HENRIK SCHEDIN
Rymdens meningslöshet och Izumi Suzukis Terminal Boredom
Rymden är tråkig i mina ögon, omänsklig och obegriplig. En stor tomhet utan slut, vilket gör att den känns lite meningslös. Vad har vi därute att göra egentligen? Därför har jag inte heller dragits till några rymdäventyr i den litterära världen och tagit ett omedvetet avstånd till science-fiction-genren. Varför skulle någon i sina sinnens fulla bruk lägga tid på att läsa om något så irrelevant och tråkigt som rymden?
Men av någon anledning drogs jag till Izumi Suzukis science-fiction noveller, kanske på grund av att de vid första anblick inte utspelar sig i rymden. Hennes noveller utspelar sig i avlägsna framtider och på andra planeter, men ofta i miljöer som är bekanta för den som har besökt Tokyo eller Yokohama. Berättelsernas verkligheter är uppvridna versioner av hennes eget japanska samhälle under sjuttiotalet. Det är science-fiction utan storskaliga krig mellan framtida civilisationer och svulstiga rymdskepp.
Som i novellen That Old Seaside Club, där berättarjaget befinner sig i ett Yokohama helt utan motstånd. Ett oroväckande perfekt samhälle där barbesök avlöses med shopping och nattklubbsvistelser. Platsen de befinner sig på är i själva verket ett vilohem på en annan planet, där individer tillåts att börja om och stanna på obestämd framtid men har möjlighet att återvända till sitt vanliga, eller riktiga, liv på Jorden. Vilohemmet och planeten är skapt så att inga bekymmer uppstår, men det som skulle kunna vara en sorglös tillvaro fylls ändå av minnen, dåliga samveten och kärleksproblem. Berättaren kan aldrig fly från det förflutna och hennes tidigare upplevelser har bitit sig fast i Jaget.
Den suggestiva och kusliga uppbyggnaden blir aldrig bombastisk utan är ett konstant malande i bakgrunden. Suzuki skapade världar där framtid och nutid flyter samman och läsaren befinner sig till slut i något slags anti-Arkadien. Ett försök till verklighetsflykt och utopiskapande, men verkligheten kommer ständigt i kapp författaren och mörkret sipprar in i berättelserna ändå.
Izumi Suzuki föddes 1949 i Ito söder om Tokyo, och jobbade inom restaurangbranschen och som skådespelare inom Pink Film, den i Japan omfattande erotiska genren som påstås vara mer konstnärlig, innan hon började skriva. Hon hamnade i science-fiction-facket för att det japanska sci-fi-magasinet S-F Magazine var det enda som ville publicera hennes första text, och därför fortsatte hon skriva inom genren då det var en möjlig försörjning. Hon levde i ett brokigt och kort äktenskap med den nu legendariska jazzmusikern Kaoru Abe. De fick en dotter tillsammans men var oförmögna att ta hand om henne så hon bodde större delen av uppväxten hos Suzukis föräldrar. Ett trassligt och sorgligt liv med andra ord och 1986 fann hon som enda utväg att ta livet av sig.
Hennes världsbyggen är varken dystopiska eller utopiska, hon verkar nästan ha ställt sig hopplöst ambivalent till världen och världarna hon skapade. Hennes karaktärers försök till förändring eller flykt leder snarare till besvikelse än befrielse. Trots att karaktärerna befinner sig på helt andra platser och i andra verkligheter kan de inte lämna det jordliga livet. De är snarare fast i samma mönster av huvudbry men under andra omständigheter och i sällskap av utomjordingar i vissa fall.
På samma sätt som hennes japanska kollega Kobo Abe, som ibland benämns som en science-fiction-författare, gör i boken Kvinnan i sanden, där Abe sätter ner en helt vanlig insektsamlare i ett surrealistiskt och kafkaeskt scenario. Insektsamlaren får sova över hos ett folk som bor bland sanddynor och fastnar i den porösa och torra omgivningen. En bok som är förvånansvärt underhållande med tanke på hur mycket den handlar om sand. Likt Suzukis karaktärer går det att känna igen sig i den skruvade situationen på något sätt.
Bortsett från novellen Night Picnic, så är inte Suzukis noveller några berättelser om apokalyptiska scenarier utan om en föreställd framtid där hennes konstiga samtid har skruvats upp till tusen. Drag hos samhället har förstärkts och det blir lätt obehagligt. Kanske känns Suzukis berättelser mer realistiska då jag läser dem i vår samtid. Tiden har nämligen hunnit i kapp henne då hon delvis skildrar världar som inte är så långt bort från nutiden, med videosamtal och konstant medieflöde. Novellerna är också inramade av ett suggestivt mörker och en alienation som jag tyvärr känner igen från vår egen tid. Det gör att Suzukis noveller känns tidlösa.
Det är ibland svårt att avgöra om novellerna är dystopiska. De genomsyras alla av ett mörker, men det verkar snarare som mänsklighetens inneboende mörker än ett upptornat framtida scenario. Hennes noveller är punkigt nihilistiska snarare än kommenterande och politiska som mycket av science-fiction genren annars är. I stället för att vara kamplystna och kommenterande, tycks sensmoralen vara den hopplösa ledan att vara människa som leder till samma meningslösa mönster oavsett tid och rum. Nedbrytande kan tyckas, men också en fin brygga mellan då och nu och samtid och framtid, människan förblir människa oavsett tid och plats.
Det är därför kanske inte så konstigt att Suzukis karaktärer blir uttråkade när de tvingas in i den tråkiga och obegripliga rymden. Som sagt, vad ska vi där att göra? Samlingens titelnovell Terminal Boredom, ‘slutgiltig uttråkning’ på svenska, är också den mörkaste och skrevs kort innan Suzuki tog sitt eget liv. Där är Tokyos ungdomar matta, infertila, uttråkade och arbetslösa i ett samhälle där TV och popstjärnor är den enda behållningen, de äldre generationerna är däremot mer livfulla, så något tycks ha hänt i närtid. Gamla filmer och popkonserter visas konstant och överallt och agerar verklighetsflykt för stadens invånare. Varför världen ser ut så är oklart, men det finns en lösning. Det går att operera in en anordning i hjärnan så att världen blir mer uthärdlig och råder bot på den dödliga uttråkningen, och det går att koppla ihop medvetandet med en partner för att ersätta den sexuell aktiviteten som ingen har ork till längre. Novellens slut är makabert men plötsligheten är tyvärr inte så tillfredsställande.
Att experimentera med verkligheten är inte unikt för science-fiction genren, det är grunden för mycket litteratur och berättande. Fabler, mytiska berättelser eller folksagor har alla drag av verklighetsförskjutningar vilket kan förenkla berättandet och så klart underlättar att skapa dramatik. Det är heller ingen ny spaning att vi människor har förundrats och spekulerat kring himlakropparna sedan tidens begynnelse. Att bli hänförd av en natthimmel eller solens återkommande upp- och nedgång är enkelt, och därför inte så konstigt att vi gör mänskliga tolkningar av rymden bortom fysikens siffror. Det gör det ofattbara och oändliga greppbart när det ryms inom vår dygnsrytm och vi kopplar de fysiska fenomenen till vår vardag och kultur.
Den där tomheten och lekmannens okunskap om vad som finns bortanför vår atmosfär samt oförmågan att sia i vad som komma skall ger också rymden potential. På många sätt går det att se rymden och framtiden som en tabula rasa. Vissa vet numera en hel del om rymden, men mycket är fortfarande höljt i okunskap och spekulationer. Troligtvis är det just det som gör science-fictiongenren tacksam att verka inom. Om det vi inget vet kan vi fylla med fantasi och berättelser.
På samma sätt använde Suzuki det vi inte vet något om och placerar ut sitt samtida Japan i rymden för att kunna göra vad hon vill med sin omgivning. En blandning av smart och bekvämt. Ute i rymden och i framtiden var hon fri nog att betrakta hur hennes samhälle var eller skulle ha kunnat vara.
Om det är något vi ska använda det meningslösa intet till så får det väl bli att fylla den med mening och god litteratur. De fysiska processer som sker där ute kan gott ske på ljusårsavstånd för min del, låt det tugga på i oändligheten. Men om vi förmänskligar rymden och placerar ut oss själva där genom karaktärer och berättelser så kan jag gå med på att bli lite intresserad.