BENJAMIN MILLER OLSSON
ANTECKNINGAR OM PIER PAOLO PASOLINI
I den italienska filmen La grande bellezza finns en scen, där Jep Gambardella spelad av Toni Servillo går längs en av alla vackra bakgator i Rom. Vi har fått följa den likgiltiga men dock så skämtsamma Jep en bra bit i filmen nu. Hans existentiella tystnad berör oss – författaren som slutade vid sitt första verk. Det är en sval sommarnatt när han går nerför en trappa och ler – en scen av vikt då det är första och enda gången han ler autentiskt i hela filmen. Det är inte utan orsak att det sker just nu, uppför trappan kommer en äldre jämnårig dam. När hon precis gått förbi yttrar han “Madame Ardant!” (känd fransk skådespelerska) varpå hon vänder sig om med ett leende, efter en stunds tystnad svarar “bonne nuit” och fortsätter vidare bortifrån Jep.
Det finns en indikation till nostalgi i denna scen, vilket är ovanligt för regissören Paolo Sorrentino, vars filmer snarare gestaltar, aningen klyschigt, det samtida italienska etablissemanget med alla dess nyanser av maktmissbruk, omätlig njutningslust, maffian och så vidare. Denna text skall just handla om nostalgi kontra samtid i det italienska samhället. Men inte ur Paolo Sorrentinos estetiska lins utan istället en annan italiensk filmregissör, Pier Paolo Pasolinis politiska skrifter.
Från att Pasolini föddes i Bologna 1922 till hans gåtfulla död vid Ostias stränder den andra natten i november 1975, fann han sig inte bara bli en kontroversiell regissör och läst romanförfattare utan också leva ett liv i ett Italien under förändring. I den självbiografiska dikten “Jag, askans sångare” berörs fadern som stred för fascismen och brodern som blev dräpt av de egna partisanerna, flykten med modern till Rom efter faderns hemkomst och det liv av fattigdom som där väntade. I hans politiska skriftliga inlägg, som framförallt framkommer vid hans litterära och filmiska intrång på sextiotalet och framåt, förekommer ingen nostalgi eller förhärligande av tiden innan hans konstnärliga “erkännande”. Däremot talar han om eldflugornas försvinnande:
“I början av 60-talet började eldflugorna att försvinna - speciellt på landsbygden (på grund av luftförorening och vattenförorening): de blå floderna och de klara åarna. Efter några år fanns det inga eldflugor kvar. De tillhör nu det ganska smärtsamma minnet om det förflutna, och en äldre person som kommer ihåg hur det var, känner inte längre igen sig i ungdomen och han slipper därför bli påmind om sin egen ungdom.”
Historien om eldflugorna blir en symbol för detta “något” som sker i Italien. Det ska inte ses som ett ensidigt miljömässigt påpekande utan snarare som ett uttryck för nostalgi. Självfallet är det inte unikt att anmärka att Italien, likt många andra länder, genomgick ett paradigmskifte på 60-talet. Det Pasolini envisas med, vilket också är ännu mer relevant idag än då, är att betona det nya paradigmets förödande konsekvenser. I hans texter nämns hur alla numera blivit “småborgare”, ett liv som kännetecknas av “konsumism och vulgär njutningsideologi” där människan lever under den “falska toleransen”. Pasolini är teoretiskt korrekt när han hävdar att detta ej är “ett verk av kristdemokraterna”, (ett konservativt parti som var tongivande under efterkrigstiden) utan en naturlig konsekvens av kapitalets logik. Det är mot den bakgrunden som hans texter genomsyras av en ilsken pessimism mot det dåvarande kommunistiska partiet PCI, ett parti han själv uteslöts ur på grund av sin hemosexualitet 1949. PCI, anmärker Pasolini, har anpassat sig till tidens “något”, partiet utgör inget reellt alternativt till det rådande utan fyller i bästa fall endast ett “nominellt” värde på pappret. Att läsa dessa iakttaganden idag får en inte att häpna utan snarare att konstatera ett sorgset faktum.
Vad Pasolini mer unikt lyckas påvisa, trots avsaknad av teori, är hur studentrörelsen, familjen, och den nya fascismen lever i samklang med detta “något”. Låt oss gå igenom dessa sociala entiteter en i taget.
Efter en av de många sammanstötningarna med polisen under studentrevolterna i Rom 1969, trädde Pasolini in på allvar som politisk debattör genom ett långt manifest i diktform, publicerat i en dagstidning. I manifestet ironiseras och förödmjukas studenterna, då de “har ansikten som pappas gossar, det goda släktskapet ljuger aldrig”. Pasolini åskådliggör här den inneboende motsättningen i studentrörelserna, där de stoltserar med en verbal moralism och fetischerar symboliska handlingar som att sammandrabba med polisen eller att ockupera universiteten. En dissonans som präglar vänstern än idag, fast i en ännu löjligare form, som upptagenheten kring identitetskategorier eller viljan att ockupera virtuella forum. Kanske ska vi istället likt Pasolini sympatisera med polisen, “därför att poliserna är söner av fattiga föräldrar. De kommer från förorterna, från glesbygden och vad vet jag”. Med det sagt understryker Pasolini att han och studenterna självklart är “överens vad angår polisen som institution”, men att imperativet istället för de symboliska striderna på gatan borde vara: angripa domstolarna, ockupera fabriker eller att organisera sig med PCI.
Föreställningen om den rationellt nyttighetsmaximerande atomen ”individen” har alltid varit liberalismens nödvändiga axiom för att legitimera dess terminologi. Även om synen skiljer sig på hur individen agerar inom den ekonomiska domänen, är de flesta överens om att individen är konsumtionssamhällets sakrala kärna. Här öppnar Pasolini våra vyer, genom att anmärka att ”Föreställningen om ‘den enskilde’ är motsatsen och oförenlig med konsumtionens behov” och att ”det är i familjens sköte människan blir en verklig konsument”. För även om man står alldeles själv inför ”marknadens glitter” är det familjens och vännernas blick som man utgår ifrån. Den store Andre är alltid där med sin frånvaro. Mot bakgrund av dessa påståenden gör Pasolini en raffinerad slutsats; det är varken den katolska kyrkan eller några andra konservativa krafter som lyckats ”rädda” familjen från ”modernitetens” strömningar, utan den liberala konsumtionsideologin. Kanske är det därför den liberal-konservativa alliansen har varit så solid?
Sedan det svenska riksdagsvalet 2010 har ledarsidor, journalister, vänsterliberala politiker och flertalet ”experter” stoltserat tävlat om vem som kan avtäcka sverigedemokraternas slöja och framhäva den latenta fascismen. Genom att referera till en förfluten tid - 30-talets fascism, eller till en framtida dystopi - ”The Handmaid's Tale” - försöker man visa deras ”verkliga” ansikte. Men trots att fascistiska rörelser är och har varit ett reellt hot, är denna ”analys” slående patetisk. Här skulle det passa att citera några av Slavoj Zizeks resonemang på hur omfattande ideologin påverkar oss, men det räcker att vända oss till Pasolinis insikter. Explicit ställer han frågan om de efterkrigsfascister som härjar under det italienska 60-talet är av samma slag som de tidigare. ”Skulle det vara tal om en fascism som grundar sig på Gud? På fäderneslandet? På familjen? (…) om denna Fascismen nu verkligen ger sig själv en definition (…) är det då tal om en sann definition?”. Denna falska samstämning mellan retorisk nostalgi och viljan till att återgå till ett fascistiskt Italien avfärdas med emfas. Pasolini frågar oss om dessa unga facister verkligen vill avvisa ”utvecklingens” glans med dess konsumism, motorcyklar och jukeboxar till förmån för en sparsam njutning där beslöjade kvinnor göms bort i hemmen? All den form av ”mysticism och moralism” som kännetecknar den traditionella fascismen lyser med sin frånvaro. Efterkrigstidens fascism och därmed sverigedemokraterna är utan det som är essentiellt är fascism. Pasolini avslutar med att betona att den nominella fascismen inte bör diskuteras utan en självkritisk blick på det Italien han lever i. Inte bör vi heller hysa en enorm upptagenhet kring sverigedemokraterna utan att först förstå hur våra begär konstitueras. Men den diskussionen tillhör en annan text.
Idag minns vi särskilt Pasolinis filmer, och det finns vid sidan av dem teoretiker som begreppsliggör njutningsideologin, konsumtionssamhället, och den falska toleransen. Men den personliga förbittringen som Pasolini kände gentemot det nya Italien är något som likväl berör en idag. Ett nytt Italien vilket tillintetgjorde allt heligt och omöjliggjorde allt möjligt. I det sakralas förgänglighet i en tid som är förfluten finns potentialen till en Händelse vilken kan bryta med detta ”något”. Det visste Pasolini allt för väl.
Vidare läsning på svenska:
Jag, askans sångare - Ellerströms
Calderon - Ellerströms
Drömmer jag? - Ellerströms
Skrifter i fel tid - Brutus Östlings förlag