JOHANNES MILICH
OM HISTORIA OCH ENGAGEMANG



“Hur ska man fortsätta bry sig i en värld där galenskapen har blivit regel? Det är vårt problem och indignationen är inte svaret.” – Theodor Kallifatides


Alla människor behöver välja en personlighet i förhållande till det hon håller på med. Utan karaktär riskerar den person som öppnar sig för verkligheten att bli en domedagsprofet. Överallt: hänsynslöshet, egoism. Men att se världen som tragisk innebär inte att vara dömd till negativitet. Man riskerar att blunda för det goda, och för sin egen möjlighet att arbeta för det. Att inte blint tro på något, men inte heller förneka allt, är vår utmaning. 1940, i början av andra världskriget, skriver Albert Camus:

“När jag bodde i Alger hade jag alltid tålamod med vintern, för jag visste att på en natt, en enda kall och ren februarinatt skulle mandelträden i Konsulernas dal täckas av vita blommor. Med förundran såg jag därefter hur denna sköra snö trotsade alla regn och alla havets vindar. Varje år framhärdade den dock just så länge som det behövdes för att förbereda frukterna… Inför den väldiga strid som pågår får man framför allt inte glömma karaktärsfastheten. Jag talar inte om den som på valtalarstolarna åtföljes av rynkade ögonbryn och hotelser. Men om den som motstår alla havets vindar i kraft av sin sav och sin vithet. Det är den som i världens vinter förbereder frukterna.”

Sigmund Freud myntar efter första världskriget begreppet dödsdrift. Människan kunde inte längre bara ses som ett kärlekstörstande, utan också som ett destruktivt och förintande väsen. Människans historia har visat sig vara en kamp mellan livsdriften, Eros, och dödsdriften, Thanatos. Det dystra är att det onda är en evig kraft. Men det är också det goda. Ingen människa bör därför ge upp.
    Den enskilda människans vy är idag större än på Camus och Freuds tid. Näst intill hela världen är synlig för henne, och resultaten av hennes egna handlingar svåröverblickliga. Världen och solidariteten känns mer abstrakt än tidigare. I en sådan verklighet är det svårare att nöja sig med att göra sin plikt, vilket kan föda förevändningar för att inte göra den alls. Likaså framstår reell förändring vara omöjlig för henne att åstadkomma. Köpet av en ekologisk vara eller bildandet av en politisk förening känns lätt som ett deppigt och fåfängt försök till ingen nytta, en handling född ur (och medveten om en kommande) förlust. Många hamnar i valet mellan att göra allt eller inget.
    Vi fastnar emellertid i en återvändsgränd när vi bara diskuterar engagemanget. Borttynande politiska partier idag ser som sin viktigaste uppgift att värva nya medlemmar. Receptet är ofta detsamma: Medlemmarna måste känna att deras engagemang gör skillnad. Men frågan är om problemet inte är djupare än så.

Jag tänkte egentligen inte skriva om hur vi formar världen, utan snarare om hur världen formar oss. Om historiens, vetenskapens och politikens inflytande över våra liv. Denna inledning är emellertid en påminnelse om att den egna inställningen alltid är viktig. Hur mycket historien och ödet än formar mig kan jag inte helt underkasta mig till att vara ett offer under den, jag får inte bara vara en passiv betraktare. Visst ska det intellektuella arbetet vara realistiskt och eftersträva någon form av objektivitet. Men det måste också i viss mån vara normativt och vila på viljans grund: en vilja att se och arbeta för det goda i människorna. Om allt är skit, för att människorna är skit, är det svårt att känna kärlek till människorna. Och då är vägen är öppen mot det sluttande planet. Vi måste alltså älska människan trots allt ont, och just därför att vi älskar henne lära känna oss själva bättre och sträva efter en bättre framtid. I förhållande till sina egna liv har alla samma balansgång framför sig. Att göra sin plikt men samtidigt inte överge något av sig själv, att inte välja sig själv bara för andra men inte heller välja andra bara för sig själv…

Om händelser och historia

I den politiska och kulturella verklighetens kaos lever den enskilda människan stundtals i en plågsam förvirring. Vad betyder egentligen mina rötter? Hur kommer vår gemensamma framtid att se ut? Vilka sidor ska jag bejaka inom mig själv för att i högsta möjliga grad få stå på rätt sida av historien? Kommer litteraturen så som jag känner den fortsatt spela en roll, eller kommer dess status att fortsätta sjunka och förpassas till periferin?

När vi blickar ut över historien och samtiden möts vi av en strid ström av motsägelsefulla händelser. Svårigheten att skriva en berättelse är stor. Postmodernister menar att det finns lika många historieskrivningar som människor, och visst är det sant. Ändå är jag övertygad om att det finns ett antal absoluta förhållanden, vilka tidlöst formar mänsklighetens öde. När författare, dramatiker och filosofer försöker sätta ord på dessa förhållanden, handlar det inte om att hitta sanningen, utan om att närma sig den – att åtminstone vara något på spåren. Att vara medveten är att förstå vardagens manifesta enskildheter mot en latent, underliggande helhet. De händelser som framstår som vardagliga och normala får sin betydelse mot bakgrund av ett abstrakt tänkande. Innebörden av att vara ledig eller att arbeta, förutsätter till exempel en uppfattning om vad frihet är. Den samtida politiken och vetenskapen utger sig gärna för att vara neutral och objektiv. Politiken säger sig vara utformad på vetenskapens grund. En problematisk legitimitet eftersom vetenskapen till syvende och sist är politisk. Den moderna politiken och vetenskapen lever nämligen precis som tidigare tidsåldrar på ett antal specifika uppfattningar om det abstrakta tänkandet, ett antal definitioner av vad jämlikhet, frihet, natur och kultur är. Den människa och den kultur som är minst medveten om språkets inflytande, är i själva verket dess största slav.
    Återstår efter dessa resonemang endast en absolut relativism? Nödvändigtvis inte. Att ha gemensamma uppfattningar och överenskommelser om språket är nödvändigt för att människor ska kunna leva tillsammans. Det moderna vetenskapliga tänkandet är ett mycket framgångsrikt instrument till att minska det mänskliga lidandet. Upplysningens definitioner av frihet, jämlikhet och broderskap har lagt grunden till rättvisare politiska system.
    Men om dessa uppfattningar är perfekta, varför är då problemen och hoten så stora? Varför är människorna fortfarande inte lyckliga? Varför har västvärldens demokratier som bygger på frihet, jämlikhet och broderskap förtryckt den övriga världen i den storslagna humanismens namn? Varför håller demokratierna på att ätas upp inifrån?
    Människan behärskar i allt högre grad naturen, men vi vet också att själva detta behärskande hotar att slå tillbaka och utplåna vår art. Ja naturen, eller ödet, vinner alltid. Dessa utmaningar och mänsklighetens svårighet att hantera dem, vittnar om det paradoxala i människans existens. Vi utvidgar vår frihet med samma medel som vi begränsar den, använder vetenskapen för livets såväl som dödens räkning.
    Inför detta mänskliga skådespel, där människan på samma gång förgyller och förgör sin egen existens, står kvantitativa studier och enkätundersökningar handfallna. De kan i viss mån utgöra material som beskriver vårt öde, men inte förklara det. Förklaringar kan endast formuleras i teorins form. Därav de politiska ideologiernas, filosofins men också konstens fortsatta berättigande. Konsten har visserligen inget med teori att göra, men är i sin öppenhet och lekfullhet kanske det enda fenomen som kan uttrycka den mänskliga själens rena rörelser. Det är ingen slump att historiens största teoretiker varit mycket intresserade av litteraturen, musiken och bildkonsten. Många är de teoretiker som i djupet av det subjektiva trott sig erfara det objektiva. Är det inte endast ett medvetandegörande av viljan inom oss som kan kasta ljus över allt pynt på ytan?

De författare, teoretiker och systembyggare som söker efter det latenta hamnar ofta fel, därför att de försöker se så mycket mer. Och vi kommer fortsätta att hamna fel. Och ändå är sökandet inte förgäves, om alternativet är en förblindad mänsklighet som omedveten om sina egna brister en dag riskerar att förgöra sig själv.