om det politiska som sådant

BENJAMIN MILLER OLSSON

^{“I en annan tid kunde författaren få ett handfast bevis på betydelsen av sin text, nämligen genom att den förbjöds”}

Förbudet och Överträdelsen, en kamp lik Kain och Abels, där den enes triumf endast frambringar oändlig sorg hos densamme. Psykoanalysen frågar oss “varför förbudet?”, varför faderns namn eller faderns nej? För att återknyta till Lacans ordlek - “Le nom du pere”. Dessa frågor, vilka ej skall besvaras i denna text, påminner oss om gränsens oundvikliga parallax. Överträder jag förbudet i sin helhet, väntar där endast den melankoliska domänen. Där likgiltigheten som kommer med melankolin inte beror på avsaknat begär utan tvärtom; jag erhåller objektet för mitt begär och inser därmed att objektet inte är något jag faktiskt begär, utan istället begär jag endast ett begär. Är jag däremot övertygad om förbudet som ett substansierat förbud, vilket innebär att jag förhåller mig till förbudet med full övertygelse, förgås jag av en asketisk njutning där livet upprätthålls efter en moralisk onani. Visst borde man leva efter ett förbud i namn av förbud där subjektet har en viss distans till det, vilken utmynnar i en öppning till den sociala domänen. Men hur lätt är det i en samtid när förbudet antingen hedonistiskt förkastats eller blint försvaras?

Denna form av parallax är inte exklusiv för själslivet utan utgör en tendens hos det politiska som sådant. Distinktionen mellan det politiska (informella, visioner, värderingar) och politiken (formella, förvaltning, myndigheter och så vidare) är numera gängse men diskussionen gäller sen länge definitionen om det politiska. Den belgiske professorn Chantal Mouffe, som undervisar statsvetenskap vid University of Westminster, har i och med sin bok “Om det politiska” (Tankekraft förlag 2009) varit en framträdande teoretiker om vad det politiska bör ses som.

Det fundamentala för Mouffe i boken “Om det politiska” har varit att kritisera den rådande liberala demokratin genom att återuppliva terminologin hos den kontroversiella tyska statsrättsteoretikern Carl Schmitt (1888-1985). Här följer en inledande sammanfattning till Mouffes huvudtes:

^{“Att ta pluralism seriöst innebär för Mouffe att inse att det politiska alltid är baserat på antagonism mellan i grunden olika alternativa ordningar, olika hegemonier. Ett grundläggande problem med rådande världsordning är dess unipolära utformning. Denna unipolaritet är ideologiskt uppbackad av en liberal demokratisk hegemoni. En första förutsättning för att nå till en fungerande multipolär värld med fler än ett kraftcentra är därför att överge den liberala demokratins självupptagna fixering vid rationell konsensus, moralisk överhöghet och universell giltighet.”}

Mot den liberala demokratin ställer Mouffe den agonistiska demokratin som ett nödvändigt alternativ till det rådande. För att den antagonistiska dimensionen, som är oundviklig i varje samhälle, inte ska utmynna i våldsamma motsättningar, bör en demokrati, informerad av det politiska, sträva efter legitim oenighet snarare än “rationell konsensus”. Mouffe understryker att relationen vän kontra fiende är ett nödvändigt villkor för det politiska. Den konsekvens som Mouffe drar är; att när konflikten mellan vän och fiende överges genom den liberala demokratin, övergår det politiska till den moraliska dimensionen - “köpte du fairtrade?” “kallar du dig feminist?” “skänker du pengar till välgörenhet?“

***

I denna text har jag som avsikt att blicka närmare på det politiska, utifrån Schmitts terminologi och Mouffes tillämpning av den. Om vi antar att dikotomin “vän och fiende” - i kombination med den antagonism som ligger till grund för möjligheten till krig dem emellan - är ett nödvändigt villkor för det politiska, hur bör vi då definiera vän och fiende? Hur måste relationen se ut för att man ska kunna hävda den antagonistiska dimensionen? När är en handling eller händelse av politiskt slag?

Det ofta sagda “Det politiska är att vilja!” kan okonstlat vederläggas med Mouffes krav på antagonism. Därmed följer; att uttalandet “Jag vill att alla människor får det bättre” inte kan vara en politisk yttring. För att; från den position subjektet yttrar X under ett kollektivt “vi” - åtföljs ingen sammandrabbning med Y som yttras av “de”. Förenklat uttryckt; yttrandet “Jag vill att alla människor får det bättre” innefattar ingen antagonism då det inte finns en aktör som hävdar en negation “jag vill att alla människor får det sämre” eller “jag vill att ingen människa får det bättre”.

Låt oss försvåra det hela genom att tänka oss ett “de” som hävdar Y - “jag vill att alla människor får det sämre” eller “jag vill att ingen människa får det bättre”. Följer det då logiskt att X - “Jag vill att alla människor får det bättre” som hävdas från ett “vi”, nödvändigtvis blir en politisk yttring? Jag skulle hävda att det inte nödvändigtvis blir en politisk yttring. Det är här som Mouffes teorem visar sig otillräckligt.

***

Om jag inte minns fel sa Foucault att makt inte är en position utan relation. Detsamma bör vi hävda om det politiska. Det är här parallaxen för det politiska uppstår. Genom att betrakta renässansmålningen “Ambassadörerna” av Hans Holbein uppkommer en förståelse för det perceptuella intrycket som benämns “Parallax”. När man betraktar målningen framifrån ser man två “ambassadörer”, ett bord, artefakter, gardiner osv, men det är något i bilden som stör en. Detta “något” är en förvrängd dödskalle som endast kan ses som en dödskalle först med hjälp av en cylinder eller utifrån en utgångspunkt långt högerifrån tavlan. Det är därmed omöjligt att kunna se de två olika motiven i bilden samtidigt trots att det är samma träffyta.

Liberala teoretiker anser det finnas ett neutralt “mitten” där hela målningen kan skådas till skillnad från de “extrema” utgångspunkterna där “extremistiska” åsikter odlas. Målningen kan ses som en metafor för den antagonistiska dimension som benämns “det politiska” bland en teoretiker som Mouffe. Om vi nu stannar här med att erkänna den antagonistiska parallaxen, eller agonistiska pluralism som Mouffe skulle säga, hos det politiska, så har vi glömt dialektiken i relationen mellan vän och fiende.

Om ambitionen för det politiska är att uppnå hegemonisk status, bli en bärare av sanning och så vidare; så kommer det oundvikligen att inträffa situationer där den ena parten får en ohotad ställning över den andre. I och med denna nya ställning urholkas det politiska hos samma part. Här följer en teoretisk utläggning om detta för att sedan appliceras i historiska och samtida exempel.

***

När ett “vi” som hävdar X inte längre hotas från ett “de” som hävdar Y, övergår X från att stå i relation mot Y, till att befinna sig i en position där X hävdas. Vi kan säga att A (den ena parten) har blivit en bärare av sanning i och med X framträdande ställning. Låt oss ta hjälp av vår metafor; den hegemoniska positionen det här handlar om innebär; att dödskallen bland ambassadörerna har försvunnit, det existerar ingen antagonistisk parallax längre.

I och med detta sker något väldigt fascinerande; A, som precis uppnått en hegemonisk position, tenderar att anse sig fortsatt uppehållen i en antagonistisk relation. Detta kan ske genom två olika språkliga kanaler; antingen genom att konstruera en fiktiv fiende eller genom att överskatta en existerande fiende som inte utgör ett reellt “hot”. Dessa två exempel får möjligtvis utrymme i en annan text.

I denna situation är det frestande att påstå att B som hävdar Y också övergår till en position istället för relation, det skulle emellertid vara alldeles för enkelt. Då de som dock står kvar i “dödskallens” utgångspunkt och inte accepterar målningen utan parallaxen upprättar i och med detta en antagonistisk relation och är därmed av politiskt slag. Eller i teoretisk form:

Fastän B som hävdar Y inte längre kan hota A som hävdar X bryter den i antagonistiska termer mot den hegemoniska och sanningsbärande positionen A har fått på grund av X´s framträdande vikt.

Döden hos det politiska betyder alltid en förlust av potentiell förändring och en födelse av moralisk förbättring. Låt oss blicka närmare på ett historiskt exempel som den marxistiska ekonomen Richard D Wolff hänvisar till i en av sina böcker. Innan slaveriet förbjöds i USA pågick det en intern debatt om levnadsförhållandena för slavarna. Den ena sidan förfärades av hur slavarna behandlades med långa arbetsdagar, lågt näringsintag, våldsamma straff och så vidare. De ville förbättra levnadsvillkoren för slavarna; genom att reglera villkor, minska arbetsdagarna, öka intagen av näring och möjligtvis avlägsna rätten till våldsamma straff. Den andra sidan förfärades också över hur slavarna behandlades, men de ville förändra levnadsvillkoren för slavarna. De krävde att all form av slaveri skulle förbjudas och att “negern” skulle erkännas mänskligt värde. Vi vet vilken riktning historien utmynnade i.

Alla förändringar följer dock inte sin avsikt. När livegenskapen i Ryssland förbjöds ungefär samtidigt som slaveriet i USA, blev det ingen förbättring som var tänkt att komma med förändringen. De tidigare livegna blev nu istället tvungna att antingen betala så höga skatter eller arbeta som daglönare hos storbönder eller adel, att misären och fattigdomen ökade efter “friheten”. Om något liknande skedde i USA vet jag ej, men den fattigdom och misär som präglade de före detta slavarna är ett faktum. Medborgarrättsrörelsen var ett explicit svar på detta och när Rosa Park vägrade att lämnade platsen för en vit passagerare, så var det en politisk handling som utlöste en politisk händelse.

Kampen för slaveriets avskaffande och medborgarrättsrörelsen var politisk då de stod i relation mot vardera av sin negation, en negation som utgjorde ett hot. Nu närmar vi oss kruxet; när ambitionen hos A är att med X hota Y som hävdas av B och om A uppnår detta följer; att X har blivit opolitiskt. Detta var Martin Luther King medveten om, kanske mot bakgrunden att han själv studerade den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel. King insåg att det må vara nödvändigt men inte tillräckligt att hävda antirasistiska postulat i termer av representation; att lagarna om rassegering skulle avskaffas till förmån för svartas rätt till inflytande inom arbetsmarknaden, universiteten, politiken och så vidare. Utifrån de accelererade framgångar som medborgarrättsrörelsen skördade, där inte minst det liberala etablissemanget successivt tog parti för King, förstod han i temporala termer att den rörelse han deltog i tillslut skulle bli opolitisk om den inte upprätthöll en ytterligare antagonistisk parallax. Som Martin Hägglund framhäver i slutet av sitt verk “This Life” präglades Kings sista år om att försöka förena en bred rörelse över hudfärg med att förändra villkoren svarta och vita lever under, att upphäva kapitalismen.

Under de femtio åren efter det tragiska mordet på King har den antirasistiska kampen i termer av representation uppnått en hegemonisk position och blivit en bärare av sanning, vilket de senaste veckornas demonstrationer under parollen “Black lives matter” vittnar om. Det finns ingen negerande motkraft som på allvar kan hota det fundamentala budskapet som; att afroamerikaner/rasifierade är lika mycket värda, att proportionell representation skall eftersträvas, att polisbrutalitet mot afroamerikaner/rasifierade skall stoppas och så vidare. Det finns däremot alltid en potentiell negation som skulle kunna vara tillräcklig kraftfull för att hota den hegemoniska positionen och därmed upprätta en antagonistisk parallax. Den fråga av vikt vi bör ställa oss är om demonstrationerna och den mediala aktivismen under black lives matter är av politiskt slag? Utifrån redogörelsen i denna text om det politiska som sådant kan vi anse att det fundamentala budskapet som precis skisserats inte är av politisk slag. Däremot existerar det särskilda element hos vissa grupper inom rörelsen som hävdar exempelvis identitetspolitiska former av postulat, vilka står i en antagonistisk relation mot en hotande negation och därför är av politiskt slag.

***

Filosofen Jacques Derrida skrev en mycket egendomlig bok som bär titeln Spectres de Marx - Marx spöken, där han tillämpar Shakespeares Hamlet som en metafor för vår samtid. Där Marx är ett spöke som besvärar vårt samvete likt vålnaden för Hamlet. Är inte King ett spöke som upptar vårt samvete likväl? En vålnad som ingen vill tro på?

Vi borde vara skeptiska över påståenden som; “Detta kommer förändra så mycket!”, “Denna politiska demonstration är utan like!”, “Vi som demonstrerar, delar information och så vidare är så politiska tillskillnad från ni som inte gör något och därmed är mot oss!”. Det fundamentala budskapet hos de senaste veckornas demonstrationer är inte av politisk modus och det är mot den bakgrunden som företag, kändisar, politiker, till och med polisväsendet har uttryckt sitt stöd för det fundamentala budskapet. Snarare är det fundamentala budskapet en vilja till moralisk förbättring, en vilja som är betydelsefull och relevant men inte av politiskt modus, den kongruerar därför inte med självbilden av rörelsen som politisk. Här skall inte göras några förhastade slutsatser, all potentiell förändring är inte nödvändigtvis att föredra framför moralisk förbättring. Däremot bör vi lyssna till Kings vålnad och återuppväcka det politiska som ligger latent i en rörelse som black lives matter.

De senaste veckornas demonstrationer fick i denna text utgöra ett samtida exempel på svårigheterna av att applicera adjektivet det politiska. Tyvärr är detta inte detta ett unikt fall på en opolitisk rörelse. Den berövade interpassiviteten, upptagenheten kring det symboliska, förskjutningen till den moraliska domänen och så vidare, som präglar “progressiva” rörelser i väst är alla ett exempel på hur ideologi fungerar. Det är här en ledtråd finns för att förstå relationen mellan det politiska och ideologi. Hur kan vi till exempel anse att de senaste veckornas antirasistiska demonstrationer innehar en hegemonisk position samtidigt som det är ett faktum att rasismen genomsyrar samhället på flera nivåer?

Låt oss minnas att ideologi inte fungerar som Herbert Marcuse ansåg; att den passiviserande oss till en i den tysta massan och så vidare, utan tvärtom; att den aktiverar våra vardagliga ritualer där det finns en viss njutning närvarande samt där det ligger ett imperativ inom språkets förmåga att konstituera ett subjekt och så vidare. Under 60 och 70 talen innehade den antikapitalistiska rörelsen om inte en hegemonisk position så en ytterst stark antagonistisk relation gentemot sin negation. Men man underskattade ideologins förmåga och i sin naivitet ansåg man att ett ökat klassmedvetande i kombination med en socialistisk aktivism skulle undgå ideologins oundvikliga övertag. Det var en av orsakerna till varför den antikapitalistiska rörelsen inte lyckades upphäva kapitalismen. Hemsöker inte denna naivitet oss fortfarande? När någon hävdar; “rasism är ett vitt problem!” “sexism är ett manligt problem!” “kapitalism är den giriges problem!” så är det alltid ett pregnant exempel på hur ideologi fungerar.

Denna text skall inte åta sig att definiera ideologi men en angelägen påminnelse är; att det subjekt som anser sig stå utanför ideologins ramar och därmed upplever omgivningen “objektivt” är det som är ligger djupast inom ideologin. Liknande hegelianska motsättning går att applicera på det politiska. Det som utgör framgången hos det politiska är detsamma som efter en tröskel negerar det politiska. Låt mig avlsutningsvis betona att det politiska alltid är relationellt och inte kontextuellt som det kan verka.

***

Det citat av Horace Engdahl som inleder denna text får mig att reflektera över vad förbudet bär på för funktion. Hur många gånger visar sig inte dess förskjutning i språket? Någon benämner sig som tolerant, men då måste denna tolerera den intoleranta vilket denna någon inte vill. Men vad uppstår om vi benämner oss intoleranta, blir det en ytterligare förskjutning då? Du vill vara unik lik alla andra och därför blir du först unik när du är den första att benämna dig som bara en i mängden. Denna gräns vi alltid tro oss överrumpla.

Vidare läsning om Mouffe:

https://www.oru.se/globalassets/oru-sv/forskning/forskningsmiljoer/hs/humus/utbildning-och-demokrati/2006/nr-1/recension.-safstrom---demokratins-antagonistiska-pluralism---chantal-mouffe-om-det-politiska.pdf