JOHANNES MILICH
ATT ODLA SIN TRÄDGÅRD
“Jag upplever en fruktansvärd klarhet under de ögonblick då naturens skönhet uppenbaras för mig. Jag är inte längre medveten om mig själv och bilderna kommer till mig som i en dröm.” - Vincent van Gogh
Under en resa förra hösten åkte jag från Aten till norra Grekland för att besöka det svenska gästhemmet i Kavala. Planet var litet och flög lågt. Det var tidig morgon och när novembersolen steg upp fick jag se det grekiska landskapet i all sin skönhet och mystik. Det till synes oändligt djupa havet, de otaliga öarna, kustremsorna och de höga, karga bergen - vem kan vara likgiltig inför dessa vyer? Allt detta bjuder in till en förundran över existensen och en törst efter berättelser. “Det var det här Homeros såg när han skrev Odysseus, om han nu inte var blind”, tänkte jag. Ja, den grekiska mytologins kulturlandskap växer fram ur detta naturlandskap. I betraktelsen av mötet mellan naturen och människan skapas mytologins arketyper, säger och berättelser, vilka fortsätter att kasta ljus över livet och världen in i våra dagar. Friedrich Nietzsche skriver: “Hur kommer det sig att Homeros skildrar så mycket åskådligare än andra diktare? Eftersom han skådar så mycket mer. Vi talar så abstrakt om poesi, eftersom vi alla vanligtvis är så dåliga diktare.” För att förstå mytologin och poesin behöver våra ögon och öron vara öppna inför tillvaron. Poesin föds när vi övergår från att betrakta världen som död materia till att se den i levande berättelser. I den grekiska föreställningsvärlden där myt, religion och politik var intimt sammanlänkade, tillhörde poesin fler än poeterna. Vi kan på så vis kalla det för en poetisk kultur.
Att skriva om det antika Grekland är svårt. Ämnet är brett och djupt, det ligger på samma gång så nära och så långt bort från oss. Redan i grundskolan får man lära sig att Aten är demokratins vagga. Man får läsa om kulturens gudar och ekonomiska förhållanden. Man fortsätter att stöta på ämnet överallt, i gymnasiet och på universitetets human- och samhällsvetenskapliga institutioner. Och ändå har jag hela tiden haft en känsla av att inte ha bottnat. Det var först den där morgonen på flyget till Kavala som poletten föll ner. Det var då den grekiska litteraturen började tala till mig, det vill säga beröra mig som om jag var en av dem, som om jag levde i deras verklighet.
Genom att studera historien utifrån moderna begrepp kan man lära sig mycket, men endast i förhållande till sin egen horisont. I historiska ämnen tenderar vi att forma stoffet efter våra egna kategorier. Vi analyserar historien utifrån klass, kön och etnicitet, och synliggör på så vis hur dessa strukturer förändrats genom historien. Men kan vi utifrån dessa studier verkligen förstå denna kultur, denna värld? Det är något helt annat jag vill komma åt, när den tidiga Greklandsmorgonen rör mig in på skinnet. Jag inser att det enda sättet att på riktigt förstå en annan kultur är genom litteraturen. Det är bara så vi minskar distansen mellan oss och dem. I bästa fall kan läsningen få oss att transcendera, överskrida våra nuvarande föreställningar och villkor. Kunskap, det är att förstå, och att förstå tar tid. Vi skapar förutsättningar till förståelse genom att kännas vid vissa fakta och tillägna oss olika erfarenheter. Till slut kan en till synes föga betydelsefull iakttagelse slå till en viss nerv inom oss, och ge upphov till en intuitiv kunskap som kastar nytt ljus över allt vi tidigare har lärt oss. Och det är efter att ha nåtts av en sådan insikt som den riktigt intressanta resan börjar.
*
I det antika Grekland rådde under lång tid en stark föreställning om historiens cykliska karaktär. Till skillnad från dagens framåtskridande innebar begreppet revolution återgång, och betecknade återkommande övergångar mellan fyra politiska system; monarki, demokrati, oligarki och tyranni. Vart och ett av dessa system förväntades med tiden falla på eget grepp, och lämna vägen öppen för ett annat. I den grekiska mytologin, liksom i de atenska tragedierna, poängteras historiens makt över människan. Både den enskilda människan, hennes släkt och hennes kultur möter öden vilka hon inte kan undfly. Över teaterkonstens kanske mest kända släkt, kungafamiljen i Thebe, har förfäders tidigare misstag framkallat en förbannelse, vilken hemsöker släkten från generation till generation. Det är denna kraft som får Oidipus att blint döda sin far och gifta sig med sin mor, hans son Polyneikes att försöka erövra makten utan att hans egen tid är inne, vilket får honom att dö i striden mot sin broder Eteokles, som försvarar staden och som dör i samma strid. Förbannelsen når också Antigone. Hon begraver förrädaren Polyneikes kropp vilken Oidipus svåger Kreon, tillförordnad kung, beslutat ska lämnas obegravd åt gamarna. När Antigone bryter mot Kreons lag döms hon till döden, och i Sofokles drama Antigone, mynnar det ut i en politisk antagonism vilken driver motsättningen mellan familj och stat, mellan religiös och världslig lag till sin spets. Betraktaren eller läsaren kan inta en subjektiv ställning, men argumenten i sig tycks ta ut varandra, vart och ett med stöd av dess egen logik. Hegel kallade dem för sedliga makter; de auktoriteter människorna åberopar för att legitimera sina beslut och ståndpunkter. De sedliga makterna är tidlösa och hamnar inte sällan i konflikt med varandra, därav kulturens svårighet att uppfinna en hållbar moral. Statens moral ser till exempel ofta annorlunda ut än familjens moral.
Mänskligheten får aldrig vila från dessa splittringar. Jag ser här både en historisk och en tidlös eller cyklisk nivå. På den historiska nivån förändras verkligheten. Så kallade traditionella levnadssätt hamnar i konflikt med, och utbyts successivt mot, nya strukturer. Landsbygden blir allt glesare och staden allt tätare. På den tidlösa nivån finns absoluta konflikter så som individ kontra kollektiv. Som enskilda människor är vi splittrade mellan olika makter och olika moraliska system. Vi klyvs mellan vad vi vill vara och vad vi är, och olika situationer möjliggör olika moral. Men på den politiska nivån agerar vi många gånger blint utifrån en bestämd position. En del av historiens stora konflikter handlar om olika sätt att förhålla sig till tid. En yngre, progressiv generation gör revolt mot en äldre, konservativ generation. Paradoxen är att de yngre en dag växer upp, och hamnar på den konservativa sidan, utan att ens ha ändrat ståndpunkt. På något vis är det säkert nödvändigt att det fungerar så. Varje generation föds med sin uppgift, sin förändring, innan de lämnar vidare till nästa.
Med risk att bruka en modell som på två tusen år kan ha blivit ogiltig; var befinner vi oss i den antikens revolutions-cykel som jag ovan hänvisat till? I väst har vi sett en övergång från monarki till demokrati. De senaste decennierna har emellertid demokratin alltmer börjat likna en oligarki; ett fåtal personer har genom kapital skaffat sig allt större makt och kontroll. Denna börjar få övertaget mot folket, balansen mellan demokrati och kapitalism har tveklöst rubbats. Ur den framväxande oligarkin kan det i värsta fall uppstå ett tyranni. Överlever planeten en sådan utveckling?
Om de flesta av oss idag tycker att demokrati är det bästa systemet, är frågan hur vi kan bryta, eller åtminstone lindra denna cykel. Det krävs sannolikt någon form av transcendens – samhällets olika grupper behöver erkänna varandra och överskrida sina nuvarande villkor. Kanske är det bara möjligt genom att den enskilda människan odlar sin egen trädgård, det vill säga först blir det hon är. På den vägen kanske hon märker att hon fyller en viss funktion i gemenskapen, samtidigt som hon behöver andra människor runt omkring sig. Jag menar inte att samhället är en sammanslutning av fria individer som först skapar sig själva och sedan gemenskapen. Givetvis formas den enskilda människan av gemenskapen. Det jag menar är att förändringen inte kan vara ett ytligt skådespel, där vi spelar roller som vi tror att andra vill se. Vi kan inte gräva på andra platser än där vi står. Vi behöver ta vara på de genuina krafterna och kompetenserna inom oss, det vill säga ta med oss vår egenart in i det gemensamma projektet. En gemenskap av enskilda människor som inte alls känner sig själva är en farlig och fragil gemenskap.
På samma sätt som den enskilda människan behöver både ben, händer, hjärta, lungor och hjärna för att fungera, behöver samhället bejaka människornas olikhet. Det måste gå att bilda ett gemensamt narrativ och en gemensam moral utan att göra dem till något de inte är. De senaste decennierna har vi försökt skapa pluralism genom att fokusera på kulturell mångfald och jämställdhet, med all rätt. Men samtidigt har vi bortsett från andra, djupare faktorer. Vi har inte alls i samma utsträckning tänkt hur vi kan uppmuntra varierade sätt att tänka och handla. Budskapet lyder: “Ni icke-vita och kvinnor är välkomna in i maktens värme. Vi har bara ett krav: att ni handlar och tänker som den vite mannen.” Och denna exkludering gäller inte bara kategorierna icke-vita och kvinnor, den gäller också arbetare, konstnärer, intellektuella, ja alla som inte passar in i kapitalismens maktcentrum. För civilisationen är det alltså, för att använda ett kapitalistiskt uttryck, ett stort slöseri, med kompetens.
Istället för att hitta en växelverkan mellan förändring underifrån och ovanifrån, har världens samhällen, och kanske allra mest de västerländska, under en lång tid sökt frambringa det främsta samhället genom social ingenjörskonst. För att varje medborgare ska bli så fruktbar som möjligt anses hon behöva växa in i en viss form. Eftersom en sådan ingenjörskonst motarbetar den enskildes spontana utveckling, sker den ibland repressivt, det vill säga genom hot om straff. Men lika ofta sker den genom belöningar. Det är denna form av maktutövning Michel Foucault åsyftade när han jämförde det moderna samhället med Jeremy Benthams fängelsemodell Panopticon, där fångarna skulle sitta i enskilda celler utan kontakt med varandra, ständigt övervakade av en central makt, som skickar arbetsuppgifter med hot om straff och löften om belöning.
Medveten om människans destruktiva potential tror jag på auktoriteternas och idealens nödvändighet. Människornas olikheter och spridda viljor behöver kanaliseras in i ett gemensamt narrativ. Men det samtida överflödet av ingenjörskonst lär stjälpa mer än vad det hjälper. Individens inre utveckling täcks över av yttre symbolik. Det blir allt svårare att odla sin egen trädgård och utvecklas som människa på sitt sätt. Konservativa, socialdemokrater, liberaler och nationalister har alla svikit den lilla människan. Och allra störst är faktiskt sveket från dem som talade så mycket om att försvara henne – liberala partier, filosofer och ideologer.
Så vad är mänsklig utveckling enligt Hegel, var finner vi potentialen? Det är när tes och antites förenas i en syntes, det vill säga en sammansmältning framvuxen ur de sedliga makternas strider. Jag använder ordet sammansmältning och inte kompromiss. När parterna går från förhandlingsbordet utan att själva ha förändrats har ingen stor förändring ägt rum. Den reella förändringen sker när det inte bara händer något mellan parterna, utan också inom dem.