SIGRID ARÉN
NÅGRA TANKAR OM POLYPHEMOS I POLYFEM FÖRVANDLAD
“Alla ord när handling fattas, äro dåraktiga och tomma...”
Första delen i Willy Kyrklunds fragmentariska roman Polyfem förvandlad handlar om Polyphemos; den pratsjuke. Den handlar om all sång som kvävs av vinden i väster. Om den defensive som går livet igenom för att överleva; när livet inte levas. Om den älskande vars kärlek är blott ett eko i en tunnel. Om människans självvalda landsförvisning. Om att vara fången i jagets obundenhet. Om att vänta på ingen.
Polyphemos, av siciliansk härkomst, förekommer första gången i Homeros Odyssén; som ett av hjältens ”retarderande” irrfärder (i den övergripande mening att han återberättar). Odysseus berättar för konungen Alkínnos hur han och dennes mannar en gång kom till Kyklopernas land och möttes av ”ett övermodigt och laglöst släkte– som […] varken plöjer markerna eller planterar växter i jorden”. De satte sig att vänta i Polyphemos grotta, men det hela slutar olyckligt. Efter att Odysseus förlorat större delen av sina mannar försöker han sig på att överlista jätten med att kalla sig för Οὖτις (Ingen). Sedan förblindar han Polyphemos genom att trä en påle i den enögdes öga. När denne sänder ett efterrop till sina vänner törs ingen komma; Ingen tros vara en förbannelse från Zeus, och Odysseus prisar sin slughet, ”Polyphemos, bländad sitter på sin klippa, spejar ut över havet, med ett stenblock i famnen, väntar på ingen.” Odysseus handling är ett exempel på ὕβρις (hubris), att på grund av en övertro gentemot den egna förmågan utmana gudarna. Inte sällan på ett brutalt och våldsamt sätt. Polyphemos upplever förnedringens bittra vånda; han åkallar sin fader, hela upprättelsens urkraft; men tystnaden susar än i havsskummet. Det är via denna historia som kykloperna fått sitt monstruösa och argsinta rykte.
Senare återuppstår Polyphemos i Ovidius metamorfoser, då för att möta sitt livs kärlek Galateia, nereiden. Men hon älskar en annan; Acis, och åter blind, denna gången av kärlek, dödar han sin rival och denna förvandlas till en flod. Galateia försvinner ut i havet för att vara nära sin älskade. Kännetecknande för dessa i egentlig mening, vitt skilda berättelser om å ena sidan den kannibaliska jätten, å andra sidan olyckligt förälskade jätten är vreden. Det är först xenofobin och sedan svartsjukan som får Polyphemos att överträda den gudomliga lagen, och han utlämnas åt evigt världsligt lidande.
Polyphemos i Polyfem förvandlad befinner sig i en tid efter att han både blivit sviken och lurad; både efter bedragaren och storljugaren. Hos Homeros är han bara en av Odysseus prövningar och i Ovidius diktning mer förövare än offer. Båda seglar vidare; mot nästa ö respektive nästa förvandling.
Kyrklunds val att skifta narrativt objekt i sin tolkning av myten; från hjälten till monstret, tilldelar Polyphemos ett tänkande subjekt, ett förmänskligande av monstret, som ett resultat av ett epistemologiskt brott; från arkaisk till modern tid. Den förra bestraffar Polyphemos i egenskap av en närvarande suverän allsmäktighet, medan den senare snarare tycks ha försatt honom i sekulär exil. Det i sin tur innebär en förskjutning från skuld till orättvisa.
Omringad av det hav som är ödets trolöshet, sätter han sig för att vänta. Polyphemos tycks ständigt möta nya irritationsstenar, han söker sin sång, men vad är det för nytta att sjunga när ingen finns att sjunga för? Vad är det för mening i att vara någon man är oförmögen att fullborda? Hos Kyrklund tänker Polyphemos att han kanske var född till något annat– resonerar till je est un autre. Det är mer än klippan som gnags bort av strömmen under fötterna. Att vara en annan är mer än att vara ingen. Men vem är man om man inte ens är en annan?
Polyphemos tycks ha stagnerat i ett tillstånd av vanmakt, han kan inte förstå sitt öde och inte heller återberätta det ”gudarna kunna icke göra det gjorda ogjort”– Det är nånting, men det är meningslöst. Hans lidande är för honom oförklarligt, samtidigt lever han på det enda hoppet att rättvisan stundom skall skipas– ”annat vore väl orimligt”. Olle Widhe pekar på hur Polyphemos i Kyrklunds tolkning kan läsas som en allegori över människans villkor i världen: oavsett hur illa man handlat eller blivit behandlad finns det ingen given återgäldning. Det är universums bittra svek mot människan. Det i sin tur förstärks av den avsaknad av kronologisk mening Polyphemos upplever. Dock kronologisk endast i det att plötsligt blev det liv – sedan upphörde det. Allt emellan går att berätta om, men det finns inte ord för det annat än galenskap:
”Det finns ett vanligt ord, som jag icke gitter säga. Men det stiger i min strupe som en dyning. Det brinner som en cikada. Det står alldeles stilla”
Liksom en Cikada är subjektet försatt i en ofullständig förvandling– det når aldrig dit, utan att förlora målet och vetandet längs vägen. Ab ovo direkt till imago– Sjunger sin tysta extas i korus. Det är insikten att ständigt befinna sig längs slutets rand.
Stycket om Polyphemos präglas av en underliggande problematik gällande det konstanta och det föränderliga. Hans vrede kan liknas vid ett mänskligt begär av att finna något beständigt inom sig självt, men som samtidigt är symptomatisk med jagets ständiga förflyktigande. Gunnar Arrias menar att den tematiken kan förstås i ljuset av Platons idévärld, och den tradition som menar att det ideala i sig är orörligt och evigt. Men kanske kan Polyfem förvandlad tolkas ur det motsatta perspektivet: att allting, helt krasst, är rörligt, tillfälligt och svekfullt. Den största besvikelsen är att tron på det varaktiga investeras i ett objekt som står i relation till något annat– och återspeglar endast ett vakuum. Polyphemos slutgiltiga metamorfos beskrivs med en positiv stillhet: ”Efterhand, äntligen, någon gång förvandlades Polyphemos och uppgick i klippan”. Först då är han helt befriad, vilket kan läsas som en uppmaning till att hänge sig mer åt osäkerheten i tillvaron. Och att den uteblivna hämnden kan vara en större frihet än väntan på hämnden som aldrig kommer.
Kyrklunds förhållningssätt till den enögde jätten är svårt att besvara, förutom att han möjligen placerar sig i korsningen mellan Polyphemos mytiska ursprung och dess potentiella koppling till samtiden. Omskrivningar av mytologiska episoder brukar ha ett syfte i att vilja ta fasta på en moralitet– eller brist därav. Att i den episka berättelsens tidlöshet ta skydd från den stundtals abstrakta verkligheten, finna betydelse i det skenbart betydelselösa. Det går, som i detta fall, att fokusera på en av de fristående delarna för att söka ett svar. Samtidigt tycks helheten vara oberoende av enheten och tvärtom– kanske blir tillslut även orden av sten.