SIGRID ARÉN
Sorgeinventering
Följande är ett utdrag från min pågående inventering
1. Under berättelsens gång avslöjar berättarjaget löpande mer om sig själv, men man får aldrig veta vad hon heter. Tanken är att den inledande reflektionen kring det antika stilgreppet sphragis ska resultera i ett slags cirkelkomposition där berättaren till slut är summan av de levda erfarenheter, tankar och relationer som presenteras under textens gång. Min tanke är någonstans att berättaren på ett metalitterärt plan våndas mycket över den jagcentrerade litteraturen, hon vägrar skriva om sig själv och har men när hon väl börjar göra det utraderas ganska snabbt det egna jaget. Historien, samtiden, livet och kärleken träder in i berättelsen. I längre avsnitt närmar hon sig sin farmor, en suggestiv gammal kvinna som för berättaren alltid framstått som vimsig och onåbar.
2. Den första mars femtonhundra åttiotre skrev Montaigne ”Läsare! Här har du en uppriktig bok”.
3. Samma sekund demonterade han självuppriktigheten för all framtid.
4. När jag sedan lutar kinden mot bältet tills det skaver in i huden och eftermiddagssolen färgar molnen rosa över E4:an vid Mälarhöjden ut mot Helsingborg är det tredje mars och exakt en vecka sedan Ryssland invaderade Ukraina. Överallt är det banderoller, reklamskyltar och fasader upplysta i blågult för att visa sitt stöd för det ukrainska folket. Att hela landet plötsligt är dränkt i fäderneslandets färger vore annars otänkbart, det är nästan lite ironiskt, mitt i allt det fruktansvärda.
5. Under januari och februari månad den vintern grät jag överallt: desto mer offentlig platsen var desto häftigare gråten. Det skedde ett slags besynnerlig synergi mellan mina tårkanaler och antalet potentiellt uppmärksamma blickar som omgav mig. De var som tur var upptagna med sitt. Jag insåg att det är den obönhörliga anonymiteten jag älskar med Stockholm, staden som är känd för sin kylighet. Något folk inte sällan använder som en motivering till varför det är svårt för en nyinflyttad att bli en del av den. Det är därför den perfekta metropolen. Först och främst var risken att stöta på någon jag kände oftast minimal, jag hade vänner i Stockholm men inte tillräckligt stort nätverk av bekanta för att träffa folk på tunnelbanan eller gå in i en gammal klasskamrat på ICA. På sin höjd kunde jag se någon jag läst samma kurs som mig på universitet sitta på perrongen eller två säten fram på tåget, men de hade man ju ändå aldrig pratat med förutom artiga hälsningsfraser utanför seminariesalen. I ett annat sammanhang uteblev därför som oftast ett erkännande av varandras existens, då det krävde att man tog ögonkontakt med varandra, något som kunde ursäktas av det skymmande folkvimlet nere i underjorden. Om jag minns rätt är det en passage i Willy Kyrklunds Tvåsam där vaktmästaren åker buss genom 50-talets Stockholm. Berättaren beskriver hur resenärerna sitter i ett slags på förhand intränad position, där nacken vilar i en trettio graders vinkel, precis tillräckligt för att slippa möta påstigande utan att verka avvikande. Idag fyller kanske mobiltelefonerna samma funktion. Båda erbjuder dock samma kollektiva anonymisering.
Det fanns inget olustigt i att gråta besinningslöst bland alla dessa främlingar. Jag kände mig som en iscensättning av all musik, olika podcaster eller ljudböcker som fyllde deras öron. Jag brukade fantisera om vad personen bredvid eller framför mig kunde tänkas lyssna på: mannen i övre medelåldern med lite för åtsittande kostym, välkammat gråsprängt hår och scarf låtsades att han inte lade märke till mina mascarautblandade tårar, var det kanske en historiepodd om slaget vid Austerlitz han lyssnade på? Femtonåringen som med jämn och något nervös frekvens drog höger hand genom håret med han inväntade ett svar på ett meddelande som skymtade en grön bock, signalementet för att det var läst, han lyssnade garanterat på Eminem eller kanske Devil in disguise. Det senare hoppades jag. Kanske för att jag kvällen före sett Black hawk down.
6. Jag älskar inte Stockholm men vi vet vart vi har varandra. Kanske kommer jag till och med bo här resten av mitt liv, jag kommer i alla fall aldrig bli besviken nog för att behöva lämna staden; förutsättningen för avgrundslös besvikelse är orimliga förväntningar och några sådana har jag inte.
7. Enda gången jag blev tillfrågad hur det var med mig var en regnig kväll på en tvärgata till Hornstull, ned mot vattnet. Jag hade gråtit oavbrutet i säkert en timmes tid och det var svårt för mig att navigera till min systers lägenhet som egentligen bara låg på andra sidan holmen. Men jag var handlingsförlamad, fötterna stelfrusna. Min syster ringde av en slump efter som jag temporärt flyttat in hos henne, och hörde på min röst hur det stod till. Jag kunde höra ett stråk av irritation i hennes tonläge. Inte för att hon var trött på mig, hon var nog bara helt oförstående inför hur en och samma människa kunde gråta i dem kvantiteterna. Agnes bad mig vänta i korsningen mellan Moldau och Bio Rio. Jag sa okej och vände mig mot gatuväggen för att bli osynlig medan jag väntade. Plötsligt lade en kvinna sin hand på min axel och jag vände mig om.
– Jag ville bara kolla om du var okej? Sade hon.
Hon såg ut att vara i övre medelåldern, grått hår uppsatt i en stram tofs, kappa och knytblus men med ett par lite slitna jeans som fick henne att se mer avslappnad ut. Hennes never full bag fick mig att tänka på mamma, i en sådan rymdes alla tänkbara och otänkbara förnödenheter.
– Det är okej, jag väntar på någon, fick jag till slut ur mig.
Vilken någon?
Jag väntade på ingen.
Hon tittade missmodigt på mig men log sedan lite försiktigt och gick vidare.
Antagligen stannande hon för att det var vid Hornstull och för att jag stod i uppknäppt jacka och klarblå velourbyxor med strass på rumpan mitt i vintern och återigen mascara i hela ansiktet. Jag förstod direkt vad hon tänkte, även om hon måste blivit lite lättad över att jag inte var påverkad. När jag kommer att tänka på det skedde en liknande händelse i Göteborg månaden dessförinnan, strax innan jul, men då hade kvinnan börjat prata med mig på engelska: ”Is she OK?”
8. På insidan av min utgåva av Anna Karenina står det ”Sigrid 2011”. Jag tror jag läste den under sommarlovet det året och har inte läst om den sedan dess. Det som gjorde starkast intryck på mig var den avslutande delen när Anna slänger sig framför ett tåg efter uppbrottet från greve Vronskij. Efter åttahundra sidor slaviskt genomlidande av obegripliga efternamn och societetsskvaller värkte det plötsligt till i mitt bröst av förundran, hur kunde hon känna så mycket? En sak fick jag klart för mig: vid olycklig kärlek, då slänger man sig framför ett tåg. Sådan är kärleken.
9. En vändpunkt var Ed van der Elskens Love on the Left Bank. Jag ville att det skulle kännas som i fotografierna, men jag förstod nog inte att Ann och hennes vänner på något oklart sätt egentligen var prostituerade. På första sidan skriver Van der Elsken” The text accompanying the photographs is entirely fictional and is not related to any living person”.
10. Min psykolog tröstade mig med orden: nu har du i alla fall något att skriva om (jag svarade inte men tänkte: du har ingen aning vad jag skriver om. Jag skriver hellre om lammgamar och hakparentesens dubbla funktion i Sapfos diktning än det här. Kanske borde jag skriva mer om just det här: men vad finns det för poäng med det?)
11. Medea nr 1: Ovanstående fick mig genast att likna mitt beteende efter att ha blivit lämnad vid Medeas när Jason överger henne. Mitt uppbrott kunde alltså inte bara få vara ett uppbrott som vilket annat uppbrott som helst. Det var som Medeas uppbrott: arkaiskt, blodigt och hämndlystet. Typiskt mig. (med skillnaden att jag riktade det blodiga och det hämndlystna mot mig själv och inte mot min Jason. Min Jason hade ju varken lämnat mig för någon annan eller försökt ta våra barn ifrån oss. Vi har inga barn och min Jason har inte gjort något fel. Jag kan egentligen inte vara arg på honom, hur mycket jag än önskade det.)
12. När min vän rengjorde skärsåren i min panna sa han ”det ser ut som att du burit en törnekrona”. Det var en sakral stund och det uppstod en märklig form av intimitet när han smorde in såren med aceton, lite som sista smörjelsen tänkte jag. Jag lovade att det var sista gången, tveksamt om han trodde mig. Tveksamt om någon tror på sista smörjelsen.
13. Deus semper maior. På 50-talet blev min farmor tillfrågad att medverka som tribunalmajor i kungliga Lottakåren. Under marschens gång fick en viss greve upp ögonen för henne. Jag vet inte om det var farmors oskuldsfulla ansikte eller det faktum att hon höll svenska flaggan i händerna som fick greven på fall: greven hade egentligen inte mycket till övers för brunhåriga flickor.
14. Några dagar senare läste jag i en roman om en man som i ett berusat tillstånd skurit upp hela sitt ansikte med en glasskärva. När han sedan diskuterade händelsen med en nära vän sa han att han kände sig som en tonårstjej, att det var en infantil och pubertal ångesthantering som inte passade en trettioårig man. Vännen svarade att en tjej aldrig skulle skära sig i ansiktet, inte under några omständigheter. Det hade han aldrig hört talas om. Ännu en gång fick jag min brist på femininitet bekräftad för mig: inget jag företog mig, inte ens mitt självskadebeteende, hade i slutändan en kvinnlig konnotation.
15. (Definition av historicism) Jag vill känna känslan Lee Miller utstrålar när hon ligger i Hitlers badkar strax efter Tysklands kapitulation: Queen av gravskändning.
16. Det är vansinne, detta att vara utan dig.
17. Medea nr 2: Farfar menar på att jag och farmor är lika i det att vi besitter samma sensibilitet, vari denna sensibilitet ligger har jag däremot inte kunnat fastställa, men jag har mina spekulationer. När vi är nedstämda gillar vi båda att stryka en katt medhårs och titta på Gudfadern. Vi blundar vid blotta synen av ett vapen och håller för öronen vid varje pang-pang-ljud. Vi är lika på det sättet, min farmor och jag. På tal om sensibilitet tror att jag och farmor tillhör en grupp kvinnor vars karaktärsdrag kan spåras i rakt nedstigande led till Medea. Medeakvinnor kan vi kalla dem för, eller oss. Kännetecknande för en medeakvinna är hennes utsvävande känslouttryck som pendlar mellan extrem sårbarhet, apati och ilska, inte nödvändigtvis förekommande i den turordningen. En medeakvinna tar till dramatiska gester för att testamentera sin sorg (hon är trots allt född ur ett drama, ab ovo), ofta benämns hon lite pejorativt för dramatisk. En medeakvinna känner så starkt att även det hon känner att hon inte känner resulterar i en likgiltighet kraftigare än all viljestyrka i världen.
Medeakvinnans sorg är som ett tveeggat svärd mot männens mer simpla värja: sårbarheten är både vad som får dem att stanna och att gå. Efter att de punkterat hennes hjärta förmår de inte dränera henne på det barmhärtiga viset (alltså hänga henne upp och ned på med vristerna fästa i taket); de är rädda för hjärtats storlek och tar det säkra före det osäkra genom att låta henne förblöda av sig självt. Har de tur kanske hon egenmäktigt gör slut på sitt lidande. Men medeakvinnan älskar sitt lidande; hon är närmast konstituerad ur lidandet.
När min pojkvän (f.d.) med knäppta händer och saklig ton bekände för mig att han <kanske inte längre var kär> kastade jag intuitivt en kniv i golvet. Att kniven träffade just golvet och det med bladet oskatt är typiskt för medeakvinnans kontrollerade irrationalitet. Till exempel tog jag sedan ett inramat fotografi föreställande en inhägnad häst och kastade i golvet. Självklart gick den inte sönder, det var ett fotografi jag fått av min far.
Dramats följande akt utspelade sig i badrummet. Om jag minns rätt satte jag mig i badkaret med kläderna på, vattnet var kallt då min pojkvän badat tidigare samma dag (Han badade varje dag). Min pojkvän satte sig på toaletten och tittade oförstående på mig (fortfarande med knäppta händer): hur talar man till en Medea? Antagligen är det sämsta tänkbara att be henne lugna ner sig, av erfarenhet brukar det få motsatt effekt.
Den tredje och sista akten var utmattningen: Medea grät i pojkvännens famn och vaggades till ro med orden jag älskar dig med (han hade tagit av de blöta kläderna och trätt på mig nya). Kränkt av att bli både lämnad och älskad på samma gång rusade hon ut därifrån utan att veta om hon satt på sig skorna eller inte. På grund av att hon rusade ut den förmiddagen vågade han inte lämna henne. Han satt kvar hemma i köket med tystnaden, antagligen med händerna ännu tillknäppta. Hon älskade verkligen hans händer.
Av en ren händelse läste jag några dagar senare Medealand där Medea råkar ligga just i ett badkar med kläderna på (även den Medean är klädd i svart). Min skam var daterad 431 f.Kr.
18. När vi ännu en gång skildes åt för sista gången minns jag att han sa till mig: vi är båda rationella människor. Jag tror även det rationella är en kulturell konstruktion.
19. Jag tror att kärleken alltid är en mesallians.
20. Mesalliansen följer en nästan dialektisk logik men när det gäller människor är det svårt att särskilja vem som är tes respektive antites, oavsett förblir ju syntesen densamma. (Jag föredrar att identifiera mig som tes, med risk för dålig självinsikt. Jag tror vi alla gör det i viss mån men utan tes ingen antites och vice versa. Vem som utgör det ena eller det andra kanske i slutändan bara är en ren tolkningsfråga och när man väl blir syntetiskt sammansmälta kommer man inte tänka på det ändå. Det är de misslyckade mesallianserna som vållar stor bitterhet: jag kommer alltid klandra dig för att du inte helhjärtat gick upp i mig och mina teser och samma för dig: du kommer alltid ångra att jag inte var tillräckligt lik dig. Farmor och farfar var i ett tidigt skede varandras antiteser och därför bröt de också upp vid ett flertal tillfällen. Hur de ändå lyckades återförenas berodde på att farfar i sin gravitetiska manlighet med tiden gick upp i en tes om denna manlighet medan farmor med tiden anammande en kvinnlighet som blev dess antites. Där och då fann hon en emancipatorisk glädje i att lämna farfar så fort hon tröttnat men likväl höll den sig inte länge: hon föll tillbaka i hans armar och för varje gång blev hennes kvinnlighet försatt i en starkare omloppsbana kring farfar. Han var en jordnära man. Jag tror man kan kalla det för falloscentrism.)
21. Du var mer som den orörlige röraren: en typiskt manlig egenskap.
22. Jag praktiserade självsvält som ångesthantering: en typiskt kvinnlig egenskap.
23. Proust trodde på böcker, eller läsning snarare, som ett medel och inte ett mål i sig. Till viss del håller jag med honom. Jag vill hävda att boken är ett effektivt kommunikationsmedel när andra alternativ uteblivit. Anledningen till varför jag bemödade mig med att skicka tillbaka den klarröda boken var för att jag inte kunde stå ut med tanken på att ha en bok med titeln förälskelse och kärlek i min bokhylla från någon som inte ville ha mig.
24. Ur anteckning från mobilen: typiskt mig. Jag började alltid skriva om händelser innan de ägt rum, då vissheten om att de en dag skulle göra det ingav mig en viss säkerhet, en övertro på min formuleringsförmåga. Följdriktigt motsvarade aldrig de förutspådda händelserna mina otåliga tolkningar av dem. Nu står jag här och inget i det stämmer med den levda erfarenheten. Jag har skiftat tempus.
25. Jag blev besatt av romanen Malina, läste den igen och igen, korsade sidorna och de gator som inte längre var mina, där du bodde, nu ensam, utan mig, och allting var precis som det alltid varit.
26. Jag beställde ett exemplar av romanen till din adress, kanske hoppades jag att den skulle tala för mig och dig och världen när jag inte längre kunde tala direkt till dig, även fast vi aldrig riktigt kunde tala med varandra.
27. Jag undrar om du läst den. I och med att det var omöjligt för mig att ta reda på det, läste jag den igen, och en gång till, tills jag sedan bestämde mig för att aldrig läsa den igen, jag var tvungen att ta mig samman, utplåna ordet igen.
28. Jag fastnade för Bachmanns fascination inför brevbärare. Inte bara därför att du en gång, innan jag lärde känna dig, arbetat som brevbärare, även om jag alltid njöt av vissheten om din svala skugga i varje gatuhörn och skymtande trappuppgång jag passerade förbi. Du brukade dela upp staden efter de områden du delat och inte delat i. Du var precis som brevbärarna hon beskrev: ett romantiskt ideal, en ödmjuk Hermes. Min hjälte. Efter dig förstod jag innebörden av den verkliga brevhemligheten. Den ryms i de brev som inte skrivs, och om de mot förmodan skrivs står de utan avsändare. (Jag skrev ett mejl om dagen utan att skicka dem, fast jag skrev in din mejladress som mottagare, för att det skulle kännas mer verkligt. Efter ett tag hade jag nittiotre utkast fördelat på två kvartal.
Enkel matematik.)
29. Det finns fler böcker. Gå vidare.
30. Börjar om från början. Torsdag. Ensammiddag. War and Peace.