BENJAMIN MILLER OLSSON
EN LÄSNING AV DEN GUDOMLIGA HISTORIEN
Vad innebär händelsen att förälska sig i en annan människa? Fundera på frågan, erinra dig minnena av de stunder kärleken gripit dig, smaka på erfarenheten. Har det förorsakat ett brott, en själslig klyfta, där tillvaron får en radikalt annorlunda kulör? Eller kanske snarare en gradvis ökning av begärets kraft där kärlek blir det högsta klivet på en och samma stege?
Frågan om kärlekens verkan är relevant mot den bakgrunden att den partikulära upplevelsen kan avslöja något om den subjektsposition man intar inför Historien. I verket Den gudomliga historien gör förvisso Jayne Svenungsson inget sådant anspråk gällande kärlekens väsen. Däremot eftersträvar hon anatomin hos det kontinuerliga respektive diskontinuerliga i historien. Genom att framhäva ett mer nyanserat spektrum av hur det judiska samt kristna tänkandet har brottats kring profetism, messianism och andens utveckling, som sedan kommit att påverka en mer sekulär idé- och lärdomstradition från upplysningen via romantiken fram till vår samtid, vill hon slå vakt om detta intellektuella arv men samtidigt uppmärksamma läsaren på dess potentiella faror. Den kritik som i kölvattnet av andra världskriget proklamerar de stora ideologiernas död och vars motstånd mot eller snarare förakt inför Historien är tydligt, denna kritik försöker Svenungsson om inte överkomma så i alla fall överbrygga. För att inte trassla in sig i den detaljrika tråd som löper genom detta mindre magnum opus har jag för avsikt att avgränsa mig till dess kärna; frågan om brottets vara eller icke vara i historien.
Svenungsson belyser stringent den konflikt mellan de två “ådror” som löper genom historien inom det judiska respektive kristna; där den profetiska traditionen betonar “det förflutna och förbinder den messianska förlossningen med människans fortgående helgande av skapelsen”. Medan den apokalyptiska traditionen betonar “förlossningen i termer av ett yttre gudomligt ingripande som tillika innebär ett radikalt brott med den hittillsvarande historien”.
Ytterligare en fundamental distinktion Svenungsson understryker är den mellan å ena sidan politisk-teologi, å andra sidan teopolitik, där den förra kan uttydas som motsvarade den “att bruka en teologisk auktoritet för att tillskansa sig en position som står över den rådande politiska ordningen”. Medan den senare står för “att utgöra den kritiska rösten som inifrån det rådande systemet visar på dess brister i namn av en rättvisa som inte låter sig inskränkas till detta system”.
Det är dessa begrepp som Svenungsson primärt använder sig av och arbetar med i Den gudomliga historien, där verkets kapitel tar avstamp hos tänkare som på olika sätt formulerar uppfattningar om Historiens kontinuerlighet eller diskontinuerlighet under epokerna; den judisk-kristna antiken, medeltiden (närmare bestämt enbart tänkaren Joakim av Fronis), romantiken, 1900-talet och sist samtiden.
De teoretiska friktionsytor som framförs av Svenungsson i verkets två sista kapitel kan i förenklade termer presenteras med att tänkare som Alain Badiou, Giorgio Agamben och Slavoj Zizek på olika sätt kritiserar den värderings-position som kan exemplifieras med Jacques Derrida. I det ganska märkliga filosofiska verket Marx spöken från 1993 skisserar Derrida fram en idé om en rättvisa som ständigt förskjuts i förhållande till de förflutna och kommande, där rätten aldrig kan tas för ekvivalent med rättvisan. Derrida strävar efter att arbeta både med och mot Marx eller snarare med och mot spöket Marx och dennes spöken. Den marxistiska ådra Derrida vill bevara år 1993 är den profetiska karaktär där en svindlande kritik förs fram gentemot den tidsanda som proklamerar historiens slut i marknadens namn och att människor reduceras till ekonomiskt värde et cetera. Likväl kritiserar Derrida de spöken som Marx själv alldeles för lätt avfärdade som exempelvis tron att den egna ideologikritiken står bortom ideologiska påverkningar.
Att den teologiska interpellationens relevans har intensifierats sedan 90-talets religiös-etniska konflikter, vilka Derrida försökte förhålla sig till men likväl även tänkare som Alain Badiou, Giorgio Agamben och Slavoj Zizek. Kanske inte märkligt när återigen en hegemonisk jordbävning orsakat en potentiell öppning gentemot en annan samhällsform, vilket delvis är förkroppsligat genom balkankriget, kriget mot terrorn och finanskraschen. De brukar det teologiska arvet på olika sätt för att bland annat kritisera den liberala statstaten och dess “försvarare” där Derrida hamnar i den teoretiska skyttelinjen:
Den grundläggande lärdomen inom postmodernistisk politik är att det inte finns någon Händelse, att “inget egentligen händer”, att sannings-Händelsen är en övergående illusorisk kortslutning, (...) eller på sin höjd ett vagt löfte om en kommande förlossning som vi måste hålla på behörigt avstånd för att undvika ”totalitära” konsekvenser.
Detta är ett citat från Zizek som Svenungsson använder sig av och som uttrycker en pregnant kritik gentemot uppfattningen att den liberala demokratin trots dess brister ändå är det minst sämsta alternativet. Den detaljrikedom som skiljer dessa tre tänkares politisk filosofiska positioner, och som belyses genomgående i sista kapitlet i Svenungssons verk, får i denna artikel fjärmas till förmån för att förenkla polemiken och översiktligt belysa kontrasten mellan de två läger som gör anspråk på vilken syn på Historien som är tillbörlig. För kanske är det så, att likt hur den enskilde måste förhålla sig till kärlekens väsen så måste den enskilde instiftad inom samhället förhålla sig till Historiens inbrott/inom - eller utbrott/utanför.
*
Två utmärkande drag som genomsyrar Den gudomliga historien är de försök att skriva in de tänkare som behandlas i verket, inom någon av de två olika ådrorna. Det är inte alldeles lätt då exempelvis den medeltida teologen Joakim av Floris sammanflätade både dessa “ådror” inom samma historiesyn. Det andra litterära draget är hur den apokalyptiska ådran som löper från den judiska traditionen fram till idag återkommande erhålls en för-förståelse av Svenungsson men likväl alltid får stå tillbaka för en utopikritisk teo-politisk realism som lyckas förena tålamod med radikalitet och framstår därför som den trovärdigare traditionen. Det är också här som Svenungssons egna uppfattningar framgår, vilket explicitgörs i och med den avslutande underrubriken “en teopolitisk vision” där en historiesyn, med Martin Buder och Jacques Derrida som förgrundsgestalter, skisseras med viljan att kunna förena det omdanande från det profetiska arvet med en respekt för de mödosamma förbättringar som faktiskt har skett.
Även om Svenungsson belyser motargument från nämnda tänkare som bland annat framför såväl de förgripelser som sker i den västerländska demokratins namn som den till synes handlingslösa parlamentarismen, samt en utbredd partikularism (identitetspolitik), så landar hon likväl i missnöje med denna position, vilket kanske tydligast visas i följande citat:
Zizek, Agamben och Badiou erbjuder få övertygande alternativ till den liberala demokrati de förkastar.
med tillhörande fotnot:
Alla tre har häpnadsväckande lite att säga om hur det samhälle som bör avlösa det parlamentariska ska vara konstituerat; hur dess juridiska och ekonomiska institutioner ska utformas, hur ägandeförhållanden och representation ska se ut, hur minoriteters skydd mot majoriteter ska säkras.
Denna uppfattningen synes vara en återkommande uppfattning, där den förutsätter vissa saker; att radikal förändring måste artikuleras innan den genomförs. Diskrepansen i denna åsikt, som inte gör sig uppenbar vid första anblick, kan endast avslöjas om den tas på högsta allvar. Låt oss erinra oss vad som sker när någon artikulerar något bortom det rådande; vid ett erbjudande av alternativ som radikalt skiljer sig från det rådande förkastas det som utopiskt och om det erkänns som ett “övertygande alternativ” är det inte längre ett alternativ, eftersom, vill jag hävda, det i själva verket inte finns “övertygande alternativ”, därför att något kan endast vara övertygande när det är rådande. Kvinnlig rösträtt, elbilar, veganrestauranger et cetera är alla övertygande först när de har inrättats och innan dess benämns det som alternativa trosuppfattningar.
Här skulle Svenungsson säkerligen erbjuda relevanta motargument och understryka att det även delvis måste råda kontinuitet mellan det rådande och dess alternativ. Jag vill hävda att om exempelvis Marx hade lagt möda på att artikulera ett alternativ till kapitalismen istället för att kritisera den skulle han förgås i idéhistorien som ytterligare en naivist präglad av sin tid. Det är just när filosofen inte är någon systembyggare som samtiden ges möjlighet att överskrida den. Dock finner jag detta citat av Svenungsson gällande en lärdom från den tidiga profetismen träffande:
Att den faktiska historiska processen aldrig får betraktas som självrättfärdigande. Att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte låter sig reduceras till historien själv.
Avslutningsvis bör man läsa Den gudomliga historien i allmänhet för att fördjupa sig i vissa återkommande friktionsytor som varit gällande om Historien och dess möjliga förlossning, men i synnerhet läsa den gentemot den relevans som interpellationen har idag, då det är genom synen på Historiens väsen som framtiden skisseras och samtidens förutsättningar bedöms. För visst löper det ömsesidiga fällor där naiv optimism eller cynisk väntan kan orsakas av de två respektive ådrorna. Likt kärlekens väsen är Historiens väsen något skrämmande oöverblickbart som tvingar en att ta ställning för att inte förgås av ovissheten.