JOHANNES MILICH
UTKAST TILL GENEALOGI OM SENSIBILITET
Det dåliga samvetet vill bekänna. Verket är en bekännelse, jag måste vittna. Jag har bara en sak att säga, noga betraktat. Det är i fattigdomen, bland ödmjuka och högmodiga människor, som jag har kommit närmast det som tycks mig vara livets sanna mening. Konstverken kommer aldrig att föra mig dithän. Konsten är inte allt för mig. Må den åtminstone vara ett medel.
- Albert Camus, Carnets I
Att våga vara rakryggad och känslig på samma gång. Alla de gånger man har en diskussion om en livshållning och kommer fram till att ”det handlar om balans”. För varje gång jag gör det konstaterandet känns det torrare. Ett stumt, matt ord. Ett dödläge. Det finns inget mer att diskutera.
Det handlar om balans, än sen? Vad betyder det i praktiken? För att svara på den frågan måste vi lämna de abstrakta metafysiska begreppen och istället rikta oss mot personliga egenskaper. En mening som handlar om detta dyker ibland upp i mitt huvud: balans handlar om sensibilitet.
Sensibiliteten sätter både gränser och överskrider dem. Sensibiliteten är en kompass.
Sensibilitet. Det är ett ord som jag tycker om att smaka på. I Svenska Akademiens ordbok framkommer det hur ordets etymologi rymmer en viss ambivalens. Inom det naturvetenskapliga fackspråket är sensibel en ”förmåga (hos kroppsorgan) att bringa en (yttre) retning till framträdande”. I det objektiva naturvetenskapliga språket har ordet retning nödvändigtvis ingen negativ betydelse.
I det vardagliga språket brukas sensibilitet som en synonym till ord som känslighet, lättrördhet, ömsinthet, känslosamhet, ömtålighet, överkänslighet eller (lätt)retlighet. Men det är inte en särskilt känslig begreppsanvändning att med ett och samma ord åtsyfta både det neutrala, såsom ömsinthet och på samma gång övermåttet, såsom överkänslighet. Kanske har denna ambivalens till stor del att göra med dikotomierna mellan förnuft och känsla eller manligt och kvinnligt, där de senare kategoriernas innebörd från de tidigares synvinkel inte ses som normala utan som över, eller under. Kvinnan är inte bara känslig, hon är överkänslig. Denna distinktion har sannolikt varit särskilt viktig i tider då även män aspirerat på egenskapen. I de sammanhangen är det för männen viktigt att understryka att det handlar om två olika former, eller grader av känslighet. Enligt detta schema kan det sägas att känslighet möjliggör förståelse av världen medan överkänslighet förhindrar samma förståelse – alltså det traditionella argumentet för omyndigförklarandet av kvinnan. Samtidigt kan ambivalensen likväl vara ett uttryck för den svåra balansgång som präglar varje människas liv – oavsett kön, etnicitet, klass eller kultur. Var går gränsen mellan måttet och övermåttet? Det är en fråga som ingen undgår att konfronteras med.
Jag inser att den ambivalenta begreppsanvändningen inte är felaktig i sig, utan att den speglar psykologiska och politiska splittringar. Språket visar sig på så vis vara fyllt av ledtrådar som kan bidra till ökad förståelse av de förhållanden som ligger under orden. Men trots relevansen i en sådan diskussion är det en annan betydelse av sensibilitet jag söker, en betydelse som berättigar ordets självständighet och som jag intuitivt använder, eller låter mig ledas av, i den diskussion som jag senare kommer till.
En sådan finner vi när vi går vidare i ordbokens definitioner. Sensibilitet åsyftar här ”egenskapen att ha en fin känsla (…) ett fint öra (för ngt), lyhördhet”. Denna definition exemplifieras till exempel i följande mening: ”Bengt Hesselman hade en vaksam och lyssnande sensibilitet som gjorde honom sällsynt ägnad att tyda tingens lagar på det språkliga området.”
Den första gången jag fastnade vid denna betydelse av sensibilitet och därmed såg det som ett potentiellt nyckelord var när jag som artonåring läste Michael Azars efterord till Albert Camus Främlingen. Azar beskriver hur Camus kallade sitt födelseland Algeriet för ”själens fosterland”:
Det är här, under det franska Algeriets ymniga sol, som diktarens sensibilitet formas. Tjugoåringens betraktelser över hemlandet andas en sinnlig amor fati.
Amor fati: kärlek till ödet. Sensibiliteten utgör i detta författarskap en slags brygga i dualismen mellan natur och människa, själ och materia. Camus skriver i Sommaren i Alger:
Ju längre man kommer in i augusti månad, ju starkare solen bränner, desto mera bländande blir husens vita murytor och desto mörkare blir kropparna. Man kan inte undgå att identifiera sig med denna dialog mellan stenarna och kropparna, som mäts av solen och årstidernas kretslopp.
Sensibiliteten blir här ett medium till att förstå det estetiska förhållandet mellan människan och världen. Det är också genom sensibiliteten vi i Camus författarskap finner ömheten och engagemanget under den i vissa fall likgiltiga, absurda ytan. Ordet pekar inte längre bara på en personlig egenskap utan på någonting relationellt, på något som uppstår i mötet mellan ett subjekt och ett objekt eller ett annat subjekt. Det är här som sensibilitet får estetisk, moralisk och därmed också politisk relevans.
Men här ska det sägas: även om sensibiliteten kan ange en riktning räcker den inte alltid till. En person kan mycket väl vara sensibel mot omgivningen utan att för den delen engagera sig i dess villkor. I tillämpad form: en person kan mycket väl vara sensibel gentemot världen, ja verkligen förstå och känna in den, utan att för den delen bry sig om att vårda den.
Så i slutändan handlar den bärkraftiga livshållningen inte bara om sensibilitet utan också om karaktär.
I debatten idag är det ofta brist på bådadera. Brist på sensibilitet och brist på karaktär. Det gör både politiken och kulturdebatten oändligt tröttsam. Slentrianmässiga utspel och doktriner – utan kärlek till livet. När politiker och kulturdebattörer säger att de riktar sig till folket är det som om de riktar sig till folket. När de säger sig vara bedrövade är det som om de är bedrövade. Det är en sak när det sägs av dem som är gamla och visa. Ännu värre när det också sägs av dem som är unga och levande.
Kanske är det alltid så här. Ändå kan det väl vara ett ”nyårslöfte” att göra något åt detta. Snart är det dags också för mig att göra något positivt. Jag måste bara göra den mödosamma resningen och föda hoppet.