JOHANNES MILICH
OM ORDNING OCH KAOS
“Men hur förändras inte plötsligt denna vår trötta kulturs dystert skildrade vildmark när den berörs av det dionysiska undret! En stormvind tar tag i allt utlevat, murket, brutet, förkrympt, sveper det i en röd dammvirvel och lyfter det som en gam i höjden. Förvirrade letar våra blickar efter den försvunna: ty vad de ser har stigit i det gyllene ljuset som ur en fallucka, så fyllig och grön, så frodigt levande, så längtansfullt omätlig. Tragedin finns mitt i detta överflöd av liv, lidande och lust, i upphöjd hänförelse, lyssnande till en fjärran svårmodig sång - som berättar om varats mödrar, vilkas namn lyder: villfarelse, vilja, smärta.”
- Friedrich Nietzsche
Så länge jag kan minnas har min kanske djupaste längtan varit den efter förutsägbarhet och harmoni. Jag har alltid trott, och i dess infriade stunder känt, att det är ur denna ordningens jordmån jag öppnar dörren till frihetens rike. Det är nog på grund av den övertygelsen, som jag enligt min mammas ord alltid avskytt förändring.
Men att sätta form på livet, det är att bygga kulisser. Det är en smärtsam insikt för det trygga barnet, när det en dag upptäcker, att dess strävan efter total förutsägbarhet och harmoni är dömd till undergång, eftersom den helt enkelt går emot livet självt. Som Nietzsche skriver i Tragedins födelse, styrs livet nämligen inte endast av de apolloniska – upprepade och ordnade rörelser vi önskar oss – utan lika mycket av de dionysiska – slumpens, kaosets och extasens krafter. Det är samtidigt kanske just därför, som vår strävan efter struktur blir så viktig. Just denna förnuftets kamp, har ju ända sedan civilisationens födelse varit det program mänskligheten format sin framtid efter, vår arts revolt mot naturen. Men trots dess karaktär av revolt, är människans behov av ordning, hennes formdrift, som Friedrich Schiller kallade den, begränsande. Precis som den motsatta, sinnliga driften, lyder formdriften en förutbestämd lag, är ett behov fött ur nödvändigheten snarare än av fri vilja. Människans fria vilja ligger alltså varken i förnuftet eller i sinnet, utan i vår möjlighet att spela med dessa nödvändigheter, det vill säga fritt, nästan lekande, förhålla sig till dem. Men som psykoanalysen pekar på, är leken inte särskilt lätt. Det fria jaget är ständigt utsatt för ordningens överjag, och det kaotiska detet. Sigmund Freud liknar jaget vid en ryttare, som försöker hålla detets – hästens krafter under kontroll.
Freud talar om detet, jaget och överjaget, Schiller om den sinnliga driften, leken och formdriften. De naturliga krafterna, och människans förhållande till dem, kan kallas vid många namn, vilka givetvis också leder till olika innebörd. Men trots namnens olikheter tycks de alla åsyfta samma universella erfarenhet av livet. De olika tankeriktningarna föds ur samma grundläggande tankefigur. Två av de mest abstrakta namnen för naturkrafterna, som därmed öppnar för de flesta tolkningar, är begreppen ordning och kaos, vilka bildar en dikotomi. Eftersom den enskilda människans upplever sig kunna påverka sitt liv och därmed slå vakt om sin frihet, ligger hennes ständiga uppgift i att hantera spänningen mellan nödvändighetens krafter, som så ofta söker sig åt olika håll. De splittrar oss i både de stora och de små handlingarna – i det stora väljer vi ömsom att försöka forma våra liv efter en önskvärd ordning, ömsom att dras med i tillvarons slumpartade malström. I det lilla, till exempel i hur vi möblerar våra hem, och hur viktigt vi tycker det är att hålla det städat, lever somliga för ordningen – andra för kaoset. När vi blickar ut över våra liv finner vi mer eller mindre ordningsamma perioder, liksom mer eller mindre kaotiska. Vi växlar medvetet mellan att spänna på och spänna av, i sig en ordningens önskan att styra vår tillvaro.
Krafterna påverkar inte bara hur vi söker oss fram i våra liv, utan formar också våra möten med varandra. Hur skönt är det inte, att umgås med en annan människa som befinner sig på precis samma plan som en själv, som man antingen kan bygga upp sitt liv tillsammans med, eller krossa alla tidigare byggställningar och kasta sig ut på öppet hav. Men vemodigt är det, när man inser att relationen till den människa som man i stunden var alldeles för lik, så lätt stagnerar till tristess. Hur ens likartade energier, som i början förstärker varandra till en underbar symfoni, med tiden försvagas. Samtidigt, krocken är verkligen irriterande, när man själv befinner sig på den yttre kanten av det ordningsamma eller det kaotiska, och träffar en annan människa som befinner sig i den motsatta positionen. Och ändå, befinner man sig i den ena kraftens mest extrema form nära det motsatta, eftersom det extrema kaoset lätt glider över i den extrema ordningen – och vice versa.
Bortom alla temporära tillstånd, bortom alla de epoker, det vill säga brytningar i tiden, som delar våra liv, präglas var och en av oss av en psykisk konstitution som får vår grundpersonlighet att luta antingen mot ordningen eller kaoset. Uppgiften blir att spela sitt livs påbjudna roll utifrån den kraft man har i sig, och samtidigt lära sig att leva på det andra sättet, behärska strängarna på den andra kraftens lyra. De ordningsamma, liksom deras omgivning, vet att de behöver spänna loss. De kaotiska spänna till. Resan underlättas av att det andra ständigt ligger som bakomliggande orsak till den manifesta ytan. De ordningsamma har någonstans ett kaotiskt inre, vilket deras ordningsamma liv försöker fly ifrån, kompensera för. Och de kaotiska lider av inre spänningar, av ett konstant sökande efter bekräftelse och fulländning, vilket istället orsakar ett yttre kaos.
När vi får klart för oss vilka splittringar som formar vår tillvaro, mellan ordning och kaos, mellan relationer till andra människor som är alltför lika eller alltför olika oss själva, framträder bilden av att livet är som att gå på lina. Men balansen uppstår inte i ängslighet utan i lek, och därför hoppar den balanserade människan snarare runt, ena stunden i ordningens, andra stunden i kaosets värld – men hela tiden med ett lekfullt sinne som manifesterar hennes inre frihet. Och visst är det just det som är vishet, att i sitt medvetande stämma samman livets till synes oförenliga motsatser.
Vad kan förändra en människa? Helt säkert personliga katastrofer så som en nära anhörigs oväntade död, en olycklig kärlek eller en förlorad anställning. Ändå upplever jag att den drabbade i de flesta fall med tiden bygger upp sitt liv efter ungefär samma strukturer som innan. I vissa fall kan katastrofen till och med förstärka de personliga strukturerna – de blir till något att hålla sig fast vid när det stormar runt omkring en. Det är lätt att blanda ihop krisens symtom med dess möjliga lösningar. Speglar ett så kallat religiöst uppvaknande, en skilsmässa eller en ändrad yrkesbana fördjupad insikt, eller är de allt som oftast bara ytterligare ett symtom?
Förändring förutsätter mottaglighet. Det är formen för mottagligheten som avgör de yttre händelsernas betydelse för oss. Några få sprickor i vårt rådande medvetande kan låta yttre händelser lysa in, men det är först när sprickorna är tillräckligt många som det skapas en reell mottaglighet för det nya. När själen letar efter någonting nytt kan den mest obetydliga slump leda till avgörande förändring. Så går det till i både den enskildes men också i gemenskapens historia, varje imperium går under när sprickorna blivit så många att den samlade bilden när som helst kan gå i kras, när berättelsen inte längre är tillräckligt hel för att legitimera dess makt och styra människornas medvetande efter. När vi diskuterar sanning, och på så vis försöker bryta ner och förändra det bestående, behöver vi emellertid vara medvetna om vakuumets omöjlighet. Att inte leva efter någon regel, att inte tro på något, är omöjligt. Därför hann Sovjetunionens byråkrater knappt städa ur sina tjänsterum innan kommunismen ersattes med en måttlös kapitalism. Därför kan en enskild människa som är kritisk mot det liv hon lever, så okritiskt glida över till en annan livsstil. Sker det i dessa fall verkligen en kvalitativ förändring, eller är det bara en omformulering av det symboliska, av språket, av ytan, som nu råkar ta sig en viss form lika gärna som den hade kunnat ta sig en annan? Nej, den enskilde och gemenskapen hamnar helt klart fel, när dess strävan efter förändring mynnar ut i en övertygelse om att vi genom att rasera allt det vi lever efter, per automatik sedan bygger något renare och bättre. När en förstelnad ordning går i graven ter sig det kaotiska som fascinerande och spännande. Men på så vis öppnas också vägen till våldet, och i slutändan en ny ordning, kanske ännu mer förtryckande än den förra – grundad på våldet, väckt och legitimerat i frihetens namn. Därför är frihetens lek mellan ordningen och kaoset den enda vägen till humanism och samförstånd.