JOHANNES MILICH

Resande

Hemkommen från längre resor känner jag mig gärna som ny. Som förändrad. När jag med tiden ser mig själv åter trampa i de gamla hjulspåren, eller helt enkelt inser att förändringen inte var på riktigt, ser jag dem istället som erfarenheter. Några år senare träder dess scener snarare fram i medvetandet som drömmar…

Det är iallafall en verklighet beslöjad av drömmarnas dunkel jag iakttar, när jag minns alarmet som väckte mig klockan fyra i ett tolvbäddsrum på ett hostel i Budapest och den serie av syner som sedan skulle träda fram. Det speciella är att jag inte minns dessa resor så som man minns nästan alla andra händelser: som konkreta spel mellan mig själv och andra, utan snarare som en ström av intryck. I exil från vardagens sortering och därmed dess lögner, visar sig världen så som den verkligen är, oordnad och formlös. Så står man med fotografiska minnen. Eftersom man inte har avskärmat sig finns allting kvar: bilderna, dofterna, ljuden, och förbindelsen mellan en själv och denna rörelse. Skrivandet försöker bringa ordning i kaoset, stoppa flodens flöde, men hur mycket man än försöker stilla det fortsätter vattnet att rinna under broarna. Det hittar andra vägar genom till synes ogenomträngliga snår. Fördämningen spricker. Rörelsen är det enda som kvarstår.

Från sängen ovanför mig hördes också min väns alarm. Vi stängde av dem tvärt för att inte väcka de andra, gick upp och drog försiktigt in våra nycklar i låsen till de kistor där man förvarade sina saker. Det var svårt att vrida om dem och öppna locken ljudlöst. Från de andra sängarna hördes ett idelt hyschande. Kanske var det kombinationen av trötthet och press från sovande rumskamrater som fick min vän att glömma påsen med frukosten som vi hade handlat kvällen innan.
    Det var en ljum men alltjämt mörk septembermorgon. Vid gathörnen stod klungor med folk som var på väg hem eller till någon efterfest. Vi gick in i en tobaksaffär och köpte bröd och bananer innan vi tog tunnelbanan till den slitna förortsstationen Kispest. Väl där brydde sig ficktjuvarna knappt om att dölja sina avsikter. Medvetna om deras förföljelsevilliga steg gick vi in i informationshallen för att fråga från vilken perrong vårt tåg gick. Vi tog oss till spår tre där jag började fumla med mina silverringar och tappade dem så att de klinkande rullade längs med morgonpendlarnas fötter. Min vän sa att nu får vi nog inte mindre uppmärksamhet. Ja det var märkligt, det spelade ingen roll att vi inte var ensamma, eller att det stod hederliga tanter runt om oss. Om morgonen i främmande land är skinnet så tunt att man tvingas alliera sig med misstänksamheten. Men denna tunnhet beror inte på att man känner till riskerna utan tvärtom på att man inte känner till något, därför att man just i dessa stunder inte har någon fast mark under fötterna, att man i resandets fysiska rörelser inte hinner bygga upp kulisser som skyddar en från det man annars alltid försöker skydda sig från.
    När jag precis höll på att vakna till blev världen drömlik igen. Tåget rullade in, vi gick på och alla platser var upptagna förutom två framför en gubbe med kostym och hatt. Dessa kläder var täckta av damm och från underlivet osade en stank av urin. När han senare under färden reste sig upp skulle vi se en liten fläck på hans byxor. Han förstod givetvis att vi var främlingar och frågade om vi spelade schack trots att ingen hade tillgång till ett schackbräde. Han började nynna på något, jag tror att det var Beethoven. Inom mig väcktes en djup olust och för att slippa samtalet vände jag min blick mot vagnens övriga passagerare. Denna syn fick mig att häpna. Snett fram till höger satt en dam klädd i purpur. Bakom henne en till, i smaragdgrönt. Klädernas färger och snitt, modellerna på glasögonen, minerna – allt detta var som hämtat från 70- eller 80-talet. Gestalterna färdades i en vagn som måste vara lika gammal som de själva. Det var som att vara på en loppmarknad i Löttorp på Öland. Skillnaden var att kläderna inte hängde på galgar eller låg hopknölade i gamla koffertar, utan satt på människor. Jag och min vän befann oss i ett enda stort museum. Men detta var inte konstgjort för att betraktas. Det var verkligt, det existerade på riktigt. Det jag såg framför mig var inget skådespel. Och framförallt var det ingen mix av gammalt och nytt. Det var jag som befann mig i exil. Jag hade färdats till en främmande tid, där inget från min egen värld var igenkännbart.
    Tåget var först en kvart sent, sedan en halvtimme, kanske ännu mer. Vi passerade potatisodlingar, på väg mot Ungerns näst största stad Debrecen, känd som ett av Europas främsta tillhåll för nazister. Om tåget skulle anlända sent dit skulle vi missa vår anslutning därifrån. Vi hade inget annat val, det gick bara ett tåg om dagen från Debrecen till Rumänien. Inte bara en övernattning, utan också en lång dag i denna stad tycktes vänta oss. När man reser i Östeuropa är villkoren annorlunda än i Västeuropa. Vi hade ingen mottagning till våra telefoner. Vi kunde inte ta reda på exakt när tåget från Debrecen skulle gå. Om vi hade haft internet hade stationen inte haft någon hemsida, där vi kunde ta reda på det. Konduktören visste lika lite som vi. De sista minuterna innan vi anlände till Debrecen var ovissa. Vi var sena, men hur försenat var det andra tåget? När vi äntligen kom fram sprang vi, jag tittade snabbt och noga på informations-skärmen. Tåget till Satu Mare skulle gå från spåret tvärsemot. Vi sprang dit, och tåget stod kvar. Det såg ut att vara från 50- eller 60-talet och bestod endast av kupéer – det förflutnas lyx. Vi fann en ledig kupé som såg ut som en gammal biosalong, och när tåget började studsa ut från Debrecens station kändes det som att jag såg ljuset i en lång tunnel. Jag minns att vi båda försökte skriva, men bordet mellan oss skakade för mycket. Det återstod bara att titta på utsikten. Men vilken underbar utsikt…
    Efter någon timme studsade vi in på gränsstationen Valea Lui Mihai. Ett par poliser gick på och tog våra pass. Utan ett ord gick de iväg med passen och lämnade tåget. Vi stod kvar länge på stationen. Efter en stund kom en man med mustasch fram till tåget med en skiftnyckel lika stor som han själv och började skruva åt muttrar (en scen som skulle upprepas vid varje station. Efter varje sådant underhåll studsade tåget lite mindre, åtminstone någon kilometer). Till sist fick vi tillbaka våra pass och åkte vidare, in i Rumänien. Vi färdades genom vidsträckta majsfält. Det tog inte lång tid innan vi såg en första häst med vagn ute på arbete. Vi kom till Satu Mare, där vi bytte tåg och köpte ett paket cigaretter med rumänsk varningstext. Tåget stannade i varje by, som alla doftade brasa. I en av byarna såg vi en namnskylt som inte bara hade flagnat, utan brutits av på mitten. Min känsla var bestämd, jag färdades inte bara i en geografi, utan in i en sagovärld. Vi skulle till Breb, en by i Maramures. Vi visste inte mycket om denna plats, förutom att det var ett av Europas sista agrikulturella samhällen. Ett samhälle som inte är präglat av specialisering och individualisering, utan av små bygemenskaper där alla mer eller mindre lever på samma vis. Ett liv där man följer årstidernas växlingar; där man sår på våren och skördar på hösten, då man också behöver slå hö med lie, bygga höstackar och låta hästar dra vagnar med dem ner till byn inför vintern. Jag minns det inte som att vi ville åka dit för att få en antropologisk upplevelse, för att betrakta uttrycken för en annan kulturform. Snarare tror jag att vi ville dit av en oerhörd lust inför att kasta oss ut i det okända. Och i Europa finns det få platser som är så okända för oss som Rumänien.
    Strax utanför Baia Mare, som var Maramures största stad, såg vi en romsk by. Hästar och barn sprang i cirklar. Det kanske hade sett lyckligt ut, om husen inte varit byggda av tidningspapper. Det var med denna syn i sinnet, som vi något distraherade studsade in på Baia Mares station. Vi insåg snabbt att om landsbygden var vacker och »pittoresk«, så kunde en mellanstor stad gestalta ett helt annat öde. På stationen var de flesta fönster sönderslagna. Det luktade givetvis urin. Utanför fanns en rondell. Bakom den en huvudväg som förmodligen gick in mot centrum. Till höger en lekplats som också var en slags pundarpark.
    Vart vi än vände blicken såg vi herrelösa hundar, vars svansar inte bara var överkörda och platta, utan också helt svarta av fästingar. Runt stationen rörde sig ungdomar, mammor, hemlösa, caféägare, ja alla sorters människor – och sniffade lim. Vi hittade busstationen, där man enligt vad vi hade fått reda på kunde finna minibussar till Breb. Det var en mycket vacker byggnad, en typisk sådan man kan finna och beundra på instagramkontot Socialist modernism. Storslagna geometriska former. Generöst tilltagna fönster. Inte alls fyrkantig så som nidbilden säger, utan cirkulär, luftig, utopisk. Men golvet var fullt av sprickor. Alla biljettluckor var (kanske permanent) stängda, förutom en. Jag gick fram till mannen som satt där, och denna bild glömmer jag inte. Runt halsen bar han en namnbricka med ett tjugo, kanske trettio år gammalt foto på sig själv. Under alla dessa år hade han suttit där bakom glaset. Lucka efter lucka hade slagit igen. Nu var han ensam kvar. Ingen hade brytt sig om att byta ut hans namnbricka. Jag frågade: »Bus to Breb?« Han svarade inte. Men en man bakom mig i kön (det var alltså inte bara vi där) pekade på sin klocka. Genom att peka två gånger lyckades han kommunicera vilken tid bussen skulle gå, samt från vilken terminal. Vi gick till en affär vid stationen för att köpa vatten och tog en promenad i kvarteren runtomkring för att få en blick av stan. Jag tror att min vän lånade toaletten på ett litet café på en tvärgata. Jag minns det rumänska, rosa toalettpappret, alltid med mönster på. När vi kom tillbaka till terminalen stod minibussen full en halvtimme före avgång. Chauffören var snäll och lät oss åka med ändå, men vi fick stå i mittgången, vilket var allt annat än behagligt när han med gasen i botten körde i kurviga uppförsbackar upp i Maramures kuperade landskap. Jag mådde illa, men gjorde allt i min kraft för att njuta av vyerna. Landskapet var bearbetat av lien. På sluttningarna stod höstackar som väntade på att köras ner till byarna i dalarna med häst och vagn. Minibussen stannade vanligtvis inte i Breb, men vi sa till chauffören så att han stannade på landsvägen precis ovanför byn. Vi kom dit i rättan tid (jag var nära att spy). Nere i dalen kom det rök från skorstenarna. Vi tog vår packning och gick längs landsvägen ner till byn. Det dröjde inte länge innan vi hörde en hönas kacklande högre och mer dramatiskt än annars, följt av en yxa mot en stubbe.


Vi kom till familjen vi skulle bo hos. Det var ett hus med en stor veranda. Där på verandan skulle vi och de andra gästerna sitta varje morgon och varje kväll, för att inta ljuvliga frukostar och långa middagar. Men nu var det första kvällen och efter att dottern i familjen hade dukat vårt bord och satt på rumänsk traditionell musik från en dålig mobilhögtalare serverades en gräddig soppa med ärtor, morötter och kyckling. Bredvid oss på verandan satt ett rumänskt honeymoon-par som hade träffats på en teknikhögskola och ett medelålders australiensiskt par som skröt om sina resor. »On our honeymoon, we went to Syriah«, sa mannen med eftertryck, och väntade sig beundran från bordet.
    Vi åt och åt, utan att veta att både huvudrätt och dessert väntade. Polenta, kallad Mamaliga och grillad kyckling. Sedan: pannkakor fyllda med marmelad. Till allt detta: ett friskt rött vin i karaff, samt en stor flaska tuica, plommonsprit. Starka drycker som gjorde det svårt att sova på nätterna.
    Den första morgonen var en söndagsmorgon. Vi vaknade till kyrkklockorna från kyrkan mittemot huset. Vi går dit, där vi först ser det rumänska honeymoon-paret iklädda traditionella dräkter. De var tekniskt utbildade, de verkade moderna, men åt gudstjänsten ägnade de ändå största andliga uppmärksamhet. Det australiensiska paret går runt och fotar, utan minsta fingertoppskänsla. Vi sitter längst bak, lite på avstånd, bevittnande ett fascinerande skådespel. En och en stegar byborna in i kyrkorummet där interiören består av karvat trä, klädd med textilier i vitt, rosa, rött och grönt. Genom huvudöppningen bakom oss: gummor i folkdräkt och huckle, ryggarna krökta efter decennier av hårt arbete. Genom en mindre dörr närmare altaret: gubbar med instoppade skjortor. De sätter sig på golvet och ber. Det finns inga bänkar. Prästen rör sig i rummets hela rymd, sjungande på rumänska. I handen har han en lykta, vilken då och då slungas fram och tillbaka i hans grepp för att sprida rökelsedoft. Ingen musik, ingen annan röst ackompanjerar. Bara prästens stämma; ovan svaga, nästan ohörbara viskningar som dansar fram över golvet. Viskningarna är inte sång, utan böner, från munnar böjda mot marken. Det slår mig vilken hängivenhet jag bevittnar, en hängivenhet till det osynliga jag aldrig tidigare kommit så nära. Den kännetecknas inte bara av socialisering, av kollektiv tröst, utan snarare av ett djupt personligt sökande efter andlig kontakt, efter mening och uppfyllande av önskningar. »Kommer regnet och solen att tjäna vårt levebröd?« Sist kommer ungdomarna, klädda traditionellt som sina äldre. Religionen tycks inte, på denna gruppnivå, vara utdöende.


Jag skrev varje dag medan jag lät blicken vandra över sluttningarna, äppelträden och landsvägen, och tog in byns ljudbild av kackel, lekande barn och sprakande eldar. En dag cyklade vi runt i Maramures längs med landsvägarna. Vi kom till det lite större Ocna Sugatag där det fanns en huvudgata patrullerad av hundar som såg ut som vargar. Cyklade förbi en kvarn i Sarbi där vi tittade in hos en gammal gubbe som sålde skor han tillverkade själv. Vi tog varsin pinnglass i Budesti. Vår närvaro möttes i varje by av vakthundarnas skall och av de lösa hästarnas nyfikna steg.
    Om man gick ut på balkongen om nätterna reagerade hundarna vid minsta närvaro, ja de samlade sig på marken precis under. Det hände att vi gick upp för sluttningen mot landsvägen där minibussen gick för att ta en cigarett. Sista dagen innan vi skulle lämna Breb kom en hemlös hund springande mot oss. Bakom den, en ung kille i samma ålder som vi själva. Han kallade sig för Julius och hade långärmad t-shirt, bekväma byxor, vandringskängor och en rejäl ryggsäck med en transylvansk öl på flaska öppnad i sidofacket. Han bjöd på ölen. Julius var tysk, han var egen, en slags vagabond. På något vis kändes han lika antik som passagerarna på tåget mellan Budapest och Debrecen. Jag minns inte vad vi sa mer, men bakom oss hörde vi ett rop på rumänska. En gammal gubbe kom upp mot oss från byn och pekade på fältet till höger om oss. Julius översatte: det är hans mark där, sa han. Han bad oss att följa med. Det var en sluttande gräsmatta med några träd och två höstackar. Det visar sig att gubben har en allvarlig magsjukdom. Han håller sig ständigt för magen av smärta. Han behöver hjälp att fixa det sista med höet, för att det ska kunna köras ner till hans hus i byn. Han visar hantverket för de tre stadsråttorna, två från Sverige och en från Tyskland. Man samlar först det slagna höet som hunnit torka på två pinnar som ligger på marken. När lasset är lagom stort bär två personer det till höstacken, en håller där fram och en där bak. Man lassar på det nya lasset på stacken, varpå en av oss måste hoppa upp på den, hålla sig fast med en pinne som är nedstucken i marken och går rakt igenom stacken, och trampa runt i cirklar så att höet packas tätare. En del av det faller åt sidorna, varpå de andra kastar upp det igen till personen som trampar. Efter ett första arbetspass säger gubben åt oss att komma och sätta oss under ett träd. Han öppnar en tygpåse och häller ut allt innehåll: en flaska apelsinläsk och en slags smulig sockerkaka. Vi sitter och äter, vilar. Sedan fortsätter vi ett par timmar till, innan vi går tillbaka till byn. På vägen ner leder gubben oss till en bäck, och visar flaskor med läsk han lagt där, som kyls ner av strömmen. Vi får ta när vi vill, är hans budskap. Han tar med oss till sitt hus, och vi möter hans fru – en gumma med huckle. Gubben går in i huset medan vi väntar utanför, och kommer ut med en stor, grovt täljd träslev. Han vill ge den till oss som tack för hjälpen, men Julius menar att vi enligt seden bör tacka nej till gåvan.


Ett par dagar senare anlände ett franskt par som nog närmade sig 70-årsåldern. De hade bilat hit från Normandie. Gubben var korgmakare och skulle träffa andra sådana på någon slags workshop några mil bort. »Hur länge ska ni stanna i landet«, frågade vi. Han svarade med en långsam röst som tog stor hänsyn till betoningar: »I am staying in two months. My wife is staying in two weeks«, varav han sken upp och frun tittade på honom lätt irriterat. Han pratade mycket. Det vi hade framför oss på tallriken, sa han vid frukosten »is pigfat« och fortsatte med ett »ah, very tasty«. Faktiskt en älskvärd man. Man kan undra vad han gör idag, korgmakaren.

Vi lämnar Breb en tidig morgon. När Vasile skjutsar oss upp till landsvägen möter vi en annan bil i motsatt färdriktning på den smala vägen. De två kompisarna svänger mot varandra och låtsas som att de ska krocka, för att kvickt svänga åt varsitt håll igen. Vasile släpper av oss och vi ställer oss vid en gatuskylt där minibussen ser oss i dimman. Väl på bussen ser man inte många meter framför sig på vägen. Chauffören är emellertid obekymrad, han håller en hand på ratten, rökande en cigarett och skrattande i telefon, medan han kör upp och ner längs Maramures slingriga vägar, kvävd i dimmans vitgråa slöjor. Framme i Baia Mare går vi av på en annan hållplats än centralstationen, utanför universitetet. Det börjar ösregna och vi får några timmar att fördriva i staden. »Vi går in på universitetet och ser om de har något studentfik«, föreslår jag. Vakten släpper ivrigt in oss och hänvisar oss till skolans engelska och litteraturlärare. Horea Nascu heter han, men kallar sig för Mort Schubert, vilket på något sätt tydligen betyder »Jag är död«. Han har den typiska lärarlooken: bekväma skor, ett par lagom slitna jeans, en rutig skjorta, glasögon och en egensinnig mössa som ser ut som att den ska likna en jordgubbe. Det hör nog inte till vanligheterna att förbiresande söker sig hit. Det finns inget fik men han visar oss runt. Berättar om universitetet. Vi sitter en stund och pratar i hans arbetsrum. Vi berättar att vi varit i Breb, att vi ska ta nattåget till Bukarest, sedan ta oss ner till den grekiska ön Hydra, där Leonard Cohen hade hus och vistades flitigt i decennier, ända fram till sin död. Horea, eller Mort, gillade givetvis Cohen. Vi frågar om matställen och han rekommenderar Barbarossa som ligger på ett torg en bit från universitetet. Det har slutat regna, vi går ut från universitetet. Jag känner mig väl till mods. Det är något med kyrkor och universitet, som var man än är i världen får en att känna sig hemma.