tusen nätter

SIGRID ARÉN

I språklösheten möttes vi,

bland det genomträngande myllret,

men drömmarna talade samma språk,

och vi vårt eget,

jag tänkte att kanske sprängde det alla

barriärer

så bröt vi tystnaden med stillheten:

körandes bort ifrån de folktomma gatorna,

ödeläggelsen i stadens Hjärta,

förbi takåsarna som skimrade av månens gulaktighet,

och ljuset som reflekterade smutsen på bilrutan,

och du sa att det sken som

om vi vore i Kairo,

men där är natthimlen aldrig helt stjärnfri

du berättar om Mahfouz:

en miljon, om inte flera tusen till

beskrev du orden han skulle tillägnat asfalten vid

slutet av vägen:

rent hypotetiskt är

krönet alltid bara början på något efterkommande,

en ständigt pågående ström som korsar

tidsrymder, försätter landsgränser,

förbinder oss till varandra,

accelererar,

vi stannar upp och

inväntar rödljuset – kamouflerar

kroppen för att undgå metamorfosen

men där finns inget

utom förstening, flykten

från själva förflyktigandet

är att beröva meningslösheten

dess inneboende mening,

så upptar vi att undflys

och kvarblir i nätterna,

talandes sitt

alldeles egna språk,

vänder vi tillbaka till

drömmarna och minns

dem som bilder efter

upplösta ikonografier

vi kör vidare,

och våra tankar rymmer

åter tusen sidor

och existerar av natten

som inte erbjuder något bokslut