BENJAMIN MILLER OLSSON
SIMONIDES ENLIGT CARSON & SVENBRO: EN INTRODUKTION TILL BOKFÖRLAGET FAETHONS SKRIFTSERIE MOLY
Moly är gudarnas namn på en växt, ”svart om roten men med mjölkvit blomma”, som Hermes gräver fram och ger åt Odysseus i Odysséens tionde bok. Benämningen är av okänd härledning, växten botaniskt obestämbar. Odysseus äter den för att inte bli ett svin. - faethon.se/moly/
Nyligen fann jag mig i ett samtal gällande konstens utmaningar, inte minst i förhållande till årets omtumlande restriktioner, med en återkommande gäst på det café där jag extrajobbar, som sade: “Kolla bara på Tyskland, som har minst 10 aktiva jazztidningar och vi som knappt har jazz i P2”. Det fick mig att förstå hur liten “kulturvärlden” i Sverige är. En insikt som inte direkt mildrades av att ett och samma reportage från kulturnyheterna skildrade en moderat lokalpolitiker i Stockholm som ville riva en kulturminnesmärkt väggmålning för att bygga nya bostadsrätter, att författaren Ernst Brunner offentligt lämnar skrivandet eftersom bokförlagens fokus på försäljning blivit överväldigande och att en socialdemokratisk lokalpolitiker i Göteborg vill uppföra en staty över en halvspecial på Vågmästareplatsen därför att - ja, det är en bra fråga.
Jag blir därför särskilt upprymd av de forum som skapats och upprätthållits för en smal publik i ett litet land som Sverige, trots de svårigheter det innebär att upprätthålla sådana. Denna anspråkslösa text har därför som avsikt att åstadkomma en mindre hyllning åt bokförlaget Faethons skriftserie Moly, som hittills består av fyra framträdande titlar; Den dramatiska poesin av Hegel, De oförlorades ekonomi av Anne Carson, Om tingens natur av Titus Lucretius och Dikten och hantverket av Jesper Svenbro - varav jag har hunnit läsa igenom två av dessa, Carsons och Svenbors.
Ett slående intryck är, förutom de tilltalande grafiska omslagen, hur Simonides skildras av Carson respektive Svenbro på ett oerhört kompletterande sätt. Där Svenbro skriver med den torra akademiska stilen, formulerar sig Carson svävande i en essäistisk atmosfär. Eftersom Carson skriver sitt verk långt senare än Svenbro och dessutom refererar till Le parole et le marbre (originaltitel) är det lämpligt att först ta vid dennes studier av Simonides.
Det första som inbegriper sig för den allmänna läsaren av Dikten och hantverket är att det stundtals är “rena grekiskan”, vilket inte är märkvärdigt eftersom det är en filologisk avhandling, men för den som inte bemästrar klassisk grekiska så vållar det självfallet också en del språklig huvudvärk. Trots detta finns det något suggestivt hos detta verk, då innehållet kittlar intellektet genom artikulerandet av en fängslande teori. Kortfattat undersöker Svenbro poetens förändrade sociala roll från arkaisk tid fram till klassisk tid genom en såväl filologisk som sociologisk metod. Enligt Svenbro verkar barden, med andra ord poeten och sångaren, i arkaisk tid under en social kontroll, därför att han alltid behöver tillgodose det egna samhällets aristokratiska självbild. För att reproducera och inte förändra maktrelationerna refererar barden till sånggudinnan, vilken åkallas som upphovsperson till de sånger barden framför. Traditionen, berättelserna och myterna utgör det råmaterial barden genom sånggudinnans hjälp återskapar efter den kontext han befinner sig i; därför är frågan om “autenticitet” hos barden meningslös. Sålunda befinner sig barden i en gåvoekonomi där han förväntas tillgodose det sociala behovet och förväntar sig ett uppehälle i sin tur men där denna relation aldrig benämns explicit utan i ett “religiöst formspråk”. Det skrivna ordet och stadsstatens uppkomst revolutionerar denna till synes ömsesidiga relation.
När barden lämnat det aristokratiska stormanshushållet blev han till slut rapsod i stadsstaten: den bofasthet som utmärker barderna i Odysséen står i skarp kontrast till de ständiga förflyttningar som krävdes av rapsoderna, vilka till skillnad från barderna var tvungna att öppet tillkännage sitt ekonomiska intresse av sin verksamhet, ett intresse som slutligen stadsstaten erkände i lagstadgad form.Klämd mellan två ekonomiska system blir den lyriska skalden Simonides från Keso (556–468 f. kr.) självmedveten om sin sociala roll men också i sin roll som poet - att diktens upphov är ett hantverk från diktaren och inte traderad från sånggudinnan. Denna insikt hos Simonides härleder Svenbro till dennes möte med det “efterblivna” thessaliska hovet, där den arkaiska gåvoekonomin fortfarande verkade. Simonides blir tvungen att genom språkliga metaforer legitimera sin rätt att kräva ersättning för sitt hantverk som en juridisk person, vilket thessalerna måste ha funnit lika oartigt som obskyrt. Därigenom blir Simonides den första att formulera en poetik. Med detta blir Simonides en företrädare för en “stadsstatsidelogi” och det är kanske inte så märkligt att han har erhållit epitet “snål” då han underströk den kontraktsmässiga logiken mellan beställare och utförare. Det berättas att när den thessaliska fursten Skopas bröt sitt avtal med Simonides efter dennes dikt skall taket ha rasat ner på hela hans hov och Simonides klarat sig undan utan en skråma. Sant eller inte fungerar denna episod som en anekdot och varning för att bryta ett ekonomiskt kontrakt.
Carson undersöker också genom Marx hur det monetära systemet påverkade diktaren men framförallt hur Simonides och den tyske exilpoeten Paul Celan förhåller sig till ämnen som exempelvis: alienation, negation, död, främlingskap, poesi och språk. Carson framhåller också hur Simonides blir akut medveten om sitt eget bytesvärde som poesiproducent samt att han är den första i den västerländska historien som inleder en teoretisk reflektion över poesins funktion och beskaffenhet. Likt andra grekiska ord kan xenos betyda både gäst och värd, och xenia både gåvor som ges och gåvor som tas emot. Detta gör bland annat Carson nedslag i för att poängtera den ömsesidiga relation som gäller i gåvans oändliga beroendeskapande cirkulation. Där stadsstaten kom att proklamera handlingen att betala sina skulder ansåg de “barbariska” samhällena fortfarande att det var självklart att överträffa sina gåvor, allt annat skulle ses som en skymf gentemot relationen. Idag kan det tyckas självklart att skulder snarare försämrar än förbättrar mellanmänskliga relationer, men en alldeles personlig erfarenhet lyckades överraska mig gällande denna vedertagna uppfattning, sedan jag lärt känna den indiske ägaren av en restaurang i samma byggnad där jag bor. Över bräcklig svenska och flertalet cigaretter har han bjudit på lunch och jag i min tur på gåvor. Det som slagit mig är att hur många gånger jag än försöker betala för maten nekas jag som om han vill upprätthålla en ömsesidig relation. Ett banalt exempel kan tyckas men likväl oerhört påtagligt i termer av gåvoekonomi, vilket påminner en om att ekonomiska system då som nu kan löpa parallellt.
Där Svenbro framförallt undersöker hur den sociala rollen hos exempelvis Homeros, Hesiodos, Xenofanes och Simonides förändras, reflekterar Carson främst över poesins roll hos Simonides (och Celan) och inte minst i hans epitafer. I mötet med epitafet, en minnestext över gravplatsen, blir enligt Carson poetens uppgift att “föra transaktionen vidare, från de som inte längre har möjligheten att tala till dem som ännu kan läsa (och som ännu måste dö)”. Simonides verkade vara så betydelsefull för denna konstart att Catullus fem sekel senare använde uttrycket “lacrimis Simonideis”, Simonidestårar. Sedan Carson gått igenom ett antal olika epitafier av Simonides, som belyser hans poetiska skildringar kring relationen mellan liv och död, materiens begränsning över epitafet och versmåttens betydelse avslutar hon med att anknyta till Simonides kända postulat att: “ordet är en bild av tingen” och hävdar att Simonides “medkänsla” och poetiska “precision” just ligger i förmågan att mellan ord i en dikt benämna (imitera) förhållanden i den fysiska världen. Fastän Simonides endast glimtar förbi genom sina sporadiska fragment lyckas såväl Svenbro som Carson att på olika sätt skissera villkoren och viljan hos denne beresta lyriske skald, fången och fri, att söka ekonomiskt beskydd hos diverse furstar och beställare i den antika grekiska världen.
Oavsett vilken växt moly än är eller om Svenbros och Carsons respektive böcker stundtals är rena grekiskan, är likväl denna skriftserie, som jag hoppas utökas med åren, sannerligen värd att läsa.