JOHANNES MILICH
OM DEN MODERNA NARCISSISMEN
Tystnaden är rymden kring varje handling och varje samliv som människor. Vänskapen kräver inga ord – den är en ensamhet befriad från ensamhetens ångest. - Dag Hammarskjöld
När jag talar med mig själv, med mina vänner eller helt enkelt betraktar människor i allmänhet blir det alltmer tydligt för mig att de flesta av oss lider av en paradox som härrör ur vår kultur. Paradoxen handlar om en motsägelsefull narcissism, vilken vi inte helt verkar förstå oss på, och som gör det svårt för oss att utvecklas som människor.
Det brukar sägas att den moderna människan är självupptagen, det vill säga upplever sig finnas till för sig själv, snarare än för andra. Samtidigt är hon beroende av andras åsikter för att fylla sig själv med mening. Hon behöver ha så många vänner som möjligt för att känna sig levande. Hon klagar över att hon aldrig har tid för sig själv, men när hon är ensam blir hon livrädd – för sig själv. Hennes ångest och tomhet träder fram ur sina skuggor, och hon känner sig tvungen att finnas till för de andra, för att skonas från att vända blicken inåt. Hon lever alltså för sig själv, men i brist på självförtroende är hon besatt av sin omgivning. Det är inte hennes fel. Ekorrhjulet har tagit sig denna form, och vi springer alla mer eller mindre runt i det.
Vi är besatta, men samtidigt inte tillräckligt intresserade av det som sker utanför oss själva. Vi kan träffa människor i flera år utan att egentligen lära känna dem, eftersom vår blick inte ligger tillräckligt stadig, och inte söker sig tillräckligt djupt in i varandra. Och eftersom få personer gräver där de står, finns det inte heller särskilt många enhetliga naturer att betrakta. Snarare irrar vi omkring för att hitta guld, men varje gång vi börjar gräva lämnar vi hålet, innan det blivit tillräckligt djupt, och påbörjar ett annat hål någon annanstans. Ju mer vi blickar in i varandras själar, desto mer spretiga framstår de. Vi rör oss maniskt från plats till plats, men snarare för att fly, än för att söka – omedvetna om att det bara är genom att vända blicken inåt som vi kan upptäcka världen.
Relationen mellan den enskilde och gemenskapen framstår alltså som paradoxal. Men den blir något klarare, när vi funderar vidare kring orden. Vi är självupptagna, men samtidigt inte tillräckligt intresserade av oss själva. Vi är upptagna eller besatta av vår omgivning för att fylla vår inre tomhet, men samtidigt inte tillräckligt intresserade av den. Blicken på oss själva och på vår omgivning präglas alltså i båda fallen av upptagenhet, snarare än av intresse. Det är därför mycket möjligt att vi genom ett intresse för det ena, också börjar intressera oss för det andra. Hammarskjöld skriver: “Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. Och blott den som hör kan tala. Går här vägen till en förening av de två drömmarna: att i klarhet få spegla livet – att i renhet få gestalta liv?”
Men eftersom korten alltid spelas bort, präglas relationen mellan den enskilda människan och hennes omgivning idag av ett nästan konstant neurotiskt tillstånd. För att bryta detta tillstånd måste vi våga stanna i insikten när den kommer till oss – med Hammarskjölds ord:
När det blir stilla omkring dig och du stannar i skräck: ser att arbetet blivit en flykt undan ångest och bort från ansvar, altruismen en nödtorftigt maskerad masochism: känner igen stäppvargens skadeglada, grymma hjärtslag – döva dig då inte genom att åter söka jäktet. Utan håll fast bilden tills du nått dess botten.
*
Vem som helst kan bli vad som helst. Under större delen av människans historia har denna fras varit närmast otänkbar. Men sedan upplysningen har den blivit ett av västerlandets mantran, som universalismens viktigaste redskap. Den har förebådat och legitimerat en utjämning mellan klassernas, könens och etniciteternas villkor. Den har öppnat skolväsendet för alla. Och hur många människor har inte kommit till sin – och till hela gemenskapens rätt tack vare alla de möjligheter som skapats, hinder som förintats?
Men när denna idé nu präglar hela det västerländska samhällets ideologi, när vi genom sociala medier ständigt påminns om att vi just nu kunde vara någon annanstans, med någon annan människa, levande för en annan dröm, belastas vi av individuella, sedermera kollektiva problem. Våra drömmar och vår lust har nämligen allt svårare att födas inifrån, kvävda av de färdigpaketerade livsresorna som framträder utom oss. Vår valfrihet är oerhörd. Men det är inte bara antalet alternativ som gör valen svårare, utan också vår ökade oförmåga att veta vad vi vill. Vi vill maximera vår lycka. Därav är rädslan stor för att välja fel, eller att välja något som visar sig lite sämre än vad vi kunde ha valt. I denna labyrint är det mycket svårt att skapa ett jag, vi låter nämligen varken vår innersta vilja eller livets tillfälligheter forma oss.
Idén kröks ännu mer mot verkligheten om vi prövar tanken att vi är skapade för något, att vi rymmer någon essens. Hade existentialisterna verkligen rätt, när de hävdade att människan är fullt fri att skapa sig själv? Är det verkligen hållbart att tro att det för alla andra varelser och ting gäller, att essensen föregår existensen, men att det i människans fall gäller, att existensen föregår essensen? Finns det inga krafter inom oss, såväl som art som individ, vilka styr oss mot vissa hamnar mer än andra, på detta fria hav?
Det blir allt tydligare att våra egenskaper bottnar i vårt genetiska arv. Freud hävdade att vårt psyke till övervägande del styrs av något omedvetet som formas i mycket tidiga år. Att vi bär med oss vissa krafter, vilka gör oss lämpade för en plats i världen mer än en annan, framstår som troligt. Jag tror att vi äger en viss frihet, men jag börjar också tro att den kanske bara omfattar en mindre del av vårt medvetande. För att kunna använda denna del så framgångsrikt som möjligt, behöver vi insikt om oss själva och om våra begränsningar. Det är först då vi i viss grad kan få kontroll, och erfara vad vi kan göra utifrån de faktiska förutsättningar, inte bara möjligheter, som står till buds. Den största slaven är givetvis den som inte vet något om sig själv och sina begränsningar – och därmed är oförmögen att använda sitt lilla mått av fri vilja. Hammarskjöld skriver: “Är ditt mål icke helgat av ditt innersta patos, skall även en seger göra dig smärtsamt medveten om egen svaghet.”
Är det inte först i erfarenheten av begränsningen vi kan uppskatta vår frihet? Först då vi fullt kan hänge oss åt det liv som vi lever, och inte bara irra omkring i den skenbara valfrihetens rike? Genom att finna något telos i vår gärning, erfara vad vi är skapade för att uträtta, finner vi vårt eget jag. På så vis kan vi intressera oss för andra människors jag, vilka ser annorlunda ut och som rör sig mot andra mål. Men så länge vi inte har någon kontakt med vårt eget jag, och så länge alla människor jagar samma objekt – vilka ständigt byts ut eftersom vi inte kan bestämma oss för dess värde – är vi dömda till självupptagenhet, vilsenhet och ensamhet.
När vi slutar att blint jaga samma objekt och börjar odla ett eget jag, kan vi i mötet med andra människor komplettera varandra. Hur många kärleks- och vänskapsrelationer tar inte idag slut, därför att parterna lever efter idén att båda två ska göra samma sak, ha samma plikter och samma rättigheter? Parterna hamnar förr eller senare i en konkurrenssituation, eller så känner sig en av dem, eller båda två otillräckliga, oförmögna att betrakta mötet mellan olikheterna som relationens fundament.
Bortom det personliga ansvaret och universalismens implodering kan den moderna narcissismen och otåligheten härledas till andra yttre orsaker. Det ekonomiska systemet profiterar på den enskilda människans osäkerhet när hon konsumerar för att fylla upp sin inre tomhet. Jürgen Habermas använder begreppsparet livsvärld och system. I livsvärlden möts människor som jämlikar, och utöver biologiska, psykiska och traditionella begränsningar, väljer och handlar de fritt. Systemen styrs däremot av fasta principer, inom ekonomin av pengar, och inom politiken av makt. Världen av idag präglas av systemens expansion på livsvärldens bekostnad.
Den enskilda människans privatliv, som tidigare strikt hört till livsvärlden, präglas idag av två dimensioner, den verkliga och den virala. Den virala dimensionen styrs av systemets principer; de sociala medierna är uppbyggda på algoritmer. På så vis krymper den demokratiska livsvärld där människor kan tänka själva; enskilt eller tillsammans. Av den människa som vill befria sig från systemets strukturer och slå vakt om sin frihet krävs det på så vis ett omfattande personligt arbete och ständiga revolter. Litteraturen och filmen är ovärderliga för att öka medvetenheten. Ännu mer betydelsefullt är, åtminstone för mig, de samtal vänner sinsemellan, där vi tillsammans får våra livsvärldar att expandera. I de stunderna känns det som att vi gör en revolt, större än de mäktigaste revolutioner. Men det finns inget som berör mig starkare, än att i vardagen se de människor som utan fåfänga genomsyras av godheten. Jag blir berörd och inspirerad av alla dem, som utan extraordinär utbildning, som utan att vara särskilt belästa, rent intuitivt är medmänsklighetens största förkämpar. Mitt ibland oss finns dessa helgon, vilka redan idag handlar, medan vi andra tänker. Milt, ödmjukt och öppensinnat, gör de vad som behöver göras, och vad som kan göras, utifrån de möjligheter som står till buds.
Och det är efter att ha sett dessa människor jag svär på, att göra allt vad jag kan för att stanna kvar i den smärtsamma medvetenheten om allvaret, att vägra att åter falla in i vår samtids stora lögn. För när de tekniska framstegen och den effektiviserade offentliga förvaltningen fortsätter att öka kontrollen och indoktrineringen av människorna, när de ekonomiska och politiska systemen sätter dessa vapen i händerna på värsta tänkbara personer, kan vår generations uppgift inte vara tydligare. Vi måste till varje pris förhindra ett genomförande av den dystopi som redan idag är tekniskt, ekonomiskt och politiskt möjlig. Låt oss göra den kulturellt omöjlig.
Måttet på livets krav är endast din egen kraft. Och din eventuella bragd – att icke ha deserterat.