JOHANNES MILICH
OM INTE FIENDEN FANNS SÅ SKULLE DE UPPFINNA HONOM
Dance with me tonight
under the moon.
Look, my eyes are filled
with you.
Dance for the love
that came and took you.
Dance only for you
and for me.
under the moon.
Look, my eyes are filled
with you.
Dance for the love
that came and took you.
Dance only for you
and for me.
Dansa med mig
under månen ikväll.
Se, mina ögon är fyllda
av dig.
Dansa för kärleken
som kom för att hämta dig.
Dansa bara för dig
och för mig.
under månen ikväll.
Se, mina ögon är fyllda
av dig.
Dansa för kärleken
som kom för att hämta dig.
Dansa bara för dig
och för mig.
Tolis Voskopoulos lidelsefulla stämma i Prin Hathi To Oniro Mas – “Innan vår dröm är förlorad” – från en balkong i den Atenska stadsdelen Kerameikos. Ferdi Özbegen i den turkiska TV-serien Ethos epiloger, bakom ett piano i vit skjorta och svart väst. Oliver Dragojevics elpiano på en pir i det kroatiska Baškas hamn. Runt viken, höga karga berg. Rakt fram i utloppet mot havet, en spetsig liten ö. Den u-formade strandpromenaden är upplyst av lyktor från restaurangerna och caféerna. Från en och annan båt hörs skratt och klirrande glas. Från lägenheterna i gamla stan högljudda diskussioner och lekande barn. Dragojevic sjunger att han inte accepterar slutet. Han är utan tröst och utan frågor. Han måste öppna dörren för nya gryningar. Han reser som ett fartyg i en flaska. Några dansar, andra lyssnar och känner igen sig. Till och med basen är smörig. Underbart.
De grekiska, turkiska och kroatiska nationalskalderna sjunger om längtan och förluster. Hos de som kan språket når de in i varje själ. De är inte originella. Kvaliteten finns någon annanstans: i uppriktigheten, i traditionen och i den kompromisslösa viljan att tina upp det mest frusna hjärta, att framkalla en tår i det stelaste ansikte. I nationerna runt det östra Medelhavet finns det ett särskilt vemod, ett moll som jag är mycket svag för. Det för olika nationer gemensamma vemodet framkallar alltid en stor sorg hos mig när jag kommer att tänka på alla onödiga krig som förts mellan dessa bröder och systrar. Byarna som bränts ned till sista husgavel. Affärskvarteren som plundrats och klottrats ned med glåpord. Våldtäkterna. Massakrerna. Den avhumanisering som börjar med ord, fortsätter med beteenden som under särskilda omständigheter kan eskalera till systematiskt våld innan det hinner stoppas. I värsta fall sker vad som skildras i den aktuella bosniska filmen Quo Vadis, Aida? Inom loppet av några få dygn flyttas gränserna för det värsta tänkbara scenariot in absurdum. Just detta exempel på människans förmåga att förinta den moral – som hon normalt sett ser som utmärkande för det mänskliga – har idag fått namnet folkmordet i Srebrenica.
Blodets trauman får sprickorna att växa inom och mellan nationerna, religionerna och myterna. Den ömsesidiga misstron utgör ett bränsle som under vissa omständigheter kan tändas på igen. På ett djupare plan borde man kunna förenas. De som har varit och är utsatta för krigets fasor delar erfarenheten av förlusten med varandra, förmodligen också drömmen om ett annat liv. Men de råkar befinna sig på varsin sida om gränserna, upptagna i varsitt nationellt, enligt vissa ödesbestämda projekt. Det är tragedin. Sprickorna som skiljer dem från varandra går inte sällan långt tillbaka i tiden och de styrande tvivlar inte på att återknyta till dem när de behöver dem för att legitimera sin maktutövning. Om inte fienden fanns så skulle de uppfinna honom.
I SVT:s program Babel läser författaren Theodor Kallifatides upp en dikt han översatt av den grekiske poeten Jannis Ritsos:
Kallifatides tystnar och förklarar. “Modern som besjunger sin döda son. Förmodligen en mycket ung man.” Berättelsen härleds till en man som dött under demonstrationer i Grekland, men dikten har säkerligen också sjungits av de mödrar som förlorat sina söner i krig. De mest livskraftiga dikterna är inte sällan de som människor kan hämta kraft ur i olika historiska situationer och miljöer, men som speglar djupt rotade känslor och erfarenheter. I relation till konfliktens tragedi är det lätt att fantisera om att en annan mor på andra sidan Greklands gräns kan ha suttit och besjungit sin döda son på sitt språk. Åter igen, få erfarenheter är väl så universella som den av förlusten och sällan är den starkare än för dem som drabbats av krig. I den delade sorgen kan de drabbade kanske enas för en stund. Det räcker med blod. Men förr eller senare kommer en våldets apostel och säger: Låt inte din saknad göra dig passiv. Du är skyldig att hämnas för din sons skull. Aposteln ställer sig bakom talarstolen och proklamerar: Varje gång fienden dödar en av oss, ska vi döda hundra av dem. Så går tragedin in i nästa scen. Och ännu en gång har blodet spillts och tårarna runnit förgäves.
Kanske är det det östra Medelhavets blodiga historia som förklarar det vemod som sökt sig in i ländernas språk och musik. Kanske kan de lidelsefulla stämmorna förstås gentemot erfarenheten av livet i totalitära politiska system där man behövt längta efter friheten, där kärleken varit något brinnande och förbjudet. Musiken berättar en historia för mig. Den projicerar bilder i mitt huvud från scener jag aldrig själv fått bevittna: Ett nöjesfält och sockervadd, ett dansande par på en pir, ett litet bröllop på en bakgård, kyld granatäppeljuice på en bakgata till Istiklia. Förutom att dessa bilder är starkt präglade av nostalgins skimmer inser jag att den gemensamma nämnaren i dem är dess symbolik av ljus som skiner in genom sprickorna. Tack Leonard Cohen, för att du satte ord på denna erfarenhet, men som kanske också öppnade upp för en klarsyn som annars varit svårfångad. There is a crack in everything. That’s how the light gets in. Dessa stunder av lycka som jag ler åt utan att själv ha varit en del av dem (eller, är vi alla i själva verket en del av dem?), laddas med sin betydelse just i kontrasten till den omgivande fattigdomen, tristessen och sorgen. Det säger en del att de utspelar sig just i skymningen eller i mörkret, men i folksamlingar upplysta av ett gult gyllene sken från gatlyktorna och affärerna, en manifestation av människans förverkligande av sig själv. Jag älskar naturen och ensamheten, men längtar inte bort ifrån den civilisation som doftar sockervadd.
Tvärtemot vad vår utilitaristiska och kalkylerande samtid verkar tro är jag alltså övertygad om att lyckans värld är beroende av kontrasternas spel: den lilla pojken står där i det gyllene skenet och han känner till de mörka bakgatorna. Just det gör honom i stunden trygg och lycklig. Helt otänkbart är det inte att vi känner igen oss i pojken. Jag gör det. Varför griper mig bilden så som den gör?
Jag landar i att det inte bara är en betraktelse. Jag har ett ärende med det jag säger. Vi lever i en tid som räds allvaret och nostalgin. Den präglas av en likgiltighet, kanske ofta orsakad av rädsla, men också av en omfattande diskussion om vem som får bekänna sig till vilken erfarenhet. Vilken människa och vilken grupp har lidit tillräckligt för att få erkännande? Vår del av världen behöver bryta med likgiltigheten. Men det räcker inte att göra det vare sig ensam eller som grupp. Vi måste alla dela ljuset och mörkret tillsammans. Ingen historia är oviktig. Ingen historia har berättats tillräckligt många gånger. Låt oss uppfinna en universalism som engagerar sig för det partikulära, och för det universella i det partikulära. I klarspråk: en mänsklighet som engagerar sig för den subjektiva individen eller gruppen, och för det allmänmänskliga hos den subjektiva individen eller gruppen. Om fienden inte fanns skulle vi uppfinna honom. Men vi måste uppfinna någonting annat istället. Lösningen mot hatet är inte mer likgiltighet, mer neutralisering. Hatets energi måste kanaliseras någonstans. Det finns inget politiskt och moraliskt vakuum att spela i. Nej, man måste brinna för något. Vilja något. Helt enkelt, ha något som man håller kärt; se sig själv i den andre.
Vi lever i en tid av konflikter. Det är inget nytt utan har vad vi vet alltid utgjort ett gissel för det mänskliga samspelet trots de upprepade försöken att påbörja någonting nytt och universellt. På 90-talet ansåg vissa att den liberala demokratin slutgiltigt hade segrat och att historien var slut. Ödets makt slog tillbaka direkt genom folkmordet i Rwanda 1994 och sedan krigen i Jugoslavien. Sen kom elfte september och invasionen av Irak. Men trots dessa nederlag måste vi fortsätta tro på freden. Jag blir emellertid dyster när jag betänker krigens traditionella anledningar: Splittringar i förhållande till modernitet och religion. En naiv universalism bredvid en inskränkt partikularism. En alltmer sårad tillit, en debatt där antagonisterna är tvärsäkra på sin sak och där man förminskar och misstänkliggör varandras ståndpunkter. En hårdnad konkurrens mellan de globala och regionala stormakterna om intressesfärer och lojalitet. Just nu tycks mycket gå åt fel håll. Det jag hoppas på i denna situation är att världspolitikens aktörer i trycket av regionala, lokala och i förlängningen globala behov kommer att bli tvungna att slå in på vägar som möjliggör en annan utveckling. Men parallellt med detta hopp, så fjärran från vardagen måste man också själv söka insikt. Ett sätt att göra det är att inte se saker på ett enda sätt och att förena sig med någonting allmänmänskligt. För många av oss tror jag att det är vid upplevelsen eller åsynen av ett sådant överskridande, en katharsis om man så vill, som man blir som alldeles mest berörd av att vara människa. En scen ur den turkiska TV-serien Ethos från 2020 får illustrera ett sådant överskridande.
En hodja (lärare i islam) i Istanbuls utkant har en dotter, Hayrunnisa, som har börjat lyssna på techno och sökt sig till dansklubbar inne i staden. Modern dör i hjärtinfarkt när hon och hennes man ska åka till deras hemby. Dottern sörjer tillsammans med sin far och i slutet av serien bestämmer hon sig för att åka tillbaka till universitetet i Konya där hon studerar ekonomi. När hon ska åka och lämna sin far i det tomma huset, ett vemodigt moment i sig, ska fadern köra henne till busshållplatsen. Han tar på sig skorna och frågar:
I nästa bild står den åldrande mannen med solen i de tårfyllda ögonen och tecknar med handen att hon ska ringa honom. Dottern sitter bakom bussrutan och ler sorgset. De vinkar till varandra och bussen rullar ut. På bussen står det: Konya ungdomsturism.
De grekiska, turkiska och kroatiska nationalskalderna sjunger om längtan och förluster. Hos de som kan språket når de in i varje själ. De är inte originella. Kvaliteten finns någon annanstans: i uppriktigheten, i traditionen och i den kompromisslösa viljan att tina upp det mest frusna hjärta, att framkalla en tår i det stelaste ansikte. I nationerna runt det östra Medelhavet finns det ett särskilt vemod, ett moll som jag är mycket svag för. Det för olika nationer gemensamma vemodet framkallar alltid en stor sorg hos mig när jag kommer att tänka på alla onödiga krig som förts mellan dessa bröder och systrar. Byarna som bränts ned till sista husgavel. Affärskvarteren som plundrats och klottrats ned med glåpord. Våldtäkterna. Massakrerna. Den avhumanisering som börjar med ord, fortsätter med beteenden som under särskilda omständigheter kan eskalera till systematiskt våld innan det hinner stoppas. I värsta fall sker vad som skildras i den aktuella bosniska filmen Quo Vadis, Aida? Inom loppet av några få dygn flyttas gränserna för det värsta tänkbara scenariot in absurdum. Just detta exempel på människans förmåga att förinta den moral – som hon normalt sett ser som utmärkande för det mänskliga – har idag fått namnet folkmordet i Srebrenica.
Blodets trauman får sprickorna att växa inom och mellan nationerna, religionerna och myterna. Den ömsesidiga misstron utgör ett bränsle som under vissa omständigheter kan tändas på igen. På ett djupare plan borde man kunna förenas. De som har varit och är utsatta för krigets fasor delar erfarenheten av förlusten med varandra, förmodligen också drömmen om ett annat liv. Men de råkar befinna sig på varsin sida om gränserna, upptagna i varsitt nationellt, enligt vissa ödesbestämda projekt. Det är tragedin. Sprickorna som skiljer dem från varandra går inte sällan långt tillbaka i tiden och de styrande tvivlar inte på att återknyta till dem när de behöver dem för att legitimera sin maktutövning. Om inte fienden fanns så skulle de uppfinna honom.
I SVT:s program Babel läser författaren Theodor Kallifatides upp en dikt han översatt av den grekiske poeten Jannis Ritsos:
En dag i maj gick du bort
En dag i maj mister jag dig
På våren
som du älskade
du klättrade på terrassen
och dina ögon utan mättnad
mjölkade all världens ljus
Kallifatides tystnar och förklarar. “Modern som besjunger sin döda son. Förmodligen en mycket ung man.” Berättelsen härleds till en man som dött under demonstrationer i Grekland, men dikten har säkerligen också sjungits av de mödrar som förlorat sina söner i krig. De mest livskraftiga dikterna är inte sällan de som människor kan hämta kraft ur i olika historiska situationer och miljöer, men som speglar djupt rotade känslor och erfarenheter. I relation till konfliktens tragedi är det lätt att fantisera om att en annan mor på andra sidan Greklands gräns kan ha suttit och besjungit sin döda son på sitt språk. Åter igen, få erfarenheter är väl så universella som den av förlusten och sällan är den starkare än för dem som drabbats av krig. I den delade sorgen kan de drabbade kanske enas för en stund. Det räcker med blod. Men förr eller senare kommer en våldets apostel och säger: Låt inte din saknad göra dig passiv. Du är skyldig att hämnas för din sons skull. Aposteln ställer sig bakom talarstolen och proklamerar: Varje gång fienden dödar en av oss, ska vi döda hundra av dem. Så går tragedin in i nästa scen. Och ännu en gång har blodet spillts och tårarna runnit förgäves.
Kanske är det det östra Medelhavets blodiga historia som förklarar det vemod som sökt sig in i ländernas språk och musik. Kanske kan de lidelsefulla stämmorna förstås gentemot erfarenheten av livet i totalitära politiska system där man behövt längta efter friheten, där kärleken varit något brinnande och förbjudet. Musiken berättar en historia för mig. Den projicerar bilder i mitt huvud från scener jag aldrig själv fått bevittna: Ett nöjesfält och sockervadd, ett dansande par på en pir, ett litet bröllop på en bakgård, kyld granatäppeljuice på en bakgata till Istiklia. Förutom att dessa bilder är starkt präglade av nostalgins skimmer inser jag att den gemensamma nämnaren i dem är dess symbolik av ljus som skiner in genom sprickorna. Tack Leonard Cohen, för att du satte ord på denna erfarenhet, men som kanske också öppnade upp för en klarsyn som annars varit svårfångad. There is a crack in everything. That’s how the light gets in. Dessa stunder av lycka som jag ler åt utan att själv ha varit en del av dem (eller, är vi alla i själva verket en del av dem?), laddas med sin betydelse just i kontrasten till den omgivande fattigdomen, tristessen och sorgen. Det säger en del att de utspelar sig just i skymningen eller i mörkret, men i folksamlingar upplysta av ett gult gyllene sken från gatlyktorna och affärerna, en manifestation av människans förverkligande av sig själv. Jag älskar naturen och ensamheten, men längtar inte bort ifrån den civilisation som doftar sockervadd.
Tvärtemot vad vår utilitaristiska och kalkylerande samtid verkar tro är jag alltså övertygad om att lyckans värld är beroende av kontrasternas spel: den lilla pojken står där i det gyllene skenet och han känner till de mörka bakgatorna. Just det gör honom i stunden trygg och lycklig. Helt otänkbart är det inte att vi känner igen oss i pojken. Jag gör det. Varför griper mig bilden så som den gör?
Jag landar i att det inte bara är en betraktelse. Jag har ett ärende med det jag säger. Vi lever i en tid som räds allvaret och nostalgin. Den präglas av en likgiltighet, kanske ofta orsakad av rädsla, men också av en omfattande diskussion om vem som får bekänna sig till vilken erfarenhet. Vilken människa och vilken grupp har lidit tillräckligt för att få erkännande? Vår del av världen behöver bryta med likgiltigheten. Men det räcker inte att göra det vare sig ensam eller som grupp. Vi måste alla dela ljuset och mörkret tillsammans. Ingen historia är oviktig. Ingen historia har berättats tillräckligt många gånger. Låt oss uppfinna en universalism som engagerar sig för det partikulära, och för det universella i det partikulära. I klarspråk: en mänsklighet som engagerar sig för den subjektiva individen eller gruppen, och för det allmänmänskliga hos den subjektiva individen eller gruppen. Om fienden inte fanns skulle vi uppfinna honom. Men vi måste uppfinna någonting annat istället. Lösningen mot hatet är inte mer likgiltighet, mer neutralisering. Hatets energi måste kanaliseras någonstans. Det finns inget politiskt och moraliskt vakuum att spela i. Nej, man måste brinna för något. Vilja något. Helt enkelt, ha något som man håller kärt; se sig själv i den andre.
Vi lever i en tid av konflikter. Det är inget nytt utan har vad vi vet alltid utgjort ett gissel för det mänskliga samspelet trots de upprepade försöken att påbörja någonting nytt och universellt. På 90-talet ansåg vissa att den liberala demokratin slutgiltigt hade segrat och att historien var slut. Ödets makt slog tillbaka direkt genom folkmordet i Rwanda 1994 och sedan krigen i Jugoslavien. Sen kom elfte september och invasionen av Irak. Men trots dessa nederlag måste vi fortsätta tro på freden. Jag blir emellertid dyster när jag betänker krigens traditionella anledningar: Splittringar i förhållande till modernitet och religion. En naiv universalism bredvid en inskränkt partikularism. En alltmer sårad tillit, en debatt där antagonisterna är tvärsäkra på sin sak och där man förminskar och misstänkliggör varandras ståndpunkter. En hårdnad konkurrens mellan de globala och regionala stormakterna om intressesfärer och lojalitet. Just nu tycks mycket gå åt fel håll. Det jag hoppas på i denna situation är att världspolitikens aktörer i trycket av regionala, lokala och i förlängningen globala behov kommer att bli tvungna att slå in på vägar som möjliggör en annan utveckling. Men parallellt med detta hopp, så fjärran från vardagen måste man också själv söka insikt. Ett sätt att göra det är att inte se saker på ett enda sätt och att förena sig med någonting allmänmänskligt. För många av oss tror jag att det är vid upplevelsen eller åsynen av ett sådant överskridande, en katharsis om man så vill, som man blir som alldeles mest berörd av att vara människa. En scen ur den turkiska TV-serien Ethos från 2020 får illustrera ett sådant överskridande.
En hodja (lärare i islam) i Istanbuls utkant har en dotter, Hayrunnisa, som har börjat lyssna på techno och sökt sig till dansklubbar inne i staden. Modern dör i hjärtinfarkt när hon och hennes man ska åka till deras hemby. Dottern sörjer tillsammans med sin far och i slutet av serien bestämmer hon sig för att åka tillbaka till universitetet i Konya där hon studerar ekonomi. När hon ska åka och lämna sin far i det tomma huset, ett vemodigt moment i sig, ska fadern köra henne till busshållplatsen. Han tar på sig skorna och frågar:
- Hayrunnisa, är du klar? Kom nu, vi kommer för sent. Det är nog trafikkaos i korsningen.Dottern kommer ner för trappan med resväskan. Hon tar på sig sina sneakers och går ut och ställer sig framför sin far. Han tittar på henne och säger:
- Vad är det, Hayrunnisa? Kom nu, gör dig klar att åka.Hayrunnisa svarar med eftertryck:
- Jag är klar, pappa.
- Jag menar att vi måste åka. Gör dig redo att lämna huset.
- Jag är redo att lämna huset, pappa.De stirrar på varandra i tystnad. Fadern tittar bort och sedan ner i marken. Dottern tittar på honom och en tår faller från hennes öga. Fadern tittar på henne igen, också han med glansiga ögon. Efter några sekunders förvirring insåg jag att hon hade valt att inte ta på sig slöja och slutgiltigt markerade sitt livsval för sin troende och för islam tjänande far. En sorg för honom, men också för henne. Utan indignation respekterar de under tystnad varandra för vilka de är.
I nästa bild står den åldrande mannen med solen i de tårfyllda ögonen och tecknar med handen att hon ska ringa honom. Dottern sitter bakom bussrutan och ler sorgset. De vinkar till varandra och bussen rullar ut. På bussen står det: Konya ungdomsturism.