JOHANNES MILICH
PÅ GALTERÖ
Jag befinner mig på Galterös huvud. Förutom några mindre skär börjar här öppet hav. Synliga är endast spöklika silhuetter av stora fartyg i horisonten. Men vänder man blicken inåt ön, återfinns får och fåglar, liksom många växter som tar sin boning i denna unika miljö. När jag orkar, och har tid, tar jag den ganska långa promenaden ut till huvudet, för att bada och äta vid civilisationens oundvikliga gräns – havet. Denna blågröna, mystiska massa framstår så mycket större än oss själva, och trots att tusentals, kanske miljoner båtar trafikerar den varje dag, liksom att vi undersökt dess liv och botten, har jag ändå en känsla av att människorna förblir gäster, när de reser i denna, i ordets rätta bemärkelse, nyckfulla geografi.
På en mycket liten ö ett stenkast bort från Galterö huvud finns en fyr, vilken för mig talar om att det här inte finns någon fortsättning. Vinden blåser med kraft i ansiktet, och man måste efter ett tag vända tillbaka för att återfinna lugnet, kanske till den plats nedanför ett brant stup, som skyddar från vinden, med enbuskar och ekar, där jag tillbringat en natt under bar himmel.
Ofta åker jag hit med en vän. Jag minns särskilt en gång, det måste ha varit i februari eller i mars, som ön var täckt med snö. Landskapet var då vitt med gråa strimmor, från de berghällar som snön inte lyckats täcka. Här och var stack det upp gulbruna växter. Havet täcktes på vissa ställen av en tunn is, i en grå färg något blåare än berghällarna. Jag har ett foto kvar taget precis vid bron som förbinder Galterö med Brännö, och på denna bild finns ingen färg, varken i havet, på land, eller i himlen, som avviker från denna kombination av vitt, mörkgrått, blågrått och gulbrunt. Jag vet inte om det är ön, eller min vän, som gör att det är med henne jag är mitt bästa jag. Landskapet och utbytet med en fin vän, liksom känslan av den oas från vardagen som dessa utflykter är, inger ett lugn. Idag är jag här ensam, men min vän finns med mig, i träden, ljungen och stenarna. Orhan Pamuk skriver i Istanbul: “Vad som än händer kan jag alltid ta en promenad vid Bosporen.” Kanske är Galterö mitt Bosporen.