv halvspanjor, tänkte jag.
Drygt en vecka senare och med en marginellt ökad kunskap i spanska, kunde jag gå och beställa ett månadskort. Jag gick till Puerta del Sol och ner i tunnelbanestationen. När jag gått igenom spärrarna kom en man gående åt mitt håll. Jag ryckte till och stod helt still. Det tog några sekunder innan jag insåg vem det var. Jag såg min arvsmassa, huvudformen och de överflödiga ögonlocken i mannens ansikte. Jag hade aldrig träffat honom, bara sett honom på baksidan av några böcker i min pappas bokhylla. Min pappas morbror kom gående emot mig och sedan rakt förbi mig. Han gick ut genom spärrarna, försvann upp med rulltrappan och smälte sedan samman med mängden på torget. En del av min historia, en släkting hade helt oberört, helt ovetande gått förbi mig på Madrids mest befolkade station.

Tvärs över gatan sitter en kraftig man med sin yngre, rätt så slampiga tjej. Hans Rolex blänker i eftermiddagssolen. Servitören kommer ut med lite mat, de båda männen skrattar högt, medan hans tjej, helt utan känslor, stirrar långt bort i fjärran, skyddad av ett par stora Dolce & Gabana solglasögon. Hon kanske har på sig dem i sängen, tänker på någon annan, medan han flåsar henne andfått i halsen; man kan bli lesbisk för mindre.
Det är 15 minuter kvar till nästa mässa. Jag betalar och börjar promenera ned för gatan till Iglesia-kyrkan. Tempot på trottoarerna är lugnt och sansat. Jag är uppmärksam på människorna runt omkring mig när jag går igenom området; här någonstans bor Alexia, en europeisk blandras. Vi träffades på en bar i Malasaña. Hon berättade för mig att hennes mamma var halvspansk och halvfransk och att hennes pappa var från Belgien. Jag ställde inga följdfrågor. Under en cigarett utanför baren berättade hon stolt att hon var i ett öppet förhållande. Jag fick känslan av att hon var mer exalterad än hennes kille, vilket inte gjorde mig så mycket. Efter några drinkar gick vi till Kapital, en klubb med sju våningar och fruktansvärd musik. Sju våningar, var och en ett unikt slagfält med sin egen nisch, där en kamp om att hitta någon att ligga med utspelar sig. På mitt initiativ klev vi in på dansgolvet på bottenplan. Vi klämde oss in i massan av svettiga kroppar till basen av någon reggaetonlåt: Tu estilo, tu flow, baby muy criminal, criminal, uh criminal aaaaah. Jag försökte anpassa mina rörelser till takten på ett avslappnat sätt. Det är mycket svårt att dansa till musik som man inte tycker om. Hon däremot, visste precis vad hon gjorde, hon såg faktiskt ut att njuta. När två låtar hade gått behövde jag en paus. Jag köpte varsin gin och tonic i baren bredvid dansgolvet. Dansgolvet såg nästan mer motbjudande ut från långt håll. Fullkomligt idiotiskt. Att man ska behöva stå ut med detta när alla vill samma sak… Alexia rörde sig nu än mer sensuellt. Jag tog en klunk från den blaskiga GT:n och gick ner på dansgolvet. Hon vände sig mot mig, dansande:

– Do you find me attractive?
– WHAT?
– DO YOU FIND ME ATTRACTIVE?!
– YES!
– WHAT ABOUT ME IS ATTRACTIVE?
– WHAT?
– WHAT ABOUT ME IS ATTRACTIVE ?!
– A LOT! YOUR HAIR, YOUR MOUTH, YOUR BODY! SHALL WE TAKE A CAB TO MY PLACE?

Taxiresan var tyst. Vi satt på var sin sida och kollade ut genom fönstret när vi körde fram på Paseo del Prado. Vi sa ingenting till varandra, vi lät oss sugas in i farten och ljusen utanför.
När vi stängt dörren bakom oss och jag knutit upp skorna såg jag att hon stod helt naken. »Dominate me«. Jag vet inte om jag hörde rätt. »Sorry what?«. »Dominate me!«. Jag tog av mig mina kläder och gjorde en tafatt ansats till att vara en dominant man. »Dominate me« sade hon och spände blicken i mig. Jag fick panik. Vad ska jag göra? Jag försökte vara lite hårdare och knuffade ner henne på sängen och höll hårt i hennes armar. Mitt hårda grepp och min dominanta blick uppfyllde inte hennes krav. »Dominate me, I’m innocent«. Det är nu eller aldrig. Jag måste dominera henne! »Eat my cum« sade jag bestämt. »No… no I don’t want that«. Jag hade gjort allt jag kunde. »Im sorry, no I didn’t mean that, you don’t have to, I thought…«. Det var uppenbart, jag var ingen dominant man. Hon klädde på sig och gick hem till sin pojkvän, som förmodligen inte heller lyckades uppfylla hennes behov. Jag kände mig omtumlad och gick och lade mig.

Jag kliver in i kyrkan och sätter mig på bänken längst bak. Det är nästan fullt. I förgrunden ser jag en massa bakhuvuden med olika frisyrer och hårfärg, längst in i kyrkan en enorm staty av Jesus i guld. Prästen står vid podiet och predikar. Kanske är hon här med sin familj idag, och tvättar rent sig från sina synder.»Amen« säger alla bakhuvuden, helt i synk, efter en prästens monolog. Jag reser mig upp och går ut.
Bakfyllan har nu lagt sig helt och jag känner en viss oro smyga sig på. När jag står här utanför trappan till kyrkan vet jag inte om jag ska gå till höger eller till vänster. Det gäller att hitta på något och fördriva tiden nu. Med hjälp av någon impuls börjar jag bara gå. Jag går en promenad på säkert fyra timmar. Jag går till de första ställena jag gick till när jag först kom hit. Imorgon åker jag hem och allt det här är bara ett minne.

De första sekunderna på morgonen, precis efter att man vaknar, är helt och hållet rena. Rena från tankar och känslor. Jag ser taket, mina möbler och saker som jag äger. Det är det. Inget mer. Det är en rofylld stund. Efter ett tag börjar jag känna efter hur jag mår. Jag börjar tänka på vad jag ska göra, vad jag vill göra, vad jag inte vill göra, vad jag måste göra, när jag ska göra allt det där. Minnet har nu aktiverats och jag minns vem jag är och hur jag mår. Efter att ha skapat en rätt så obehaglig känsla går jag upp ur sängen och börjar dagen.
Detta är sista dagen. Flyget går klockan 18. Jag gör inte mycket denna dag, en kaffe på närmsta café och en långsam promenad i kvarteret.

Klockan 17.45 går jag genom säkerhetskontrollen och sätter mig vid gaten. Klockan 18.00 bordar vi planet och i rätt tid lyfter vi mot Frankfurt, därefter byte till Göteborg, Landvetter. Om fyra timmar är jag hemma. Jag känner hur jag blir varmare. Någonstans över Frankrike, med solen lysande in i planet känner jag hur ångesten har intagit min kropp. Det är som om mitt liv är en serie händelse som avlöser varandra i en hastighet mycket snabbare än vad det går att flyga från Madrid till Göteborg. Jag är så fruktansvärt förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.