(”Interiör” av Vilhelm Hammershøi, c. 1899)SIGRID ARÉN
OM LÄSNINGENS SUBLIMA
Att tala om läsning som något objektivt är ett förödande åtagande då det innefattar oändligt mer än vad som ryms i en essä, en avhandling eller ens utövarens egen perception av vad det egentligen innebär att läsa. Kanske är det sedan skriftens begynnelse ett av de mest bearbetade teman– från codex till ljudbok. Ett som indirekt berör all form av vetande som lyckats korsa tidsligheten. För varje läsande individ kommer det en punkt, ett skede när läsandet blir något stort i sig självt.
I Hur att läsa och varför skriver den framlidne litteraturvetaren Harold Bloom att vi läser för att stärka det egna jaget. Det implicerar en sorts utveckling för den läsande individen oberoende omvärldens deltagande. Själv beskriver Bloom det läsande han valde att ägna hela sitt liv åt ”som en praxis för den ensamma människan”. Praxis är ett interdisciplinärt begrepp med åtskilliga definitioner men vad Bloom åsyftar är nog å ena sidan läsningen som medel och mål för kunskap. Å andra sidan en (a)social process, en handling som i längden kan berika kontakten med det förgångna, nuet och framtiden.
Här vill jag vidhålla handlingens betydelse, vilket förutsätter läsningens potentiellt aktiva roll i tillvaron. Att litteraturen har en agens som sträcker sig utanför bokpärmens räckvidd kan förstås i relation till historiens något komplicerade förhållningssätt till verklighetframställning. Denna utveckling har i sin tur pendlat mellan lovprisande och ett förkastande av dess direkta inverkan på människor. Tittar man tillbaka på litteraturen som sociokulturellt fenomen och vänder blicken åt antikens Grekland, där det var föga tal om läsning utan istället recitation, menade Aristoteles, vilket framkommer i Om Diktkonsten, att poetiken är en direkt representation av mänskliga handlingar; mimesis. Detta kunde i sin tur delas in i högt och lågt, respektive drama och komedi. Det förra hade till uppgift att genom lidande och igenkänning, med upplösning i en känslomässig klimax skänka åskådaren ny och ädlare kunskap om livet och sinnet. Det vill säga uppnå den renande effekt som katharsis införlivar. Ifall detta befann sig på en emotionell eller intellektuell nivå har lett fram till olika paradigm inom forskningsfältet. Men kanske är de två i slutändan samhöriga.
Generellt sett brukar man härleda Aristoteles syn på diktkonsten till Platons tidigare socialmoraliska fördömande av den; där den förra är ett gensvar på den senare. I dialogen Staten argumenterar Platon för att diktkonsten på ett politiskt och moraliskt plan är rent av skadlig och inte hör hemma i det ideala samhället. Det mimetiska begäret, kommer i linje med Kung Oidipus öde kasta folk rakt ner i fördärvet. Med Inge Jonssons ord:
Skaldernas berättelser om dödsrikets fasor skrämmer de unga och gör dem till fega soldater, deras skildringar av obehärskade lustar och njutningar bland gudarna vattnar de lägre passionerna. Sådant kan inte tolereras, utan de poeter Sokrates har i tankarna visas bort från hans idealstat […]
(Idéer och teorier om ordens konst)
Detta åtföljs av en konkret bedömning av poetikens värde i sig: Det är Sokrates som i den tionde och avslutande dialogen via den berömda metaforen om Soffan placerar konstens efterbildning två steg från sanningen. Även i den tidigare dialogen Faidros behandlas ämnet men då med hela själens beskaffenhet som grogrund.
Oavsett illustrerar detta klassiska och väl omskrivna exempel en tidigare syn på litteraturens roll och icke-roll i en specifik historisk kontext som kan bidra till en grundläggande förståelse av den läsarorienterade utvecklingen. Om vi kastar oss tillbaka till samtiden framträder naturligtvis ett helt annat läge med andra förutsättningar. Huruvida frågan om antikens värdering av litteraturen är en legitim parallell för en vidare förståelse av den senkapitalistiska tidsålderns läsning är såklart beroende av den tvåtusenåriga lucka jag här förbisett.
Idag tenderar läsningen att vara differentierad från andra delar av det vardagliga varandet. Den uppskattas objektivt högt, men mer till följd av en paradoxal effekt av att litteraturens utrymme blivit allt mer krökt och dagligen utmanas av andra medier. Allt fler tycks se den ensamme läsaren som en utdöende art och den tidigare gemensamma litterära referensramen som näst intill utplånad. Om texten förr var den främsta källan till kunskap har nu massmedia övertagit den positionen. Idag kan jag lyssna på dussintals olika poddar eller se summerande videoklipp på nätet och lära mig långt mer om exempelvis Brott och straff, romanens tillkomst, betydelse och symbolik än den förre läsaren– detta utan att nödvändigtvis behöva läsa romanen. Vi kan idag extrahera ett verks substans och konsumera den på ett vis som bäst passar oss själva. Det som går förlorat är det intima mötet med texten. Mötet med karaktärerna och dess förmåga att på pappret återspegla om än ett brottstycke av det inre liv som slumrandes väntar i närläsningens djup– som tar del i en ständigt pågående dialog med det förflutna.
Rent fenomenologiskt kan man säga att den som söker sig till texten sedan kommer erfara att texten söker sig tillbaka. Samtidigt är den moderne läsaren en som besitter ett oändligt splittrat spektrum av förkunskaper och associationer som påverkar vår läsart. Vare sig denna förkunskap härstammar från musik, film eller tidigare universitetsstudier sållas de ut via ett jämlikt raster. Det är svårt att helt styra vad som fastnar eller följer med i den egna tolkningen. Bloom skriver:
Ska Kung Lear nå ända fram till dig, måste du pröva och besinna den natur som detta diktverk delar med dig: det som gör att det står så nära dig. […] Att öppna sig själv för en direkt konfrontation med Shakespeare när han är som starkast, som i Kung Lear, är aldrig ett lätt nöje, vare sig man är ung eller gammal, men att inte läsa Kung Lear fullt och oinskränkt (det vill säga utan ideologisk föreställning) är att bedra sig själv såväl kognitivt som estetiskt. […] har kritiken någon funktion i dagsläget, då måste den bestå i att rikta sig till den ensamme läsaren, som läser för egen del, och inte för ett eller annat intresse som förmodas gå utöver jaget.
En annan vital faktor i det litteratursociologiska skiftet är tiden. Litteraturvetare är idag ense om att vi inte bara läser mot klockan, utan att litteraturen självt är satt i konkurrens med tiden. Att ha tid nog är den mest påtagliga förlusten i den rådande marknads hegemonin. Själva tidsaspekten är symtomatisk för flertalet kulturella aktiviteter och kan sägas begränsas av att konsten och därmed litteraturens aktuella realitet accelererar och minskar på samma gång.
Utmaningen är därför inte bara att framhålla den ensamma läsningen utan att också våga strida emot den tidslinjära uppfattning som förvandlar litteraturen till något vi förbrukar.
***
De senaste två åren har jag ägnat åt att studera litteraturvetenskap. Innanför institutionens dörrar har det känts som en självklarhet att lägga majoriteten av tiden på litteraturhistorien och hur den sedermera framträder och kan förstås ur diverse teoretiska filter och metoder. Att få ha litteraturen som händelsernas epicentrum har för mig varit både ett givet och ett något absurt privilegium. Denna ambivalens är sprungen ur en känsla som kan vara ett symtom på den tidigare beskrivna situationen. En där litteraturen bara är något som skymtar fram i periferin, och egentligen inte kan sägas återspegla verkligheten? Där det specifikt litteraturvetenskapliga eller litterära inte sträcker sig utanför sin domän. Min tro och vetskap är att den gör det men inte sällan på ett sådant subtilt vis att det inte lyckas nå fram till en större offentlighet.
Men det jag kommit att fråga mig själv är om jag efter denna tid verkligen blivit en bättre läsare? Har jag som Bloom predikar kunnat behålla även en del av jagets närhet med texten eller bara förflyttat mig länge ifrån den?
Detta har fått mig att funder över mitt eget ”litterära uppvaknande”. Kanske är det ett profetiskt ordval, men samtidigt vill jag tro att det sammanfattar väl läsningens inneboende verkningskraft. I vilket fall har jag först nu börjat resonera kring den tiden, för knappt tio år sedan, som jag började läsa ”på riktigt”. Jag har svårt att fastställa när, hur och vad som utlöste min plötsliga läslust. Jag kan heller inte erinra mig, även om jag så önska, att det var det där specifika verket som blev en central vändpunkt. Antagligen skedde det i takt med att mitt prepubertala medvetande började skymta verklighetens ljus runt hörnet. Villkoren var inte längre självklara och insikten om att ingenting skulle bli som det en gång varit blev allt mer oundviklig. Således var sökandet efter något annat en ny erfarenhet. Det är på ett sätt fruktansvärt banalt, men samtidigt är uppbrotten och den ena livsfasen övergång till den nästan sällan originell.
Därmed började jag uppsöka den västerländska litterära kanon. Det var den ofördärvades läsning, det var en form av renhet jag inte upplevt sedan dess. Jag trädde in i ett slutet rum som pågick någon annanstans. Kort sagt blev jag fundamentalt påverkad och i retrospektiv ledde det till dramatiska konsekvenser: omvärlden runtomkring bleknade. Via min förmåga att helt hänge mig åt och låta mig påverkas av den fiktiva litterära världen skedde än rad förändringar– självklart inte på grund av att jag läste utan som en direkt följd av min ohämmade mottaglighet.
En stark scen jag minns än idag var när jag släpat med mig trilogin om Kristin Lavransdotter till baskethallen för att läsa innan träningen. När min tränare kom märkte jag hur hon tittade undrande på mig, antagligen förvånad över att jag inte värmde upp tillsammans med de andra. Hennes blick ingav mig omedelbart en känsla av exkludering, och jag förstod att min (upplevda) avvikelse inte rymdes inom hallens fyra väggar– jag stod inför ett val. I alla fall var det med den determinismen mitt tolvåriga jag tolkade situationen. Så småningom kom som tur var livet i mellan.
När jag i skrivande stund försökt förflytta mig till en förgången period av mitt liv är det med ålderns självdistansering och medömkan som jag betraktar mig själv. Till viss del upprörd av min självförvållade ensamhet. Min personliga erfarenhet är såklart endast en partikulär sådan men det har fått mig att inse tyngden av den litterära erfarenheten. Idag vet jag att den ensamma läsningen hör livet till och inte är något som bör prioriteras framför livet självt. Samtidigt tror jag att det finns något enhetligt som inkluderar den ensamme läsaren i en större gemenskap. En språklig dimension som förenar jaget med dess plats i och för världen. Breddar den horisont vi ofrånkomligen är bundna att beskåda livet ifrån. Får oss att längta, glömma och minnas. Bloom benämner tillståndet ”läsarens sublima” och liknar det vid den sista transcendentala upplevelse som bevarats. Ett slags högre nöje, en praxis som behållit sin duglighet att erbjuda oss än idag, med risk för en anakronism, en form av katharsis. Den tillgivne ska med Kristian Lundbergs ord finna:
EN TÄRANDE MÖRK LÅGA
som slår upp, förintar
andetag för andetag tills
ingenting återstår; bara denna
avgrund som kläs på, placeras
intill sammanhang, rör sig, du
säger: rör dig nu, slockna
(Jag rör mig mot en nollpunkt där allt är du)