JOHANNES MILICH
GENOM VARGÖ
Vargö är en ö med ryggen mot havet. Det är inte märkligt – belägen längst ut i södra skärgården är ön ständigt utsatt för en ihärdig vind. Den lämnar ingenting oberört. Träden, klipporna, buskarna och blommorna är alla formade av den. Det är nog just det som gör Vargö speciellt. För trots detta avtryck är naturen frodig och stark. Med ryggen mot vinden skyddar sig ansiktet så gott det kan.
Vi börjar vid färjeläget beläget på öns östra sida. Att återvända till en plats där man bara har varit en gång tidigare är lustfyllt. Kroppen förväntar sig samma känsla som sist, medan sinnet är öppet för nya upptäckter. Vi möts av ett hav av nyponbuskar som just idag triumferar med sina rosa rosor. Det har varit en lång vinter och mager vår. Nu gäller det att stimulera sinnet igen. Att åka ut hit är att slappna av, men också att återuppliva sig själv och att lära sig något. Jag får anstränga mig för att upprätthålla sensibiliteten. Här ute är det emellertid inte så svårt. Jag har bestämt mig för att skriva en text om den här ön. Därmed försöker jag att vara lika uppmärksam vid detaljer som en målare.
Färjeläget är öns ansikte. Ett tidigare sillsalteri, varm och kallbadhus och en park med stora ekar vittnar om civilisation. Naturen känns ännu långt borta. Man går genom parken som övergår till en tät skog. Efter att ha gått igenom den kommer vi ut i det öppna. Här har skogsremsan lagt sig som ett bakåtkammat hår av vinden; vissa träd växer närmast vågrätt. Skogen ser över huvud taget ut som ett slitet, rufsigt hår. Träden lutar åt alla möjliga håll och växer in i varandra. Längs marken växer täta buskage. Det är vackert, men också ovårdat. Det hade varit annorlunda om djur hade betat där, vilket också sker på andra sidan ön. Skogen slutar vid stranden till en vik. På sanden ligger uppspolade alger och längs dess kant växer ett buskage av hundkex, strandkål och nyponbuskar. Till och med en och annan smultronplanta skymtar fram; min vän lägger dessutom märke till kärringtand (en växt vars blommor ser ut som gula tänder). Till vänster om viken ligger ett stort berg vars klippor dramatiskt slutar ut mot havet. Rakt fram från vikens strand ser vi fraktfartygen som silhuetter i horisonten; samma som man ser från Galterö huvud och som i detta nu väntar, kanske i flera dygn, på att få klartecken till att åka den sista biten in till hamnen. Till höger om viken går en liten stig upp mot ytterligare några skogsbryn, och sedan mot den delen av ön där djur betar, vars hela geografi präglas av samarbetet mellan människa, djur och natur. Vi äter lite sardeller, bröd och dricker kaffe vid eldstaden här vid stranden (jag tar också ett bett av den beska strandkålen) och tar sedan höger uppför stigen, längs med ormbunkar och små ekar, ännu bara en meter höga. Vi öppnar grinden till betesmarken och efter någon minut får vi se de första fåren, varav många är lamm. Med sned käke tuggar de gräs oavbrutet och glor på oss, som stannar en stund och upplever det existentiella möte som kan uppstå mellan djur och människa. Längre ut mot havet kommer vi till öns kanske vackraste plats, den lilla dal som är så väl betad, och där kullarna sticker upp som små skär bredvid ett stycke havsbotten. Här kan man plocka buketter med sju olika sorters gräs. Ett av dem, rödsvingeln, är vackert vinrött.
Vi kommer ut till en annan vik där vi möter, denna gång inte ett hav – utan en mur, av blommande nyponbuskar. Mer vind här ute. På andra sidan viken börjar en spetsig, lång klippa som rör sig längre och längre ut i havet. Detta är öns rygg. Vi klättrar upp på den, samtidigt som vi ser en sjungande svala göra en kullerbytta i luften. Nere i vattnet ligger några svanar och tar skydd från vinden bakom små skär. Norrut ser man Galterö huvud. Västerut är fartygen ännu närmare och inte längre silhuetter; nu ser man deras färger. Utsikten tar oss långt härifrån.
Jag går ut den sista biten själv. På denna klippiga spets, kanske 400 meter lång, ligger överallt stora stenar och samtidigt myllrande växtlighet. Buskar, blommor och träd växer fram mellan stenarnas sprickor. Man är tvungen att hoppa mellan dessa stenar, och det får mig verkligen att känna mig ung och mogen på samma gång. Idag sägs det att man ska vara så obrydd som möjligt. Varje skriven rad, varje stark upplevelse fordrar sina invändningar. Men här ute hade man behövt vara bra sjuk av den moderna cancern för att inte se skönheten.
Färgerna och formerna bedrar en när man betraktar dem på avstånd. Här och där, i små dalar växer träd tätt, till exempel många rönnar vars orangea blommor ser ut som apelsiner. Andra blommor framträder som regndroppar i olika färger; lila, blåa, vita, gula; men när man väl är framme hos dem antar de alla möjliga figurer. Längst ut är berget som allra mest strimmigt, fartygen nu mycket nära. De sista klipporna är till delar klädda i ockrafärgad vägglav. Vågorna piskar stenarna. Huvudet är fullt på intryck, men för en kort stund renas det av vinden och de små vattendropparna som studsar upp från vattenytan, vilket samtidigt får en att vilja vända tillbaka.
På hemvägen kommer, som vore det avsiktligt, de första regndropparna. Vi får skynda oss tillbaka mot båten, också för att ta skydd från regnet, ett skydd som inte visar sig finnas. Men innan båten kommer hinner regnet avta. Fram kommer solen som ger oss ett sista farväl innan vi sätter oss på båten, där man alltid, oavsett hur långt man gått eller hur mycket man sett, blir lyckligt matt både i kropp och själ.