SIGRID ARÉN
”SAPERE AUDE” ELLER DEN RÅDANDE SKRIVKRISEN
Den svenska skolan är ett återkommande ämne i den politiska debatten. Det som en gång var ett föredöme för andra länder är nu ett minne blott. I ljuset av den senaste tidens alarmerande mätningar av den bristande läs- och skrivkunnigheten hos elever i grund- och högskola framstår situationen ha urartat.
I utbildningsradions reportage ”Skrivglappet” utforskas den tilltagande krisen. Handskrivandets död har lett till att unga gått miste om basal kännedom gällande korrekt meningsuppbyggnad, ordkunskap och stavning. Men reportaget belyser främst hur den bristande skrivförmågan inskränker på ungas kompetens på arbetsplatser och högskola. Konsekvenserna av detta är minst sagt oroväckande: i mätningarna erkänner hälften av cheferna att de valt bort unga ansökande som annars uppfyllt övriga kriterier. Lärare på högskolor vittnar om hur elevers skriftliga prestationer i hög grad inte motsvarar vad respektive utbildning kräver. Det akademiska skrivandet är en konst i sig, men har en student inte med sig rätt färdigheter sedan tidigare blir det en plågsam och lång startsträcka att skriva tentamen och uppsatser.
En annan sida av problematiken UR blottar utan att fördjupa sig i, är hur stigmatiserande inkompetensen är för de unga som befinner sig i skrivglappets mitt. Har en elev passerat gymnasiet med godkända betyg utan att konfronteras blir det av naturliga skäl en smärtsam insikt att plötsligt inte räcka till. Detta tycks symtomatiskt i förhållande till redan konstaterad vetskap kring så kallad funktionell analfabetism, där en individ som har problem med mer avancerade skrifter på grund av skam eller en känsla av utsatthet istället avstår helt från de sammanhang där svårigheten kan exponeras.
Dilemmat den rådande debatten utkristalliserar är hur skolväsendet ska tillämpa klassiska inlärningsmetoder och samtidigt förbereda eleverna inför den digitaliserade arbetsmarknaden. Är det förlegat att förespråka handskriften vid inlämningar och prov framför datorer. Och har de vuxna rent utav svikit den yngre generationen?
Rätten till läskunnighet ombesörjs indirekt via FN:s definition av flera punkter på listan över de mänskliga rättigheterna. UNESCO uppmärksammar läs- och skrivkunnighet som en avgörande förutsättning för ett välfungerande och demokratiskt samhälle. Detta har i över femtio år verkat som legitimerande kraft för deras alfabetiseringskampanjer i länder med utbredd eller påtaglig analfabetism.
För oss är det idag en självklarhet – och en grundläggande egenskap – att via tal och skrift uttrycka oss fritt och i längden påverka utformandet av våra liv. Föreställningen om läskunnighet som frihets betingat hör historiskt samman med upplysningens kunskapsideal och förnuftsdyrkan. Enligt Kant innebar upplysningen: ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet.” Det konkretiseras med frasen ”Sapere aude”, eller ”ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd, utan någon annans vägledning”. Kant såg i upplysningen en långsiktig process som skulle behöva tid för att verkställas.
Alternativt kan man i den svenska historien urskilja en mer materiell och maktcentrerad utveckling. När boktryckarkonsten spreds tills Sverige från kontinenten på 1400-talet var det början på en kommande allmänspridning av läskunnighet, ett skeende som alltså föregick upplysningens inträde. Men det var först under sent 1600-tal förändringen trädde i kraft på riktigt – detta på grund av en ny kyrkolag som beordrade husförhör i hemmen för att avstämma folks bibliska kännedom. Det medförde en nödvändighet gällande alla församlingsmedlemmar att kunna läsa exempelvis Luthers lilla katekes. Denna progression illustrerar hur inlärningen användes som ett medel, nästan repressivt om man så vill, för att säkra religiösa dogmer och bibehålla stabilitet.
Utifrån olika historiska kontexter visar sig läskunnigheten framväxt handla lika mycket om frihet som om makt. Med risk för en hårdragen liknelse kan man å ena sidan hänvisa till den klichéartade aforismen ”kunskap är makt” som attribuerats Francis Bacon, vilket implicerar att kunskap är det främsta verktyget för handling eller förverkligande. Å andra sidan kan man i linje med Foucaults teorier om hur olika typer av maktrelationer förutsätts av en viss typ av vetande – kunskap som i sin tur distribueras i avgränsad form i syfte att upprätthålla en maktordning eller livnära ett system.
För att återknyta till samtiden tror jag man måste belysa de instanser som ”producerar” den kunskap vi omges av i det dagliga livet. Som Anders Olsson skriver i Tankar om läsning är situationen vi nu erfar långt ifrån den intellektuella ”frigörelse” (ordvalet kan uppfattas missvisande då denna frihet hos Kant var relativ) Kant såg nödvändig, vilket var en reaktion på den individuella underkastelse monarkin och kyrkan fodrade. Även om auktoritära styrelseskick är på frammarsch runtom i världen är kultur- och underhållningsindustrin otvivelaktigt dominerande förmedlare, än värre att de förra använder det senare för att främja egna intressen.
I media ser jag en tendens att den rådande läskrisen förskjuts till att ha uppstått hos och endast angå ungdomen. Vi, min generation, utmålas pejorativt som formade och stöpta av internet och sociala mediers kortfattade kommunikation och ihärdiga konsumtion av ett oändligt informationsflöde. Som språkliga avfällingar i kontrast till de äldres bildning och språkbruk. Att teknologins framsteg står i strid med en tidigare definition av bildning och intellektuell förmåga är kanske inget nytt. Och ja, tiderna ser annorlunda ut: De första raderna i Iliaden eller Heidenstams ”Ensamheten tankar” hör inte längre till den gemensamma kulturella referensramen. Men samtidigt är dagens barn och unga inte subversiva digitaliserade individer utan snarare bästa tänkbara konsumenter i den nuvarande hegemoni de föddes att leva i. En där kunskap och litteratur liksom all annan information förväntas kunna förbrukas i likhet med andra varor för att sedan lämnas därhän; det svårsmälta konkurreras ut av det mer lättillgängliga; god skrivförmåga står i stark korrelation med läsning och stärks i takt med kontinuerligt djupt läsande. Denna tankegång bär i sig självt med sig en inneboende elitism jag snarare ser som ett resultat av den ojämlikhet splittringen skapat.
Att kunna tillgodogöra sig längre texter eller skönlitterära verk ger en inblick i andra sätt att tänka, öppnar upp för en vidare förståelse av olikheter mellan människor och kulturella traditioner. Det senare möjliggörs av att alla får samma potentiella tillgång till skrivandets praktik, annars blir det svårt för akademiska och litterära verksamheter att representera samhällets mångfaldhet. Självklart ligger det tunga ansvaret hos skolan att fånga upp elever i tid och inte låta undervisningen påverkas av marknadstrycket. Men utbildningskrisen bör inte reduceras till ett epifenomen, i en tid fortsatt präglad av innovationsoptimism och ständig utveckling tycks det vara ett regressivt uttryck av samma tillväxt.
Avslutningsvis tror jag inte oron ligger i att unga inte vältrar sig över Heidenstams lyrik, utan i det växande tomrum av uttryck och berättelser som är gemensamma och gränsöverskridande. Resultatet blir ytterst ett hot mot – om inte demokratin – så det nuvarande och kommande kollektiva minnet.
Vi tycks befinna oss i ett tidsskede där Platons avståndstagande och kritik beträffande det skrivna ordet i dialogen Faidros fått omvänd betydelse: ”din uppfinning kommer att skapa glömska i lärjungarnas själar, eftersom de inte kommer odla sitt minne.”
Skrivglappet. 2020. Utbildningsradion. Tillgänglig: https://urplay.se/program/217798-skrivglappet [Hämtad 2020-09-2]
Olsson, Anders, Tankar om läsning (Stockholm: Themis, 2015)
Pleijel, Hilding, Katekesen som svensk folkbok: en historisk översikt (Lund: Gleerup1942)