JOHANNES MILICH
JASMINEN I KERAMEIKOS
Detta år, då vi är begränsade och befriade från att resa, tänker vi på de platser som betyder mycket för oss, men som vi just nu inte kan besöka. För min del har begränsningen inte gjort ont, även om den, då dess slutdatum ännu ser ut att vara långt borta, börjar kännas som en lång fasta – från realiteter, från möjligheter som vi tagit för givna. Istället skapas nya realiteter och nya möjligheter, vilka inte alls bara är av ondo. Jag har de senaste åren rest så det räcker och har inte heller någon nära person utanför Sveriges gränser som är viktig för mig, och som jag blivit avskuren från. Jag slänger då och då en tanke på livet i Grekland och Istanbul, men där är situationen ändå densamma. Om jag åkte dit, vilket jag i skrivande stund faktiskt kan, skulle jag vara tvungen att gå runt med munskydd, uteserveringar och gator skulle eka tomma, framförallt skulle jag resa ut i en värld präglad av oro för att situationen snart förvärras igen. De platser och den atmosfär som jag saknar, existerar helt enkelt inte just nu. Det som fått oss att vid gott mod uthärda coronaviruset, är för var och en vissheten om att vi alla sitter i samma båt. Den psykiska ohälsan kommer att öka, men inte på grund av viruset självt, utan snarare till följd av dess konsekvenser. Hur annorlunda det hade varit, om bara Sverige, eller till och med bara en enda stad i Sverige, var drabbat, och resten av världen skonad. Då hade vi betraktat oss själva som fångade i ett belägringstillstånd, vi hade känt oss orättvist behandlade och frustrationerna hade utmynnat i diverse rymningsförsök och själsliga sammanbrott som direkt kan kopplas till viruset och fångenskapen.
Det vi nu istället gör, är att sakna – och längta – efter de platser, stämningar, ja själva de möjligheter i tillvaron som vi betraktar som meningsuppbyggande för våra liv. Den plats som betytt mest för mig de senaste åren är Grekland. Att börja älska ett annat land, som ens släktband inte har någon relation till, är en skapande akt. När man kommer dit första gången, faller man samtidigt både för det nya, vilket kontrasterar mot ens förflutna, och för det välbekanta, vilket gör en lite mindre till en främling. Framförallt hittar man med tiden vissa hållpunkter; det kan vara ett visst gathörn, en restaurangägare, en doft, som efter upprepade besök var gång får en att känna sig hemma.
När jag kommer till den ö i Kroatien, som en del av min släkt kommer ifrån, är det först det ihållande och retsamma ljudet av syrsor, sedan källarnas lukt av mögel, som jag känner igen, och som jag lärt mig att älska. I Aten har jag lärt känna flera caféer, barer, torg och marknader vilka jag ofta skyndar mig att ta mig till. Allra mest tycker jag om de ödetomter i Kerameikos, som med tiden växt till små, bakom murar isolerade djungler, vilka i maj beslöjar kvarteren i en tät och förförisk doft av jasmin. Jag landar på flygplatsen klockan åtta och åker till lägenheten för att lämna mina saker. Jag känner att jag redan ikväll vill komma till en viss uteservering, belägen på en av dessa ödetomter, där jag finner allt det jag uppskattar. Men redan på vägen dit ger stadens språk, dofter, gester och tidningar mig allt, och när jag kommer till uteserveringen känner jag mig plötsligt matt. Jag dricker ett svalt glas vin, håller på att somna, går tillbaka till lägenheten, lägger mig och försjunker i en djup, lycklig och drömlös sömn.
*
Resandet i Grekland är inte alltid en pittoresk historia. Färjan till Tinos, från Atens hamnstad Pireus, är närmast grotesk. Den är enorm, har på nedre däck plats för ett hundratal bilar, de flesta passagerare står inte utomhus, utan sitter framför sina iPads i breda, luftkonditionerade rader, långt ifrån fönster och utsikt. Det är precis som Turkish Airlines, där den obligatoriska säkerhetsvideon, som visas på skärmen framför en, är animerad i lego, svår att ta på allvar. Skärmen visar sig vara nästan lika mångfacetterad som en dator; det går både att kolla på filmer, och läsa koranen, i väntan på flygplansmaten. Det finns en romantik också i denna moderna turism, där geografiska och kulturella skillnader suddas ut av den globala kapitalismen. Men på den grekiska färjan finns också ett öppet däck, där man kan sätta sig i vinden, vilket vi gör när vi närmar oss Tinos, mätta på serier och musik. Vi stannar till i Silos hamn, där försäljare stiger på för att sälja en lokal specialitet, en form av nougat. På Tinos vandrar vi uppför sluttningarna, inåt ön, genom klippiga betesmarker, förbi små kapell i blått och vitt, och blommor i alla möjliga färger. Det verkar faktiskt finnas lika många kapell som hus.
På de övergivna tomterna i Kerameikos får det döda nytt liv. Men det bevarade, förblir dött. Det är en ständig risk att förhålla sig till Greklands olivlundar och Kiviks äppelodlingar dit vi svenskar vallfärdat i år, som föremål på ett museum. Det är så lätt att göra det, eftersom dessa vackra fenomen, framväxta i mötet och samarbetet mellan natur och människa, framstår som undantag i den moderna världen, i den moderna metafysik som tar form när det artificiella och konstlade stegvis expanderar på jordbrukets och hantverkets bekostnad. Genom denna förändring framstår olivlundarna och äppelodlingarna inte längre som riktigt verkliga, utan som kvarlevor från en annan tid, ett annat mänskligt liv, en annan metafysik. Dess funktion är inte längre att leda oss mot framtiden, utan istället att påminna oss om det förflutna. När vi är lediga, och vår plats i produktionskedjan i stunden inte berättigar vår existens, famlar vi efter det pittoreska, det vackra, det autentiska. Denna längtan, som speglar en andlig och existentiell tomhet, är en av massturismens drivkrafter och utmynnar i en anrikningsekonomi, i vilken nutiden exploaterar det förflutna. Därför förvandlas hela städer – Venedig, Florens, Paris och London till kulisser i ett metafysiskt museum. Vi reser till medelhavet därför att vi uppskattar det avslappnade, det ärliga, sanna och hårda arbetet, ännu inte förkonstlat, manipulerat. Hemma igen, deltar vi tragiskt nog i de samhällsprojekt som förgör dessa sätt att leva, och som genom IMF och EU:s finansiella politik snart kommer att göra det omöjligt även i medelhavsländerna. Jag kan därför känna en lätt irritation, eller sorg, när jag ser instagrambilder på nordeuropeiska kroppar framför olivträd, uppdukade bord, solnedgångar, mokakokare och viner. Men på Tinos solar jag mig inte i souvenirbutikernas glans, utan rör mig i fenomen som trots allt fortfarande lever vidare vid vår sida. Den kärlek som jag i stunden känner för en annan människa förstärker intrycken. Jag avgudar henne för hennes enkelhet och styrka, och i mötet med världen blir allt till symboler för henne; vattendroppar studsar upp från havsytan på mitt ansikte, jag ser kyrkor insprängda i bergen, vita fasader och blå dörrar. Jag får erkänna, att mitt i den politiska ilskan, inser jag att jag är glad att jag inte är den enda som berörs av dessa vyer.
Vidare läsning om anrikningsekonomi:
https://032c.com/rich-things-economy-of-enrichment
De färgsprakande ängarna på Tinos
Kulisser i Rom
På gravplatserna i Breb, Rumänien, växer nytt liv fram ur det döda
Turismens sätt att avbilda det traditionella, det som avviker från den moderna verkligheten