SIGRID ARÉN
FRAMTIDSLÖS/FRAMTIDSFÖR
Att läsa namnen är en återspegling
av tidens avgrunder i ett enda
tecken som leder till motsatsen
av vad nuet skulle kunna vara
Som ett svart sugande avloppsrör av
stavelser av det jag kunde vara
eller
Som en sentimentalt tickande honungsbomb
om vad skriva är och om att vad försöka greppa
är när det som redan flutit förbi
gått förlorat och
fast alla stavelser redan är förbrukade
och återlämnade i en urvattnad ström
Som är rik på lustigheter och plastiga
flytande antikviteter
Som grus som aldrig blir sten igen men
det enda jag vill är att famna gruset och
att härmas dem och bygga luftslott
och skapa levande
Giacometti figurer om än de
alltid benämnts som döda
lever de numera lycksaliga i framtiden
och jag tänker att alla
orden är som Lazarus,
sjuka och fula tills de en gång
återuppstår och hyllas av
eftervärlden men tänk
om det inte finns något efter innan
världen då försvinner de bara
därför
bör de försöka vara framtidslösa